Vi som sörjer Michael Jackson

Som liten och yngre tonåring (tom dangerous ungefär) älskade jag Michael men glömde sedan bort honom lite. Har alltid älskat hans musik men inte vetat så mycket om hans person, mer än de den där hemska rättegången för några år sedan.

Men så plötsligt när jag fick veta om hans död blommade all min beundran upp för honom igen. Jag sitter och tittar på youtubeklipp och lyssnar på hans musik som en galning. Känner mig helkonstig, men det är så sorgligt att han har gått bort. Han var den störste, så är det bara. Konstigt bara att det var hans död som skulle påminna mig om det...
Nu förstår jag vilken underbar man han måste ha varit, så mycket fint han har hunnit uträtta och så många hjärtan han har berört. Hans bortgång är en stor förlust för världen.
När jag såg hans minnescermoni i Staples center grät jag floder. När hans dotter grät var jag helt förstörd. Den är som att hans död triggat igång något i mig. Efter år av ofrivillig barnlöshet och ett missfall i våras har jag blivit så oerhört känslig. Mitt hjärta blöder för hans barn som nu blir utan sin älskade pappa, ja för alla barn som har det svårt. Jag kan knappt se sånt där utan att bryta ihop .

Och sist men inte minst.

Jag är en kvinna på snart 32 år och känner mig som ett barn igen när jag hör hans musik. Den får mig att vilja dansa och sjunga, så där som jag en gång gjorde framför spegeln hemma i mitt flickrum till Bad och Smooth criminal. MJs musik är en enda stor nostalgitripp för mig och betyder mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Ja, jag saknar honom verkligen.

Rååsa Smurfen skrev 2009-07-10 20:24:32 följande:

snart3barnsmamma, du är inte ensam. Det känns overkligt, i allmänhet kopplar man inte att denna älskvärda människa är BORTA. För alltid! Jag tänker mig ett fotografi med glada personer, och plötsligt försvinner en av personerna från bilden. :( Plötsligt står barnen ensamma, scenen är tom, rösten har tystnat och de dansade benen ligger stilla i kistan. Som tur är så tror jag på ett liv efter detta, men det är fortfarande jobbigt att han inte är här HÄR. Småkottarna, Förstår helt. Har också lätt att skydda mig från känslor, därför tog det flera dagar innan det sjönk in. Jag tror inte vi någonsin kommer över det helt, men vi kommer lära oss att leva med det och gå vidare, med tiden. När vi tänker på honom så blir vi glada och ledsna. Jag känner mig så lyckligt lottad att jag blev född när jag blev, så jag fick chansen att uppleva honom. Men mina barn ska få växa upp med honom ändå, precis som jag gjorde. De ska veta att de har en skyddsängel där på andra sidan som kommer gå vid deras sida. Det tror jag han kommer göra med alla som älskar honom. Jag tror att många kommer få kontakt med honom genom seanser, etc. för jag tror han har saker att säga och energi nog att ta sig igenom. Såg ännu en video på youtube där en kille berättade att han oväntat kannaliserade MJ och fick div. meddelanden. Han ville tala om att orsaken till att Kathrine fick arvet var för att han litar på att hon ska dela upp det rättvist inom familjen (att rest. familj inte nämndes var inget personligt), och han bad Debbie Rowe att lämna barnen ifred och att han gjort upp med henne och betalat henne vid ett flertal tillfällen (4-5 ggr), att Kathrine skulle ta bra hand om de och testamentet skulle tala för sig själv. Han ville tacka alla i familjen och talade om att han älskade dem, och hälsade till Lisa-Marie och tyckte det var synd att det inte funkade mellan de. Han sa också till Janet "Just go for it!", men sa inte vad han menade med det. Vi kommer ju aldrig veta om det stämmer eller inte, men man får ha lite öppet sinne. :)

men som denna artikel. Jag blir så ARG. Varför tog dom inte MJ till sjukan för
www.aftonbladet.se/nyheter/michaeljackson/article5453423.ab