Ung familj med obotlig cancer, finns det fler?

Ojoj!Blir alldeles tårögd av ditt inlägg!Finns säkert fler drabbade,dock inte vi. Tack gode gud.
Bra att ni får hjälp hur ni ska berätta för barnen o så. Väldigt viktigt.
Jag känner en familj som mamman dog vid 34år av cancer i magtrakten,tarmar o annat. lämnade man o 2 pojkar efter sig...
Hemskt.
Hoppas bara det blir så bra som möjligt för er o att ni får den hjälp o stöd ni behöver. o att fler svarar här.

Puff

Puff puff

usch så jobbigt....jag vet inte vad jag ska skriva, allt känns inte tillräckligt...jag kommer att följa denna tråd, så fortsätt att berätta hur allt fortlöper om du orkar å vill....jag är ju själv inte i denna situation, men det skulle vara fruktansvärt jobbigt att ha detta över sig, varje dag...

Mina egna "problem" ter sig plötsligt ganska små och obetydliga... Tror att fler känner likadant.
Vet inte vad jag vill säga med inlägget men skicka en stor kram till dig trådskaparen. Stor kram och säga att du verkar vara en underbart fin människa.

Jag beklagar din sitution och förstår allt för väl vad du går igenom. Min man drabbades av cancer vid 29 års ålder, vi hade då inga barn. Han levde 2 år och 1 dag efter det att han fick diagnosen och hann uppleva 8 fantastiska månader med vår lilla dotter. Det är nu 6 månader sedan han gick bort.

Några tips till er: Be din man skriva dagbok till barnen. Nu menar jag inte att det är självklart att han kommer att gå bort men man måste ta det säkra före det osäkra, då mår alla parter bättre, i all kaos. Gå till en terapeut - brukar finnas knutet till onkologen på sjukhuset. Känns jobbigt och konstigt i början men gör att man tar itu med frågor i ett tidigt skede som annars blir jobbiga när/om tiden blir knapp.

Njut av alla dagar och fyll dom med liv!

Först vill jag bara säga att jag är bedrövad att ni också har drabbats. Jag är nu ensamstående änkeman med tre barn och vill verkligen ge dig en virtuell överförd kraft för att du skall orka gå igenom detta. Mirakel finns, men jag trodde på mirakel vilket jag senare förstod att den inte var ämnad för oss! Hoppas att den är det för er!! Det var bröstcancern som tog min fru och livskamrat! Mina barn är 9, 7 och 5 år gamla. Vi gav de lite information om sjukdomen lite då och då. Vi ville bara se om de ville prata om den. Vår minsta kunde inte relatera riktigt till det som kunde ske och vi hade kontakt med en kurator som var ganska van att prata med barn om saker och ting utan att tvinga ur dem frågor. Det fick ta tid och värka ut på nåt sätt. det är viktigt att visa vad man känner i en sån här situation. De ser eller rättare sagt känner av stämningen med deras känsliga spröt. Försök att få hem kuratorn/psykologen på hembesök i er hemmiljö. Barnen får lättare att öppna sig då. Så var det för oss.

Kämpa på !

Kram

Andra saker som kan var bra att diskutera tidigt är vilken musik som ska spelas på en eventuell begravning. Om han vill vara hemma i slutet och vilka han vill ha där.

Vad har han för drömmar? Är det några ni kan förverkliga?