Behålla missbildat barn..

Bite me skrev 2009-04-26 20:19:37 följande:

Som svar på ts fråga: När jag var gravid gjorde vi bara vanliga rul. Vår inställning var att vi skulle behålla barnet om inte missbildningarna var grava och helt oförenliga med liv. Ingenting syntes på rul, dock upptäcktes vid ett senare ul ett ryggmärgsbråck. Om vi skulle få turen att bli gravida igen är vi i ett helt annat läge. Jag skulle aldrig klara av att göra abort pga ryggmärgsbråck, vet inte, det skulle kännas som att jag såg ned på min son som har skadan. Däremot, skulle vi upptäcka någon annan missbildning/skada kan jag inte svara på hur vi reagerar en ev nästa gång. Vi är i ett helt annat läge nu, med ett barn som redan kräver mycket av oss, många extra vårdbesök, träning, osv osv. Vet inte om vi skulle orka med den extra bördan som ett barn med särskilda behov ändå innebär. Sen finns det många saker man inte ser på ultraljud eller med blodprov. Man vet aldrig vad livets lotteri har i beredskap för en. Men så här resonerar jag iaf just nu. Kanske resonerar annorlunda när/om jag väl blir gravid igen.

Funderat mer: Omgivningen har inte reagerat på mina tankar runt detta på nåt särskilt sett. De få jag diskuterat frågan med har haft full förståelse för mina synpunkter, både angående att behålla barn eller att ev. inte göra det.

Mitt första barn visade sig på rul ha en medfödd missbildning, som ofta kan vara en markör för allvarligare "fel" . Då han såg fin ut f ö dvs inga ytterligare markörer så lade vi ingen vikt vid det, vi gjorde inte heller ngn ytterligare dagnostik. Ut kom världens finaste kille med en liten missbildnng som varken påverkar hans eller vår livskvalitet.

Hej!

Jag hör nog till dem som har förmågan att se positivt även på svåra situationer och besked. Som du skriver "jaha, då får vi anpassa oss till det".

Men det är också ett chockbesked som inte är enkelt.
Vi fick besked om tarmmissbildning på vårt andra barn och valde att inte ta reda på ev diagnos genom fvp. Vi ville möta barnet och inte diagnosen. Det var ett beslut som helt grundade sig på vår känsla för barnet och på att en av läkarna förmedlade en rak informativ inställning av att det här kan åtgärdas.

Vi berättade inte om risken för kromosomavvikelser och annat för alla i omgivningen, eftersom vi ville att de också skulle möta vårt barn som individ i första hand.
När man (vi) står inför att livet kan ryckas ifrån en på något sätt, blir frågan inte längre klinisk. Det går inte att lösa vissa saker genom bara hypotetisk etik, eller genom att "avbryta". Det är en verklighet, och det är ens eget liv det handlar om.

För oss blev det som en gåva knepigt nog (är inte religiös det minsta kan jag påpeka)...
Det blev en mycket stark påminnelse om att leva i och ta vara på nuet, för vi har bara det här just nu - så som vi känner det.

Och så fick vi ju ett alldeles enastående fantastiskt barn. Som har rätt till sitt liv och som lever det strålande fullt ut.

De flesta (som ex vi) vet ju inte om det innan utan man bara ställs inför
faktum och man fixar det även om det är tufft många ggr. Man blir ödmjuk
inför livet också och inser att man verkligen inte kan kontrollera allt...vi gjorde tex
ett FVP som visade på att allt var helt normalt, vilket det ju absolut inte var.

//Anna