Har funderat lite på det här med otrohet. Tror ni att folk skulle må bättre i ett öppet förhållande jämfört med att vara monogam? Är vi verkligen "gjorda" för att leva med en och samma partner livet ut?
Och vad beror behovet att få bekräftelse på egentligen - är det samhället och vårt dåliga självförtroende eller handlar det om belöningssystem i hjärnan och är biologiskt?
Skulle vara intressant att höra åsikter!
Jag är def skapad för att leva i ett förhållande och skulle aldrig kunna tänka mig leva i ett öppet förhållande!
För mig är kärlek något privat och jag skulle aldrig kunna ha sex med en person jag inte älskar! Jag kan heller inte älska mer än en person åt gången och då pratar jag kärleksrelationer, inte till mina barn!
Människan är definitivt inte skapad för tvåsamhet. Om så vore fallet hade mänskligheten dött ut för länge sedan. Vi lever i av olika myndigheter påtvingad tvåsamhet. Detta har pågått under så många 100 år att för många har det blivit en självklarhet. Men i grund och botten är vi endast till för att reproducera oss, och med så många som möjligt för att trygga artens mångfald. inte minst märks detta i trådar här på FL, där olyckliga undrar varför de tappat lusten till sin i övrigt perfekte partner. Kvinnor "ska" inte ha mer än en avkomma per man. Och vårt forntida arv styr omedvetet vår sexuella förmåga.
Intressant påstående.Jag tror inte heller människan är skapt för tvåsamhet. Jag tror det är nåt som människan och religionen hittat på. Att vi ska vara trogna 1 partner livet ut. I naturen är det ett fåtal fågelraser som gör så, och då den ena dör,dör den andra kort därefter av sorg. Andra tar en ny partner så snart den insett att partnern är död. En tredje sort sprider sin DNA över ett stort område för att säkerställa sin avkomma och överlevnad. Men människan, särskilt mannen är fortfarande efter årtusenden en alldeles för stor jägare för att nöja sig med 1 partner. Kvinnan som varit kuvad i hundratals år börjar nu också ta för sig och den "traditionella" relationsformen börjar bli luddig i kanterna. Man har många partners, ibland flera på en gång. Man hittar alternativa sätt att förenas. Om vi vore skapta för tvåsamhet,varför har vi då dessa starka drifter? Och varför är det så många förhållanden som kraschar i en 7 års kris?
Nja, jag tror nog att vi i grunden är monogama djur, som t ex svanar eller vargar. Ett _lyckligt_ monogamt förhållande verkar ge mest utdelning om man ser till hur parterna mår och hur avkomman utvecklas.
Särskilt kvinnor reagerar ju också ofta fysiskt med olika symptom när de har nya sexpartners också, sk honey moon fever är inte ovanlig vid anpassningen. Och livmoderhalscancer är betydligt vanligare om man haft många partners.
Den speciella närhet, intimitet och tillit som växer fram i ett långvarigt, monogamt förhållande tycker jag personligen är enormt utvecklande och skulle aldrig byta ut det mot den erfarenhet och de kortsiktiga kickar ett polyamoröst liv ger.
Det finns kriser i relationer och de uppkommer inte enbart vid 7 år, utan det är 3, 7, 12 år som är de värsta samt när man fått barn innan barnet fyllt 3 år!
Jag tror absolut inte på det ni säger, men däremot så tror jag att folk kämpar inte längre för en relation. Så fort det knakar så ska man ut på jakt efter en ny partner, men inte lämnar man frun heller... nej då är man hellre otrogen än släpper det trygga liv man har hemma, medans lusten ska tillfredställas på annat håll!
Om vi inte vore gjorda för tvåsamhet så skulle väl många fler ha öppna förhållanden än vad som är idag!
Därmed inte sagt att man kan skilja sig och skaffa en ny partner, men inte f-n ska man ha flera samtidigt!
Jag menade också monogami = en partner i taget och polygami = flera partners samtidigt.
Sedan tror jag även att man mår bättre av att hålla fast vid en och samma partner och vara trogen denna, förutsatt att det är ett bra förhållande förstås. Vilket det inte blir av sig självt!
I resonemanget bortser jag helt från svåra relationsproblem som missbruk, misshandel etc. Det är en annan fråga.
Anonym (jag) skrev 2008-09-16 11:39:02 följande:
Varför är det så viktigt vad vi är "skapade" för? Och är det verkligen säkert att alla människor i så fall är skapade för samma sak? Det tror inte jag. En del verkar ju trivas med tvåsamhet, och vissa verkar längta efter andra former av samlevnad.
Jag tror att vi är skapta för att leva så som vi känner för. Vissa för tvåsamhet och vissa för flersamhet. Sen att vi har blivit "inlärda" av samhället att vi ska leva i parrelationer har gjort att man ser otrohet som något fult och dåligt då det är kanske naturligt för vissa människor som inte är skapta för enbart monogami.
Hade de inte funnit en gen som gör att vissa har mer benägenhet för att vara otrogna? Fick för mig att jag sett det någonstans. 