Behålla missbildat barn..

Jag kanske var otydlig då. Klart att jag inte tycker att alla som har ryggmärgsbråck eller vattenskalle borde blivit bortsorterade. Men det görs ju ca 80 sena aborter pga det varje år. De allra flesta som fattar ett sånt beslut har goda skäl och jag tycker inte att de som inte gjort en abort har rätt att sitta och moralisera deras val genom att komma med historier ur verkliga livet om "Lisa som har RMB minsann har det jättebra nu".

Jag kan inte svara på om jag skulle göra abort eller inte. Det beror på vilken prognos barnet får och hur mycket jag skulle våga chansa på att läkaren sett fel.

sörjer - jag tycker inte att du är ett monster. Har aldrig sagt det, utan det måste isf vara du som tar det hela personligt. Det här är ett diskussionsforum. Det här är mina åsikter. Du har rätt till dina. Sorg är väldigt individuellt. Att sörja ett förlorat barn är en helt annan sak än att sörja ett barn som faktiskt lever, men med skador. Och om jag trampat dig på tårna vill jag be om ursäkt.

Vi fick tvillingar för tre år sedan efter mååånga ivf-försök. Jag tror att jag gjorde 12 ul, men inget syntes på dem. Ut kom två flickor och den ena av dem saknar sin vänstra arm. Men även om vi hade fått veta innan att det var någon missbildning på henne så hade inte det spelat någon roll! Hon är vårt barn och vi älskar henne innerligt!
Hon har nu protes och det är mycket spring på träningar och annat men det är värt alltihop för goare unge får man leta efter! (Jag vet, jag är lite partisk! )

Jag ville bara nyansera med mitt första inlägg. De allra flesta här verkar ju tro att allt löser sig bara man älskar sitt barn men så är tyvärr inte verkligheten. Det är väldigt naivt att svara JA eller NEJ på TS fråga rakt av. Allt är inte svart eller vitt. Jag personligen har inte gjort en abort där det fanns chans att barnet skulle överleva men jag känner några stycken och tar illa upp å deras vägnar för jag vet att det är ett beslut man inte kan fatta förrän man är i den situationen. Man gör inte abort på ett missbildat barn pga att man tycker att det är skämmigt eller för att det kommer att bli "handikappat" utan man gör det utifrån vilken livskvalitet man tror barnet kommer få och i vissa fall också hur man skulle klara av att vara på sjukhus långa perioder och kanske/sannolikt förlora ett barn samtidigt som man redan har andra barn att tänka på.

Maj Lis skrev 2009-07-16 10:54:42 följande:

Till TS. Har 2 "normala" barn, men när jag väntade 2an fick jag 1:2 - dvs 50%-för DS dvs T21 i risk och 1:5 för Trisomi 13 och 18. Min första spontana reaktion var- jag kan inte ta bort det!! Jag hade längtat efter det här barnet, älskat det från befruktningen typ.
Sedan sökte jag info om avvikelserna och kom fram till att DS utan hjärtproblem skulle vara en vinstlott, med hjärtproblem jobbigt men ok. Ang ett barn med T 13 och 18 var det svårare att tänka, det fanns stora variationer i allvarlighetsgrad, en del levde många år hyfsat drägligt, andra dog före året.
Men någonstans landade jag i att jag inte kunde ta bort det då heller, bara tanken på" sen abort", (jag var i v 13 tror jag vid KUB-testet), och hur det går till fick mig att må illa. Så jag tänkte (jag är inte alls religiös eller så) att "insallah" liksom, högre makter får bestämma.
Gjorde FVP under våndan för missfall, låg blickstilla i två dagar efteråt för att minimera missfallsrisken. Fick besked om att inga kromosomavvikelser hittats!! Fick sedan, i v 18, göra hjärt- och hjärn- ultraljud, ingenting avvikande där heller!

Idag är min sötnos 14 månader och underbar. Vi tänker ofta på hur livet skulle te sig om han haft en avvikelse. Det känns som att han ändå varit han, fast annorlunda. Det är svårt att förklara, men att i ett "sliding doors", en parallell imaginär värld, ser jag honom i ett annat sken, med andra kromosomer. Knäppt låter det men mitt budskap är att ja, jag hade behållit honom oavsett kromosomer och annat, för jag älskade honom redan då och att ta bort var helt omöjligt.

forts... Ang omgivningens reaktioner: Någon på jobbet sade, efter att jag efter besked berättat "att ja för visst får man göra abort till v 18", som om abort var det självklara alternativet. Barnmorskan som gjorde UL sade att - när min make och jag blev chockade och jag sade "jag tar inte bort det" och han "vi kan inte ha det" att "ja, äktenskapet ska ju hålla också, det är ju svårt med handikapp". Flera sade saker som tydde på att abort var självklart för dem. Fick en hel del stöd här på FL ang. att behålla sötnosen.