Mina två änglar

Så fint att se alla ljus som brinner för Max och Saga.

Mina ljus brinner.

Såg på bilderna och jag fattar det heller inte, de är så levande, vilken underbar syskonbild. Så naturlig och spontan känns den, fylld av den syskonkärlek de två delade. De var tillsammans i livet och tillsammans i döden. En fundering jag fått är att Saga var så nära att klara sig men att hon ville vara med storebror... Jag hoppas ni förstår hur jag tänker, jag önskar att Max istället överlevt för att få vara med lillasyster...

Graven är fin i sammanhanget men ändå känns det så fel att den ska finnas över huvud taget.

Tänker på er varje dag.

Ljusen på min bild är de vi hade tända tidigare idag, vanligen, liksom ikväll, har jag två (ibland tre) vanliga kronljus i de silverstakar vi fick i bröllopspresent. Men bilden av de dem blev inte bra.

Emma: Vad skönt att du fått veta hur de tog hand om dina guldklimpar. Blir varm i hjärtat över den respekt de visades och hur man inte bröt syskonbandet. Det är ett väldigt starkt band mellan dem, inte ens döden skiljde dem åt. Men jag önskar ändå så det värker att Saga kunnat hjälpa Max att orka kämpa lite till. En del av mig bara vägrar acceptera/inse att de inte finns mer.
Hur mår du mitt i alltihopa? Hinner du med i takten nu när det snurrar fort? Kommer nog inte få mycket gjort den dagen du ska höras, kommer bara tänka på dig och be för dig. Och måtte de bara, som vi, förstå att du visst kan minnas det som hände. Du var ju där, vad mer behöver de till bevis?

Kramar
MiS

Camomillan: Vilken fin sång, *gråter*

Jag finner inga ord ikväll Emma, vill bara sända en cyberkram och tala om att jag tänker på er.
Det gör ont i hjärtat när jag tänker på er, men jag vill inte sluta göra det ändå.

Var inne på barnens sidor och läste det du skrivit i deras blogg. Dristade mig sen att kika in i rummen men kände mig hemsk, som jag snokade där jag inte hör hemma. Förlåt, det är inte min mening att göra det. Jag vet inte varför jag kikade, kände att jag kanske gick för långt. Jag känner mig lite... är ingen hyena så förlåt mig snälla du.
Blev så berörd av det du skrivit och av rummen att jag kan inte hålla borta tårfloderna. Loggar av för ikväll.

Emma; jag vet men det var den känslan som kom över mig när jag tittade på barnens rum. Att jag inte var behörig att titta i deras rum när de inte var där och kunde visa dem eller nåt. Jag vet inte men jag fick en så stark känslomässig reaktion. Och så skrev jag ner den för jag kände ett behov av att säga det. Inget av mitt svammel hänger ihop kanske, förlåt att jag blev rörig nu.

Men den bästa trösten fann jag i att titta på bilden där de går hand i hand i overallerna. Då blir de så levande och det känns bra. Det är en underbar bild.

Ok, nu har jag varit med om nåt skumt. Vi hade fått lite snö inatt och det var kramsnö så jag gjorde en snölykta till Max och Saga så ett ljus kunde brinna utomhus också. Tittade ut för ett tag sen och såg att den rasat. Jaha, tänkte jag, smälter snön kanske. Var ute och tog in posten och tänkte jag skulle rätta till den. Då ser jag att ljuset som var inuti den är borta... det finns ingenstans... Inga fågelspår syns i snön.

Rastafairy: Jag förstod att du menade dem.