Jag kikar ju in här en del men är som jag tidigare skrivit inte så aktiv just nu. Orsak; vår 1-åring (tvillingtjej) har nu sovit hyffsat sedan jul, tack vare Theralen. Dessförinnan har vi haft ett rent helvete, liksom flera här, o gått igenom ALLT för att komma tillrätta med problemen! Har under tiden sökt med ljus o lykta här på FL efter folk som verkar ha lika svåra problem, men icke då när jag som bäst behövde det...
Utan att vilja trampa någon på tårna eller förringa någons problem så vill jag ändå mena/tro att vi måste skilja på problem o problem... Visst är det väl ändå så att man de första månaderna i ett spädbarnsliv kan/får räkna med att det inte blir mycket sömn o tala om nattetid?; de har ingen dygnsrytm, som förälder har man kanske inte ännu fått till klara rutiner (kan väl inte börja med det hur tidigt som helst? Råder nog delade meningar om det), de äter om nätterna o behöver det väl också upp till halvåret. Jag har erfarenhet av att mina tre barn nog funkat som man förväntar sig vad gäller sömnen de första månaderna (dvs mycket ammande det första halvåret nattetid, upp till ca 4 mån ålder har mina barn somnat sent inför natten, närmare 23-tiden o därefter ändå sovit urkass fram till tidig morgontimma, vaknat med stadiga mellanrum o velat äta, ätit långsamt, med första barnet svårt att få till läggningen när han blev stor nog o skakade galler protesterade, var ledsen etc, hade inte samma erfarenhet/ork/uthållighet/var lite mer blödig etc med första barnet). Man kände sig konstant trött o sliten. Dels ju efter lite sömn under jobbig graviditet och dels all vakentid nattetid o sedan ingen chans att ta igen sömn dagtid.
Det var efter allt detta som den ena tvillingtjejen tog en annan väg o avvek från sina syskon. Hon började med att skrika sig igenom större delen av nätterna de första månaderna, skrek hysteriskt, övertygade oss om att hon var riktigt sjuk (detta började omkring 5,5 månad). Under tidens gång har karaktären på sömnproblemen varierat mellan; vakna varje halvtimme/timme natten igenom, gapskrik, otröstlig - sovit 2 tim i sträck (på sin höjd) för att sedan vara vaken o ledsen 3 tim o sedan om igen- ständigt ytlig sömn, vaknar med ett ryck o gapskrik bara av att det knäpper lite i golvet, en orolig skäl när det kommer till sömn! MÅnad ut o månad in utan bättring i sikte!
Behöver väl inte dra hela storyn här...blir mest som för att bevisa att jag vet vad jag pratar om - för så har det varit mycket under resans gång...ett sjukt o meningslöst behov av att förklara att det inte bara är fråga om lite gnäll, bök o knöl - att detta är något HELT annat, något som tack o lov inte de allra flesta småbarnsföräldrar råkar ut för! MEN... ALLA man pratat med VET ju hur det är...alla refererar till att man ju inte får sova när man har småbarn! DET VET JAG MED; MEN...
Det jag vill komma till är väl att man TYVÄRR får räkna med o också försöka härda ut de första månaderna i ett spädbarns liv. Det är nog så jobbigt o visst måste man få beklaga sig, söka stöd hos andra etc., MEN det är ändå skillnad på problem o problem! Det är väl när det hela ALDRIG stabiliserar sig... när barnet inte verkar finna en någorlunda normal rytm i sömnen o när INGET funkar hur uthållig man än är (med stöd från ex. psykolog, som i vårt fall) som man kan börja se att det inte ritkigt är som de flesta... Nu är ju vår dotter "bara" 1 år o än finns det hopp, hmmm... Jag liiider så med er som haft sådana extrema problem med sömnen under låååång tid o samtidigt blir jag livrädd... undrar om det ska bli så även för oss...
MEN just nu lever vi på den positiva vågen; lite ökad dos Theralen o ständigt till kvällen en lång tid framöver (väntar dock på ny kallelse till Barnkliniken för att fortsätta utredningen) - nu har hon som sagt sovit ok med bara några uppvaknanden nattetid.
Hur känner ni, som varit i kontakt med vården ang problemen - tas ni på allvar? Jag önskar såååå att jag skulle hitta någon expert, någon som verkligen kan o vet...för jag undrar såååå varför det är så här...
Jag har ju också hört om kliniken i Malmö - finns det inga Malmöbor här med SÖMNPROBLEM? Har även hört talas om klinik i Stockholm...hmm "Mamma Mia" tror jag (el "Mama Mia", någon som vet?
Hoppas ingen blev stött av det jag skrivit...behövde bara ventilera mina tankar...
Lycka till i natt!
Så fort jag tror att ungarna håller på att friskna till så blir de sjuka igen. Sonen såg så pigg ut tidigare men när jag tog tempen så var den 39,6 än. 
Lillan kräktes innan jag la henne så nu sover hon på tom mage. Vad fan gör man??? Jag kan ju inte ta med hela bunten till sjukhuset heller. Hopas att jag får sova i natt igen, jag antar att jag borde väcka lillan och få i henne vätska, men hoppas att de andra sover. 
. å vad liiiten andrea var! Jag hade nattskräck när jag va liten å det var nog som värst när jag var mellan 8-12 år. De sista anfallen kom bär jag var 16 år. 