Vi som sörjer Michael Jackson

Jag håller med er om att det hjälpte jättemycket att gråta under minnesceremonin! Jag känner personligen nu att jag har gått vidare till stor del o mest bara njuter av allt positivt han skapade under sin levnadsstid. Men självklart så känns hela situationen fortfarande sorglig..

Min lillsyrra har gillat vissa låtar men kankse inte tyckt om Michael som person.
Hon ställde jue till det rejält för mig ibland som liten
Men nu när han gått bort så är hon lite lessen i ögat hon o. Inte lika som jag då.. Men att det ändå blev ett tomrum på nå vis.

Min farsa är Elivsfan. Han har ALLT med Elvis MEN, han gillar inte personen Elvis. Bara musiken. Han säger att Elvis är en gris.
Jag sa: Michael Jackson är INGEN gris.
Han sa då att det kommer komma fram snart.. Oooooh shut it!!

Kom o tänka på en sak.. Grabbarna 3T . Var dom på bergavningen? Nån som vet?

varken michael eller elvis var grisar kan jag meddela far din

Är det bara jag som fortfarande inte kan RIKTIGT förstå detta med hans död...känner mig stundtals fortfarande jätte ledsen

Jag kan skratta åt roliga klipp av honom, men i nästa stund sitter man där o bölar iaf...

*putar med läpparna o ser ledsen ut*

För mig var det tvärtom. Jag läste om hans bortgång på aftonbladet tidigt på morgonen. Kände mig jättekonstig, chockad, nästan skrattig.. jag blir sådan när jag blir chockad, jag kan inte hantera det utan börjar skratta... Samma som när jag fick veta att min klasskamrat sommarlovet efter nian ramlat ut från en balkong i mallorca. Jag började stortskratta!!! Jag vet inte varför jag fungerar så, något inom mig skyddar mig från smärtan och får mig att skratta ist...

Men i alla fall. Dagarna efter kände jag mig tom och oförstående. Fattade inte att det hade hänt. Hur det hade hänt. Varför... Trodde fortfarande att det skulle komma ett uttalande snart att det inte var sant...

När minnescermonins dag kom började jag kolla CNN's live så fort de började sända, och då började allt bli verkligt. När kistan kom... Så, under hela minnescermonin grät jag som jag sällan förr gjort. Jag grät så jag inte fick luft. FÖr mig var detta vändpunkten då allt blev verkligt, och sen den kvällen har jag mått skit.

Jag förstår inte hur jag ska komma ut hel från detta.. Och det är ju inte så att man kan förklara det för sina nära heller. Man lär ju bli dumförklarad!

Oj, kompisen i mallorca dog av fallet... det glömde jag skriva...

Jag vet vad du menar. På mellanstadiet så dog en kille som gick på en annan avdelning av skolan. Jag och en kompis umgicks inte med honom längre men hade gått med honom på dagis. Han dog på skolgården så det var en minnesstund där vid trädet där han hade kollapsat. Allt var jättesorgligt och hans mamma bröt ihop rätt framför oss och allt var verkligen hemskt, många grät.
Så går vår klass till trädet och ställer oss i en ring. Vad händer? Jo, jag och min kompis börjar asgarva!!!! :S vi kände oss som idioter och jag låtsades att min vän grät och låtsades trösta henne medan vi höll på att få kramp i magen av allt skratt! Det är så underligt hur det här med sorg fungerar....
Vi var ju egentligen ledsna...