Blodgivare? varför? varför inte?

Jag har lämnat blod sedan jag var 18 år, hade ett uppehåll då jag bodde utomlands ett år och två gånger har jag fått stå över då jag inte har fått ge blod. (ny sexpartner och nytagen percing) annars ger jag alltid tre gånger per år. Jag tycker att det är en bra sak att göra, så är det trevligt också. Efteråt kan man fika och läsa en tidning.

Lämnat blod sen jag var 18 och för mig har det alltid varit en självklarhet! Sen jag var liten och såg muggarna pappa fick när han lämnat blod.. :) rädda liv, bli bjuden på fika och få presenter.. ehh finns inga minus för mig (men så har jag ingen nålrädsla eller liknande heller).

Jag vill lämna blod och har en attraktiv blodgrupp som dessutom är den enda blodgruppen jag själv kan ta emot men får tyvärr inte lämna då jag har alldeles för dåliga blodvärden.

Jag kan tyvärr inte lämna blod.

Väger under 50 kilo plus att jag är väldigt svårstucken. Mycket ärrade kärl och de "stickbara" jag har kvar behöver jag i medicinskt syfte.

Men hade det inte varit för blodgivare hade jag inte levt idag, så jag är oerhört tacksam över att det finns de som ger blod! 

Nål/sprutskräck, så därför är jag inte blodgivare. 
Nu under IVF och MF-utredning måste jag lämna massvis med blod och då jag är svårstucken, tydligen, är jag sönderstucken med stora blåmärken på armarna och det är lika hemskt varje gång jag måste till labb för att lämna blod. Så att göra det helt frivilligt skulle aldrig falla mig in, nu måste jag ju för att vi ska kunna få barn 

Är nålrädd, däremot sticker jag gärna andra

Jag får inte, har för små blodkärl.

Jag har bara hunnit ge en gång. Sen kom ny sexpartner in i bilden(vänta 3 månader) sedan ett lättare kikurgiskt ingrepp(vänta 5 månader). Hoppas jag får tummen upp nu i maj, vill verkligen dra mitt strå till stacken. Alla förväntar sig ju att det ska finnas blod om de en gång råkar ut för en olycka. Då får man se till att hjälpa till och fylla på(om man nu inte har några andra anledningar att låta bli än att man inte hinner).

Rolig anekdot: efter första givningen hade jag Hb på 137 vilket gjorde att sköterskan riktigt strålande och sa att jag var en idealisk blodgivare.:)   

Jag lämnar blod för att jag tycker att det är det rätta att göra om man kan och har möjlighet, moraliskt sett.

Jag var nålrädd, det var därför jag blev blodgivare för drygt tio år sedan. Jag  bestämde mig för att bli av med min rädsla, och blodgivning visade sig vara perfekt terapi.