Emma: Har också sett tv4-intervjun nu. På webben. Nånting slog mig och jag kan ha fel men i dina leende ögon fanns tårar. Jag vet att du tycker det är bra att prata om det om och om igen, men gör det inte väldigt ont samtidigt? Jag tror det och jag förstår att det gör det.
Det var så bra sagt det om statistiken. För man kan inte placera alla i samma mönster och jag tror på att du minns. Att du minns oavsett du vill det eller ej. Ville bara säga det.
Emma:
Tittar till här ikväll och ger en cybrkram. Hoppas du har en OK helg.
Ja, Emma, du har fått mig att vilja bli en bättre mamma. Säger oftare till båda barnen nu att jag älskar dem. Men jag önskar ändå att det som hänt inte vore verkligt. Att vi alla snart skulle få vakna ur en kollektiv mardröm. Jag kan på nåt sätt inte fatta att Max och Saga inte finns mer. Det känns för hemskt och orättvist. Du är en stark tjej men jag är också glad att du har din familj när du inte orkar vara det. Önskar att du också kan känna att vi vill vara stöd till dig i de svaga stunderna.
Det är så fint att få höra dina minnen av barnen och jag kan aldrig "gå in" här utan att få tårar i ögonen och många gånger rinner de.
Jag skulle också köpa boken om du skrev den. Kanske kunde intäkterna gå till Max och Sagas minnesfond.
emma, kram!
Linma: Det finns en Max och Sagas minnesfond, finns lite längre bak i tråden.
Emma: Jag ville bara skriva några rader av Beppe Wolgers och tillägna Max och Sagas minne:
Det gåtfulla folket
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket
Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket
Emma: Så bra skrivet! Det skär i hjärtat att läsa det. Du är bra på att utrycka dig, har ordets gåva. Må det fortsätta att hjälpa dig, du helt otroliga kvinna och mor. Fanns det nåt jag kunde göra för dig skulle jag inte tveka, trots att jag aldrig träffat dig. Men det är sant. Kan bara ge dig all min sympati och empati och minnas dina barn så fina och fantastiska som du beskriver dem. Skriv, Emma, skriv!
Ida: Så fina ord och så fina bilder. Tårarna rinner och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Och de sötnosarna påminner lite om mina egna och jag tappar nästan andan vid blotta tanken, det blir så nära.
Emma: Jag har sagt det några gånger innan men måste säga det igen; vilka underbara vackra barn så fulla av liv som du har. Jag skriver har, hoppas det är Ok, för jag känner det ändå så på nåt vis.
Världen är sig inte lik sen detta hände, det är helt klart.