Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Umm Elias skrev 2008-08-10 00:50:30 följande:

Jag tycker att "många" upplevs som mer än hälften av en grupp iaf och då är det inte långt kvar till "nästan alla"... Jag orkar dock inte diskutera detta mer, jag vet iaf att jag kommer att göra så gott jag kan för att min dotter ska få ta del av sitt ursprung och det är det viktigaste för mig! Tack och hej!

..nja..tror nog hon menade att hennes dotter blir nog den första som du träffar som unviker från din teori...Henns dotter har absolut behållt allt från sitt ursprungsland..Det garanterar jag dig.

Fast jag måste bara också påpeka vad jag anser om sarkasm och ironi...det är så kul!! Det bästa jag vet är när folk är sarkastiska ...och ännu mer skrattar jag när folk inte fattar. Men humor är ju olika.
Umm Elias skrev 2008-08-10 00:54:56 följande:

Sov gott! Vad skönt att du kan sova gott nu.
Umm Elias skrev 2008-08-10 00:58:00 följande:

God natt!
Sov lugn med vetskapet om att vi föräldrar gör det som är bäst för våra barn

Visst är det kul!!

Esperando - du missförstod nog mig. Jag står inte i beredskap att adoptera från Kina (har adopterat klart) men tycker det skulle vara kul att ge mig i kast med ett nytt och helt annorlunda språk än de jag hittills har studerat. Har bara ett turistförhållande till Kina. Men tipset kvarstår till blivande adoptivföräldrar. Själv hade jag otrolig nytta av mina kunskaper i spanska när vi var i Colombia.

Min brorson bodde nyligen ett år i Shanghai för att studera kinesiska. Han var ren nybörjare när han kom dit, men klarade efter ett år åtminstone vardagslivet. Det är han som har inspirerat mig.

Tror att det där med ursprung och ursprungsnamn kan bli en smula för överbetonat i vissa sammanhang.

Själv lider jag med de adopterade barn vars föräldrar oreflekterat tagit till sig den ofta alltför floskelkryddade soppan om kulturella identiteter och etniska bakgrunder, utan att inse att våra barn först har behov att få vara en självklar del av familjekulturen, dvs svenskar (för oss adopterande som nu är svenskar) Jag har t o m hört adoptivfamiljer på fullt allvar säga att adoptivfamiljen per definition är en invandrarfamilj.

Talar man med adopterade verkar det vara många som har haft svårt att värja sig mot adoptivföräldrars behov att ständigt pracka på dem seder, kultur och ursprung.

Därmed inte sagt att urspunget inte kan vara viktigt. Men måttliga korvar är bäst, som min gamla mamma brukar säga.

Vad gäller begreppet invandrare så verkar det inte finnas någon enhetlig vedertagen definition. SCB verkar föredra benämningen utlandsfödd, ibland kompletterad med gruppen svenskfödda men med minst en utlandsfödd förälder.

Umm Elias skrev 2008-08-09 23:46:06 följande:

Du har hunnit få en hel massa svar sedan du skrev detta, men eftersom ämnet är viktigt för mig väljer att svara, jag också.

Min dotter har kvar sitt ursprungliga förnamn. Vi använder det som tilltalsnamn. Det råkar vara ett namn som fungerar bra även i Sverige. Vi har även fortsatt att använda de två smeknamn hon hade i ursprungslandet. I det landet har nästan alla namn minst ett "fast" smeknamn, som alltså används av alla som heter så. Det används framför allt till barn och mellan familjemedlemmar. Vår dotters namn har alltså två sådana smeknamn, möjligen hör de ihop med vart och ett av de två språk som talas i landet, men det är jag osäker på. Smeknamnen låter ganska osvenska, men vi tycker att de är fina och de är dessutom en länk till vår dotters ursprung, vilket är ytterligare ett skäl att använda dem.

I övrigt har vi gett vår dotter ett släktnamn. Hennes båda förnamn blir på det sättet symboliska för hennes ursprung i ett annat land och hennes nuvarande liv här. Hennes ursprungliga efternamn har hon inte behållit. Det är inte tillåtet när man adopteras i det landet. När adoptionen gick igenom i det landets domstol fick hon till och med en ny födelseattest med oss inskrivna som om vi vore hennes biologiska föräldrar. Jag fick tjata mig till att få en kopia på den ursprungliga attesten. Vi vet inte om namnen på hennes biologiska föräldrar stämmer, de kan vara falska, men om min dotter en dag väljer att söka efter sin biologiska familj ska hon ha tillgång till allt som kan användas som ledtrådar.

Jag tror förresten inte att så många adopterade tror sig vara etniskt svenska. Tvärtom. Idag får man som adoptivförälder lära sig vikten av att bejaka barnets ursprung och låta det bli en del av vardagen. Hemma har vi landets flagga i vardagsrummet, landets karta på väggen i lekrummet, typiska prydnadssaker lite överallt och vi äter landets mat då och då. Att verkligen uppfostra vår dotter i hennes ursprungskultur skulle vara omöjligt för oss. Dels för att vi inte kan vara säkra på vilken av två kulturer det rör sig om, dels för att vi inte själva är en del av någon av de kulturerna. Men vi gör så gott vi kan för att lära henne mer om sitt fördelseland och ge henne en positiv bild av det. Det gör alla adoptivföräldrar jag känner.

Ming S skrev 2008-08-10 01:21:28 följande:

Det där med att det kan bli för mycket har jag också sett exempel på. Jag har haft rätt många adopterade bland mina elever. En del har varit väldigt intresserade av sitt ursprung. Andra har bara varit trötta på allt tjat om ett land de kanske lämnade redan som bebisar.

Det blir lite av en balansgång. Vår lösning är att lära oss så mycket vi kan om landet, men vänta på att dottern ställer egna frågor innan vi försöker ge henne svaren. När hon var mindre tog vi oftare initiativet till att prata om hennes födelseland, men nu får hon själv bestämma. Hon är intresserad av allt som rör hennes EGEN historia i ursprungslandet, av barnhemmet, överlämnandet etc. Däremot tröttnar hon och börjar prata om annat när vi försöker väva in något om landet som sådant. Alltså brukar vi låta bli det. Kanske blir hon mer intresserad så småningom och då hoppas jag att vi är redo och vet tillräckligt mycket om det hon undrar över. Tyvärr kan vi inte mer än några fraser på något av landets språk. Jag anmälde mig en gång till en kurs i det större av språken, men den blev inställd pga för få anmälda. Kanske gör jag ett nytt försök längre fram, men just nu tror jag att dottern (och hennes icke-adopterade bror) har större glädje av att jag är hemma med dem på kvällarna än av att jag går på språkkurs.

Man äger ju inte sina barn oavsett hur de kom till sina föräldrar. Och som adopterad ser jag det som självklart att jag uppfostrats och lärt mig den svenska kulturen osv. Det är ju Sverige jag bor och lever i! Bara för att jag fått ett svenskt namn vilket jag är oerhört tacksam för att jag fått så har jag inte rånats på varken mitt ursprungsnamn som jag har kvar (är krav på att ett av ursprungsnamnen ska barnet ha kvar) och jag kan när som helst när jag vill byta till det namnet som tilltalsnamn om jag vill. Jag har heller inte blivit rånad på mina rötter, det kan man aldrig bli, ursprunget kan ingen ta ifrån mig men jag vill bli sedd av mina föräldrar som deras barn, inte som deras adoptivbarn från Ecuador! Det är det värsta ens föräldrar kan göra mot sitt barn enligt mig! Adoption innebär att man tar upp som sin egen. Mina föräldrar kunde inte vara mer stolta över min bakgrund och hade mer än gärna gjort Ecuadors kultur till större del av mitt liv än vad jag ville men de fick respektera min önskan att inte göra Ecuador så viktigt i mitt liv, jag ville vara som alla andra, leva ett typiskt svenskt liv med svensk mat osv. Så det är väl snarare jag som krävt det av mina föräldrar. Jag är också väldigt noga med att bevara det som vi har som minnen från vår sons födelseland Vietnam men det är ändå han som får styra hur stor del av hans liv som kommer att handla om hans bakgrund och födelseland, det kan inte jag som föräldrar bestämma. Jag hoppas dock att han ska ha ett intresse av att återvända och ta del av sitt ursprung mer eller mindre men jag kan inte kräva det av honom.