Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Va? är det sant?

Vad hade de för syn på adopterade? (om du vill dela med dig)

Problemfyllda, grubblare, psykiskt instabila är saker jag har hört att en del tror om adopterade.

Ja, jag vill inte säga stället men det var inom vården där de ser på adopterade som problembarn och de har ett språk om adopterade barn som inte är särskilt positivt om jag säger så....

Har aldrig haft problem med att skaffa jobb.
Fattar inte hur man som icke adopterad kan sitta och säga hur vi ska känna oss. Vi måste inte känna oss lurade på vårt ursprung.

Jag bryr mig bara inte om mitt ursprung då mitt liv finns här och min familj.

Frågar igen...."folk" vilka "folk"..vad får du det ifrån??

Exakt!

MMm, så mina och de andra som skriver här i tråden om att vi vill ha ett svenskt namn har fel då, vi är ju också adopterade!

hej, till Umm Elias men också bara en kort kommentar till detta med identitet.

Jag är själv invandrare och jag vill adoptera (håller på med hemutredningen), jag har växt upp i Sverige men är från Irak och jag har alltid känt mig hemmahörande i båda kulturerna. MEN jag har faktiskt känt att min identitet präglats mer av ANDRA saker än mitt hemland.

Som ung var jag syntare, det var en stark identitet (det var vi mot hårdrockarna ), senare blev politiken en viktig identitet: jag var politiskt aktiv i flera år och identifierande mig utifrån det. Nu känner jag en stark yrkesidentitet, och identifierar mig med andra med samma yrke. Träffar jag kollegor från Frankrike, England el Indien med samma yrke har jag mer gemensamt med dem än med ngn random Irakisk eller svensk sjuksköterska el bilmekaniker. Dessutom är jag kvinna, sjuttiotalist, storasyster, kulturälskare, Dallas-fan, ja allt möjligt som skapar min identitet!

Kultur är en del av identiteten, men inte den enda delen (det kallas kulturessentialism).
Om vi adopterar så hoppas jag att mitt barn har en lite mer mångfacetterad identitet än bara sitt land/länder! men jag kommer göra allt för att h*n får den kunskap h*n efterfrågar, såklart.

Varför denna identitetshets?! Folk verkar så oroliga och ska ständigt fråga mig hur jag "känner" mig, är jag svensk, är jag irakier, samma sak gäller de adopterade jag känner... trist

Umm Elias skrev 2008-08-10 19:53:24 följande:

Självklart ska man protestera mot rasism. Självklart har alla människor samma värde oavsett var på jorden de har sitt ursprung. Att konstatera att det förekommer fördomar är inte detsamma som att säga att de är OK. Dock tycker jag att det finns bättre sätt att bekämpa fördomar än att gå ut och stämpla "invandrare" i pannan på en massa barn och tonåringar, oavsett om de kommit hit genom adoption, invandrat med sina föräldrar eller är födda här men har annat ursprung.

Jag är, som sagt, själv invandrare genom att mina svenska föräldrar fick mig när de bodde utomlands. När jag anar främlingsfientlighet bland mina elever så berättar jag alltid att jag är invandrare. Dels är det kanske svårare att sitta och snacka skit om invandrare när man i så fall måste inkludera sin betygssättande lärare. Dels vill jag visa att invandrare inte måste se ut eller vara på ett visst sätt. Skulle, mot förmodan, någon vända sig emot mig och bli otrevlig på grund av det så kan jag ta den smällen. Jag är vuxen och väljer själv att ställa mig på barrikaderna. Min dotter är ett litet barn. Enligt statistiken är hon invandrare. Det är inget vi på något sätt hymlar med, men hon får själv välja hur hon vill identifiera sig. Om hon väljer att se sig själv som invandrare så är det bra. Om hon väljer att betrakta sig som 100% svensk så är det lika bra. Det troligaste är kanske att hon inte tycker att det är så noga vilket.

För övrigt har detta med att många tonåringar vill vara som alla andra inget att göra med om man är invandrare eller helyllesvensk, om man är adopterad eller inte. Jag känner tonåringar som skäms över att mamma eller pappa har "fel" jobb, att de är längre än sina kompisar, att de har "för bra" betyg eller att de har för många syskon. Innerst inne har de säkerligen inget emot mammas jobb, de tycker kanske att det är snyggt att vara lång, de vet helt säkert att deras höga betyg är en fördel, och de älskar sina syskon. De vill bara så hjärtans gärna vara som alla andra. Inte alla, men väldigt många går igenom en sådan period i tonåren. Lite tråkigt, men det brukar gå över.

Ming S skrev i inlägg 120 2008-08-10 15:39:27 följande:

Forskning har visat att det inte spelar någon roll för de adopterade om det är någon biologisk förälder eller t.ex. en barnhemsföreståndare som har gett barnet namnet. Det är i alla fall det första namn den adopteraade hade. Det är adoptivföräldrarna som anser det vara betydelsefullt vem som har gett barnet namnet.

Indras dotter.

Jag tar gärna del av den forskning du hänvisar till. Inte för att jag ifrågasätter det du skriver, utan för att få ta del av urval, underlag, hur frågorna ställts kring förstanamnet har ställts - och naturligtvis, slutsatserna.