Mina två änglar

Emma: här brinner ljusen oförtutet. Dina barn är så fina och jag förstår att det måste vara jobbigt utan dem. Du är så stark, fast är det mest en fasad? Hur känner du inombords, vad tänker du när lamporna släcks? (Fast du kanske inte vågar släcka dem, det vore inte så konstigt efter allt du gått igenom) Hoppas du kan känna dig lite tryggare nu och få tid och ro att arbeta på din trygghetskänsla. Vad skönt att ni åker iväg en sväng, det unnar jag er av hela mitt hjärta. Kram.

lilla emma - du o dina små änglabarn finns i så många människors tankar o hjärtandu förtjänar att bli omhuldad av oss som skriver härinne - du har förlorat halva dig - men var trygg i tanken att OM du skulle vackla - så finns vi här - som en ring av kärlekstyrkekram till dig!

När lamporna släcks.... ja, man kanske ska säga såhär, när rampljuset släks... då menar jag inte pressen, utan när omgivningen tycker att "nu är det nya tider, nu går vi vidare" när man inte får dessa extra kramar längre. När det inte kommer fram människor på stan och uttrycker sin sorg längre... när ingen pratar om Max o Saga längre. När ingen frågar efter dom. DÅ kommer det blir jobbigt. Just nu lever jag på det. Att jag FÅR vara ledsen, att andra e ledsna tillsammans med mig. Jag får vara rädd, för det är "normalt".Jag e rädd för den tiden, efter det. Vad händer då? När mitt "nya" liv börjar? Vad ska jag göra då?

Hej vännen!Appropå ingenting alls så fick jag en bild på Max & Sagas gravsten och jag bara måste få påpeka; den riktigt ANDAS Kärlek!Så vacker (precis som barnen)*Kram på er*

som många andra här så har jag svårt att finna ord, finns så mycket jag skulle vilja säga men ord känns otillräckliga... när jag förlorade min son så hittade jag en text skriven av Janne morén, har jag för mig, som jag kände va ganska träffande... jag lät folk i min närhet läsa den, jag kände att den satte ord på saker som jag inte hade kunnat beskriva själv... hoppas den ger dig något också!Om du säger till mig "Hur mår du?"med sympati och medkänsla i din röst,så svarar jag "Jag mår bra",därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.Om du träffar mig och inte nämner förlustensom upptar mina tankar,så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,eller är för rädd för att det du sägerska göra mig ledsen.Det är svårt att göra rätt.Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",så blir det svårt för mig att svara.Vad förväntar du att jag ska säga?Jag vill säga "Jag är också ledsen!",eller "Det är fruktansvärt!".Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"Men jag gör det inte,för jag vill inte bli upprörd idag.Inte inför dig.Så jag svarar "Tack".Ett tack som betyder så mycket mer än så.Det betyder tack för att du bryr dig.Tack för att du försöker hjälpa.Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.Om du inte vet vad du ska säga till migså gör det ingenting.Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.Om du ser mig le eller skratta,tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.Det har jag inte,det kan jag inte,och kommer aldrig att göra.Säg att jag ser ut att må bra idag.Jag kommer att förstå vad du menar.Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.Om du träffar mig och tyckerjag ser upprörd eller ledsen ut,så har du antagligen rätt.Idag är det kanske en minnesdag för mig,eller någon händelse har utlösten våg av sorg inne i mig.Om du inte säger någontingså tror jag att du inte bryr dig,men om du skulle säga något,kanske det gör allt värre.Försök fråga mig om jag vill prata,men bli inte förvånad om jag säger nej.Det är svårt att göra rätt.Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.Jag behöver dina försök,hur små eller banala du än tycker att de är.Jag behöver dina tankar.Jag behöver dina böner.Jag behöver din kärlek.Jag behöver din envishet.Jag behöver allt detta,men framförallt vill jag bli handlad som vanligt.Som jag brukade bli, innan allt detta hände.Men jag vet att det är omöjligt.Den där obekymrade naivapersonen är borta för evigt,och det sörjer jag också.Det är svårt att göra rätt