Tack för att skriver o tack för att du undrar. Det kanske också är svaret på en av dina frågor ang pressen. Ja, det e faktist som du gissade. En bearbetning att få prata om det igen igen o igen. De har visat mig stor respekt, jag har fått godkänna både bilder o text hela tiden. Allt har vart på mina villkor. Att det sedan har gått ut till hela svenska folket om inte mer är också positivt. Jag behöver aldrig berätta för någon som inte vet. För alla VET vad jag har vart med om. Varför jag e rädd för vidda saker o varför jag inte är på topp. Jag har fått stöd från hela landet, till om med fån finland. Det behövs, det känns som att jag har hela svenska folket i ryggen o det ger mig kraft.
I rättegången, jag kännde fortfarande inget hat. Jag bröt ihop, för scener från den kvällen spelades upp igen o igen när jag hadde henne framför mig, kvinnan som stod utanför min dörr och i min hall. Kvinnan som såg mina barn i livet EFTER att jag själv gjorde det. Jag kännde inget hat. Men jag blev frukstansvärt ledsen, självklart vill man ha ett erkännande. Jasg vet, hon vet.... men ingen annan.
Snälla se inte min historia som något man ska vara rädd för. Uppskatta o upplev dina barn, för dom finns där. Krama dom gärna en gång extra om dagen från mig.
Tack, tack så enormt mycket för dina fina ord. Som mina föräldrar sa i ett ganska tidigt skede till pressen: att barnen var mitt allt. Det stämmer så bra. Vems barn är inte det. När man får höra något liknande som du nu har skrivit till mig så blir man övertygad om att jag iaf gav allt under den tiden de fanns hos mig. De levde ett lyckligt liv o det märktes så tydligt. Både pojken o flickan strålade som solen själv. Jag har aldrig tvivlat på att jag vart en bra mamma. Men det värmer ännu mer när man får höra det från någon som till o med är utomstående.
Jag beklagar verkligen din flickas bortgång, jag är säker på att min prins tar hand om henne uppe i himlen så som han alltid vart noga med att ta hand om sin syster.
Och du, det är OKEJ att tänka "varför jag" det är okej att bli arg. Det har man all rätt att bli. Jag önskar ibland att jag kunnde uttrycka mig på det sättet.
Jag har skapat en minnessida på tillminneav.se. Tack för tipsen. Det är guld värt.
Sök på maximilian el saga. deras bilder är högst upp på första sidan också.
Otroligt fint skrivet. Fint sagt av dottern, även fast hon kanske inte var medveten om det då. Det e nog som du säger, barnen som väljer sina föräldrar, och då är jag otroligt lyckligt lottad. Jag e så glad över den tiden jag fick med mina små. Så mycket kärlek....
Max sa ofta, "mamma vet du? jag älskar dig" De orden kommer jag för alltid bärja med mig. Jag hoppas han kan höra mitt svar där uppe i himlen fortfarande. Att jag älskar honom också. Massor....
Tack till alla er som tänt ljus för Max o Saga. Tack också till er som finns här o ger erat stöd. Trots att många av er har erat egen sorg att hantera. Många skriver att de inte vad vad de ska skriva. Skriv inget då, det e ett enormt stöd att bara veta att ni kommer hit o läser, el skriv bara några få ord om ni vill visa er. El ni som vill skriva, skriv av er massor, berätta om eran sorg, säg till om jag kan hjälpa till på något sätt, var inte oroliga att jag tar illa upp av någon fråga el komentar. För om jag vart orolig för det hadde jag inte börjat skriva här. Alla ni som vill ge stöd, el bara en kram ska veta att sen jag började skriva här så känner jag mig starkare. Datorn har blivit en lillflyktspunkt att skriva o skriva. Min sambo e nog lite trött på att datorn får mer uppmärksamhet än han.
Jag använder bloggen på minnessidan lite som en länk mellan mig o barnen, jag berättar för dom vad jag skulle sagt till dom om de fanns i livet o jag tex skulle prata med dom i tel...