Aga?

Nej, men nu pratade jag om föräldrarna.Varför inte "daska dem på näven" när det är de som brustit, de som är ansvarig för sitt barns beteende?Att daska sitt barn kan få samma psykiska konsekvenser som örfilar och slag, även om smärtan är lindringare. Det är fortfarande fundamentalt fel, så vi spelar defintivt inte på samma fottbollsplan ens.

Självklart finns det fler saker som kan påverka ett barn negativt, men det legitimerar ju inte att man ska slå barn. Snarare är det ett argument att man ska låta bli eftersom det ligger i alal vuxnas ansvar att se till att barnen mår så bra psykiskt som de bara kan...

Barnmisshandel är ett starkt ord som ska användas med förnuft, anser jag. Men jag menar att det definitivt handlar om aga och att det är tvärfel att ens daska en unge på handen. Och det är dit jag vill komma. Vad finns det för lägen när det kan vara berättigat med en dask på handen? Eller dask någon annanstans? Vad har barnet gjort för att få smäll? Kan man inte som vuxen hitta andra vägar istället? Hur rättfärdigar man det för sig själv att man slår sitt kött och blod? Skulle man göra likadant om Ingrid vid skrivbordet bredvid på jobbet gör fel? Eller, som i vårt fall (för jag såg att du är ssk), daska till någon patient som är otrevlig eller besvärlig? I samtliga fall (även vad gäller barnet) finns det bättre lösningar.Vi hamnade i klinch med varandra från start men saken är den att jag är totalt allergisk mot aga och berättigandet av aga. Det gör mig lite halvknäpp att läsa att det finns människor som kan se det som en nödvändig och bra del av en uppfostran, eller "ingen big deal". För mig är det det enskilda barnets upplevelse som spelar roll och ingen kan på förhand säga att det inte är så farligt. Det kan sätta ordentliga spår eftersom det inte enbart handlar om fysisk smärta utan även den mentala biten. Och att man kanske blir rädd för den som ändå finns där för att skydda och älska.Varför vill man göra så mot sitt barn?

Jo, jag behöver fråga, för att jag vill ha en förklaring från dig. Varför är det inte OK att daska vuxna, och varför är det OK att daska små barn? Speciellt eftersom det i de här fallet är de vuxna som gjort fel?

...och för att barnet ska växa upp till en sund individ bör du ju rimligtvis föregå med gott exempel - eller hur?Jag tycker för övrigt att det går utmärkt att prata med barn också. Prata, vägleda, visa på alternativ, etc. En väldigt god tumregel är att det man inte skulel göra mot en annan vuxen sla mn inte heller göra mot ett barn. varfö är det mer legitimt att daska på små, försvarslösa barn än på en jämnstor vuxen? Det är maktspel, övergrepp och kräkning, om än i "mild" form.

Jag har läst det, ja.  Jag tycker inte att våld är OK, ens som sista utväg, nej.

Det har jag sagt hela tiden. Men det är inte enbart slagets/daskens styrka det handlar om. Det är lika fundamntealt fel som uppfostringsmetod och det kan ge likadana psykiska konsekvenser.

Det är i mild form. Men jag måste nog instämma med Veladis där . För mig är inte ens det ok. Jag känner lite såhär; om jag kan hitta en ursäkt eller situation där det kan vara ok så är det lättare att tänja den gränsen litegrann emellanåt. Och då hamnar man i just det där att det kan gå överstyr (som Plutteli skrev om). För mig börjar agerandet i tanken. Det är där min spärr sitter så den kompromissar jag inte med.