Jag blir så trött...

Solkattan: Jag gick hos en psykolog för 1,5 år sedan som var väldigt bra faktiskt. Och visst hjälper det! Så det kan jag oxå rekomendera! Annars har jag haft tur och hamnat på RMC i Malmö för IVF-behandlingen. Hela personalen där är toppen och borde få en hel hög blommor varje dag. Så "alla" är ju inte idioter, även om det ibland känns så

Stabilo: å vad jag förstår dig. Min man å jag hade precis fått reda på att jag har pco och att eftersom det inte funkat med ägglossningsmedicinen skulle vi skickas vidare till IVF. Då ringde hans bror och berättade att de var gravida med sitt andra barn. Detta var i december för några år sedan. Jag blev knäckt. Faktiskt så knäckt att jag gick in i väggen helt. Jag orkade inte ens fira jul med min mans familj det året ... Det var efter det jag började gå hos psykolog. Det hjälpte mig. Men det finns svarta svarta dagar fortfarande.

Oj, oj! Vilket gensvar! Välkomna, välkomna!

Och här kommer ännu mer sörja ut (ursäkta att jag är så frank) så inte blev det någon ägglossning här inte!

Kram på er!

Svär på! Inga pryda gör sig besvär här inte.
Lights Out skrev 2008-07-01 16:45:31 följande:

Ja! Man ska vara som en katt: ägglossa vid parningen. Fast det är klart, då behöver mannen ha en taggig penis som triggar igång en. AJ!

Har ni läst på aftonbladet om kvinnan som snittade upp en annan kvinna för att komma åt hennes ofödda barn?
Iof. i USA kan väl allt typ hända...
När man läser sånt så framstår ju ens egna tankar väldigt sunda... för även om man ibland önskar dessa gravida både det ena o de andra... så har tanken aldrig kommit så långt!!

//Solkatta

www.aftonbladet.se/nyheter/article2808909.ab

Lurvenpajsaren: Haha, ja du ... jag skulle nog fan ta en taggig penis ändå istället för denna eviga väntan om jag kunde välja

En argtråd var det bästa som kunde hända mig just nu! Känns väldigt mycket bättre nu när jag kunnat häva ur mig en del till er som förstår! Tack!!!

Förresten en sak till: Blir ni oxå galna över att OM man bestämmer sig för att berätta att man inte kan få barn den naturliga vägen så är plötsligt alla ens intima detaljer ok att fråga om? Som typ "Jaha men har ni sex ofta nog då?" "Är det dig eller mannen det är FEL på?" osv osv ...

Jag håller med dig om intima frågor. De ska vara glada nog att man avslöjat svårigheten med det hela.

Jag har tyvärr också gått så långt att jag undviker mina gamla väninnor. Nu vill de ha storträff (som det brukas varje sommar) med gubbar och barn. Nä. Jag tänker inte gå. Nio ungar som springer runt och kvinns som inte kan prata om annat än barn, barn, barn. Nä, jag har sagt till min man att jag inte kommer att gå. Jag kan träffa dem en och en, men i massiv mammagrupp? Nej, tack. Barnsligt? Må så vara. Men jag pallar inte med det just nu. Då kan jag leka med min andra kompisar och ha kul, slippa tänka på barn och med tjejer som sinte heller har det så lätt.
Liten Fraggla skrev 2008-07-02 11:12:45 följande:

Förtydligande: och vara med tjejer som inte heller har det så lätt.

Lurvenpajsaren:
Jag har också tyvärr "gjort slut" med ett gäng av mina gamla vänninor pga barnlösheten...
De vill att vi ska komma på fest nu i Juli men jag vill bara inte!
Då sms:ar/ringer de min karl och "tjatar" på honom...
Han är ju turligen diplomatisk och svar att "jag o min sambo ska diskutera saken".
Alltså det är så jäkla jobbigt att sitta med dom o deras ungar. Dessutom så är min sambo emot att vi pratar om barnlösheten då den beror på honom...
Jag har berättat för 2-3 vänninor om läget o de har ställt en del frågor. Men två av den sitter med en varsin 1-åring och nu det senaste halvåret har jag inte orkat med ...
Jag känner mig som den värsta bitterfittan på jorden. Liksom är så förbannat insnöad i min barnlöshet att jag inte kan vara vänlig utan fräser mest och häver ur mig saker som "Nä, men sitt där med er mammaklubb.. jag kanske joinar om några år"...
Nu har de inte ringt på flera månader. men jag har samtidigt inte lust att ringa upp o be om ursäkt för min bittra uppsyn...
Känns det igen?

Lurvenpajsaren: Jag har också gjort så ... umgås knappt med de som var mina bästa väninnor för några år sedan ... Dom förstår helt enkelt inte och jag orkar inte med dom, deras män och deras uuuuuuunderbara ungar ... Likadant för min man faktiskt. vi umgås numera mest med några par i vår ålder som inte heller har små barn. I ett av paren har kvinnan en dotter på 14år från ett tidigare förhållande när hon var 19, men kan inte få barn igen av hälsoskäl. Ett annat har försökt länge och inte heller lyckats. Å så vi. Det gör att alla förstår om man inte är på topp alla dagar. Man behöver inte förklara en massa men kan prata om det om man känner att man vill. Oftast pratar vi dock inte om det alls utan har det gott tillsammans istället. Det är ovärderligt.