vuxna med adhd add as

Fast läkaren träffade mig personligen. Det var psykologen som jag pratade med över telefonen.

Det känns typ att OM det vore generellt utslag borde det ha vart lite nu och då i testet men så var det ju inte utan det var ju just på adhd som det hade gett utslaget.

Så nu sitter man här och har gjort ett test men vet inte om man har något eller inte fast det tydligen verkar eventuellt så. Jag blir galen :S

Minoosmamma - Nej du är inte ensam om såna idiotiska kommentarer, jag blir oxå ledsen o förbannad men säger aldrig ngt tillbaks, tyvärr men nu blev jag peppad att göra det.
ska nog minsann ri nga min far o bråka lite med honom, jag frågade om vi hade ngt på hans sida av släkten o då frågade han varför jag undrade, jag svarade jo för att det är mycket troligt att jag har det.. till svar fick jag "Inte har du det, du är så fin så" WHAT, vilken jävla idiot, till saken hör att han aldrig funnits i mitt liv fören nu på senare år då jag fått ringa för att hålla kontakten, så ngt spydigt svar efterlyses, känner för att bråka med honom. *Djävuls hornen*
Jag hatar honom!

Allvarligt talat så tror jag att de här kommentarerna beror på okunskap. Det folk vet om Npf är det de lär sig i tidningarna. Vanligen när det hänt något tragiskt som t ex Rödeby. Det innebär ju att folk i allmänhet får en felaktig syn på störningarna.

Jag håller med. Det är garanterat okunskap. Min mamma fattar ingenting heller av det hela och säger att jag inte kan ha det.
Dock jag som har läst på lite mer ser att många i våran släkt troligtvis har det men dom är så gamla att då dom var yngre så var det inte lika vanligt att ta itu med det. Då var alla pojkar bråkiga allmänt för det var ju så det "skulle" vara tex.

Jag blir inte arg på dom som säger så. Är det bekanta så håller jag mest bara tyst. Är det någon mer närmare mig så försöker jag förklara lite bättre för dom bara.

Anonym (sjuk?) skrev 2009-03-30 19:48:48 följande:

Det fanns nog större möjligheter att passa in på arbetsmarknaden förr också. Det gjorde att NPF inte stack ut så mycket ändå. Jobb med ordentliga rutiner passade säkert många.
Jag försöker oftast förklara om jag får möjlighet annars skiter jag mest i dem som tror på sina förutfattade meningar.

Hur gör ni för att orka ta tag i saker? Jag mår skit idag för jag har dels bråkat med min pojkvän, bråkat med mina föräldrar som är arga för att jag fått diagnos neuropsykologiskt funktionshinder och jag har fått veta idag att min farfar inte har länge kvar..

Han har cancer i hela kroppen och är inlagd på sjukhus sen förra veckan. Jag har förträngt hela tiden hur sjuk han är för att jag inte orkar ta in det.. Men nu fick jag veta idag att det är inte länge kvar och jag måste åka upp.

Dessutom ser det förjävligt ut här hemma, klarar verkligen inte av att håla ordning nu när jag bor ensam och allt stök får mig att känna mig som världens sämsta människa.

Och till råga på allt så ska det komma hit en person imorrn och kolla på nå möbler som jag ska sälja så nu känner jag mig så jävla stressad att städa fast jag får ingenting gjort, sitter mest bara och grinar hela tiden.

Och som om det inte räckte med allt detta så har jag helt slut på Atarax så jag har liksom ingen hjälp alls just nu. Har redan förklarat för min släkt att jag kommer upp över dan på torsdag men jag orkar inte stanna längre än så (även om det är långt att åka 50 mil över dan).

Och jag vet att min pojkvän ska sova här på onsdag för att stötta mig innan jag åker på torsdag och sen ska han hämta mig vid tåget sent på torsdagkväll och sova hos mig för jag kommer nog inte klara att vara ensam då.

jag fick 2 olika personligheter störningar kastade på mig utan någon som helst utredning av min psykolog,han har bara konstaterat det,,,idiot så nu ska jag kräva att få göra dom där scid testerna.

jag tycker oxå det är konstigt att att vissa blir förvånade över att ha adhd,jag tror att det finns hur många somhelst som har det utan att veta det,

min mamma sa upp kontakten med mig när jag sa att jag har adhd så nu tar jag nog det lite lygnt med för vem jag talar om det det jag blir så ledsen när folk ser på en som en utomjording.

Mamma fråga om jag känner mig annorlunda, som en utomjording ungefär sa jag. En vandrande varelse som inte passar in nånstans. Myndigheterna rynkar på pannan överallt och ser en som ett hopplöst fall. AF har långt ifrån lyckats med mina begränsningar. Dom har slösat bort en massa år av mitt liv på nåt som har varit totalt åt helvete onödigt. Idag, 29 år gammal sitter jag med en tidsbestämd pension på heltid.

Hur fungerar det med arbete för er som har diagnos? Klarar ni ett "normalt" arbete på heltid? Jag har aldrig riktigt passat in nånstans och har väl i stort sett varit arbetslös (bortsett från kortare event-anställningar) sedan jag hoppade av gymnasiet 1997.

Nu ska jag ju få någon form av arbetsträning/praktik genom AF och jag är livrädd inför det! Jag har försökt få veta hur det kommer att fungera men får inget svar. Har iaf sagt att de kan inte slänga in mig på en heltids-praktik direkt för det kommer jag aldrig palla men jag får inget svar på det.

Slöseri med tid utav ditt liv gumman. Så där har dom gjort i omgångar på mig.