Ni som är adopterade, ser ni er själva som invandrare?

Alla adopterade vill inte heta eller bli kallad sitt ursprungsnamn! Jag vill det inte och inte någon jag känner (känner många många många adopterade) har inte velat det heller. Att man ger sitt barn ett svenskt namn eller ett namn som inte är barnets ursprungsnamn som tilltalsnamn betyder inte att man raderar barnets identitet eller kultur alls. Min bror fick heta sitt ursprungsnamn även i Sverige och jag känenr flera adopterade barn idag som heter sitt ursprungsnamn också.

Är det någon av er som vet när(ungefär) adoptivbarn fick rätt till hemspråksundervisning?
Den hade jag tyckt var guld värd, eftersom det inte är så vanligt med kurser på mitt språk.
På det viset vore det lättare att säg komma från ngt av de spanskspråkiga länderna tex.(det kan man ju läsa både på högstadie- o. gymnasienivå tom där jag växte upp).

Bara några frågor med anledning av vad ni diskuterat inatt o. på fm. // S

Jag gick i högstadiet på 90-talet och min pappa kämpade som bara den för att vi (jag och min bror som är adopterade från spansktalande länder) skulle få hemspråksundervisning. Min bror fick det till slut (han gick i mellanstadiet då) och jag fick också men jag avskydde det.  Blev bara förbannad och arg för att jag skulle sitta där och traggla glosor och lära mig ett språk för hemundervisning när jag inte pratade spanska hemma, varför var det så viktigt? Jag är ju svensk men är född i ett annat land! Har en vän vars bioföräldrar bodde i Saudiarabien innan hon föddes, under hennes första år bodde hon där och sedan flyttade hon till Sverige. SKa hon hon ha svenskaundervisning för att hon är född i Saudi?! Hon bor i Sverige med svenska föräldrar och det gjorde jag ju också! Det är ju svårt att upprätthålla ett språk och ha hemspråksundervisning när man inte talar språket hemma! Jag skulle istället säga att det var rätt värdelöst och slöseri med tid och energi. Jag menar, hade jag velat lära mig spanska hade jag ju kunnat välja det senare som ett språk att studera i gymnasiet te x. Nej, det var bara jobbigt och min pappa köpte mina argument för det.

Detta är egentligen ställt till umm Elias

Det viktiga är väl ändå att d u själv fick göra valet .

Själv önskar jag att jag fått chansen, men med ett sånt språk som mitt blir oftast kursen inställd(om det öht finns ngn) pga för få anmälda. Sorgligt men sant .
Hade varit s å mycket lättare att kommunicera med mina syskon om jag åtminstonde kunnat lite. Engelska går ju men tyvärr läser de mer ryska i skolan än engelska där.

Ja jag blev i alla fall erbjuden hjälp med svenskan när jag började gymnasiet efter att ha bott fyra år utomlands där jag hade gått i svensk skola hela tiden! Lika befängt det.

Att rätten till hemspråksundervisning finns är väl bra, det kanske kan vara intressant om barnet är större när det kommer, men som med allt annat måste man ju respektera barnets önskemål.

Men det är väl också lite skillnad på att vara flera år gammal och att vara 1 år?!

Ja en femåring kan det ju vara intressant för - i vissa lägen. Det är min gissning, jag har ju ingen personlig erfarenhet alls utan är bara allmänt intresserad.

Ja, det är jag övertygad om.

Såvitt jag vet så bestämmer man sällan sitt eget namn. Mina föräldrar gav mig och mina syskon v¨åra namn som barn och vi har inte haft något val, varför ska adoptivbarn behandlas annorlunda? De har fått namn som bebeisar (de flesta) och det är vad de heter, sen om de vill byta namn som vuxna är det upp till dem, precis som jag kan byta namn nu om jag vill.