Monogami <> Polygami

Har vi varit på samma ställen?

Kanske det. Men jag tror att det är lika "illa" över hela landet!

Nja, det beror på hur du definierar otrohet. Otrohet innebär ju per definition lögn och bedrägeri, och det betraktades som en synd även innan begreppet fanns sas. De tidiga budorden fördömde lögn, stöld och mord och de är de allmäna levnadsregler som även utgör grunden i alla religioner.
Däremot har fördömandet av sexuell promiskuitet mycket med kyrkan att göra, men det faktiskt inte detsamma som otrohet. Lever man i en öppen relation kan man inte vara otrogen, möjligheten är borta.

Jag tror inte att vi är skapta för något särskilt; vi är kulturella varelser som kan läras att leva i alla möjliga relationskonstellationer.

Sedan tror jag inte att alla passar i monogami; andelen kroniskt otrogna eller seriemonogama tycker jag pekar på att många skulle må bättre av att flersamma relationer var vanligare och mer accepterade än de är idag. Sedan ska man givetvis respektera de som trivs i monogami och som valt att leva så av ideologiska eller religiösa skäl.

Jag avskyr biologism per se, men i det här fallet tror jag att det faktiskt är en fråga om vår arts egenheter. Vi är flockvarelser, och som sådana är flockens konsensus viktig för oss. Vi behöver bli gillade för att inte bli ivägjagade eller hamna längst ned på rangskalan, så bekräftelse är helt enkelt viktigt för vår överlevnad inom en grupp.
Sedan är det ju tyvärr så att vi i dagsläget ska vara "ensam är stark"-aktiga, med en snedvriden individualism i arbetslivet som norm och en tvåsam flock i familjelivet som norm - vi har helt enkelt sällan möjlighet att hitta oss själva i något större sammanhang där vi kan känna oss trygga och starka.

Jag menar inte att man inte kan vara nöjd med att vara ensam och känna sig bekräftad så, jag menar bara att det är mycket svårare.

Är för övrigt själv poly, så jag har funderat mycket kring de här frågorna. :)

Jag får be om ursäkt för att jag inte orkade skriva "sexuell otrohet", trodde i min enfald att de som läste tråden förstod ämnet. Självklart är stöld och mord oacceptabla handlingar. Vita lögner kan vara ok beroende på situationen.

Att inte vara överens är inte samma sak som att inte förstå. Det är fortfarande skillnad på att

1 vara otrogen, dvs lura och bedra den man lovat lojalitet, vare sig det handlar om sexualitet eller annat - men oftast menar man ju sexuellt när man använder begreppet otrohet. Så du slår in öppna dörrar. Och

2 ha flera sexpartners, antingen som singel eller i ett sk öppet eller polyamoröst förhållande.

De flesta eller alla religioner fördömer otrohet eftersom de fördömer alla former av lögner och bedrägerier. Men detta är urgammal och har INTE med religionens inträde att göra (religion i någon form är fö lika gammalt som mänskligheten)

Åtminstone den kristna kyrkan fördömer sexuell promiskuitet och polygami, så där talar vi om en påverkan. Däremot inte seriemonogami, även om äktenskapet väl fortfarande är ett sakrament i den katolska kyrkan.

Är det något, förutom en massa bokstäver, du vill förmedla till övriga läsare på FL. Eller är det bara kul att sammanfoga ord till meningar? Vad är din uppfattning om mono/polygami? Förutom en "vetenskaplig" analys av mina ordval!

Det framgår av mitt första inlägg.

Bra fråga och intresant diskussion. Går jag till mig själv och är riktigt, riktigt ärlig ser jag på frågan ungefär så här:

Jag drömmer ju om att vara den enda för min partner. Jag hoppas och vill att han ska få allt han behöver av mig, att han aldrig ska behöva känna att han behöver någon annan. Jag vill ha han för mig själv, och vill att han ska vara lycklig med det.

För min egen del vet jag att det är oerhört svårt att få alla sina behov tillfredsställda av en och samma person. Min man ger mig trygghet, stabilitet, vänskap, närhet, han är bra med barnen och vi har ett välordnat liv. Men jag har också andra behov. Jag har väldigt stark sexdrift, starkare än hans. Därför fantiserar jag om andra män, rent sexuella fantasier, om att bli tagen, dominerad, nästan förnedrad. Har upplevt det i andra relationer, och kan sakna det. Min man kan inte ge mig det också, han är inte sådan som person. Jag har inte varit otrogen, man tankarna finns där, väldigt ofta. Ändå är jag lycklig och nöjd med min man, som är perfekt för väldigt många av mina behov.

Så jag är nog både polygam och monogam. Jag skulle må¨bra av flera män, men vill samtidigt vara den enda kvinnan.

Kanske skulle vi bli mer öppna för tanken att det är något konstigt med idealet att man bara kan älska och behöva en person. Jag tror man har olika sidor av sin person, och att det är ovanligt at hitta någon som fyller alla ens behov.

Knäppt? Eller är det så här för de flesta om vi är riktigt ärliga.

Jag tror de finns få personer som är menade att leva med en person. Dock verkar de som är det ha de bra som de har det och mår säkert hur bra som helst med det.

Alla skulle inte må bättre av att leva polygamt, dock tror jag att många fler skulle må bättre av det om de fick chansen, då menar jag de som är kroniskt otrogna, någonstans måste ju en grund ligga för att vara det och kanske skulle de bli bättre om just de levde polygamt??

Jag är inte gjord för en person, men jag skulle aldrig vara otrogen. Varje relation man har får man ju se till att bägge parter har riktlinjerna klara eller alla om man har en fler relation då. Man måste det, så slipper de bli missförstånd. Lite som att ha ett snack om vad som är otrohet och vad som inte är det.

Jag tror på kommunikation oavsett vilken sorts relation man har, ärligt och öppet annars kan de liksom kvitta för min del.