Upplevde en hel del konstiga saker när jag väntade 2:an. Redan när jag var ganska tidigt i graviditeten fick jag kommentarer som "det blir nog absolut en pojke till!". Till saken hör att i min sons dagisgrupp hade alla de andra pojkarna redan fått sina syskon och alla hade fått bröder. Så när jag senare blev gravid med min sons syskon duggade kommentarerna tätt! "Vad tror du att det är? Ja, jag tror absolut att det är en kille!" Fast innerst inne kände jag att det var en tjej. Inte för att det alls spelade någon roll, men det var känslan jag hade. Men efter att alla sa som de gjorde vågade jag inte säga något.
Jobbade med en kinesisk kvinna under graviditeten och alla hennes tecken sa att det var en flicka, en annan kollega gjorde ring-tricket och det visade en flicka osv. Men jag vågade ingenting säga.
Så kom hon då! Lillasyster! Och kvällen innan 2 av pojkarna skulle ha sitt kalas.... Så när sonen och pappa kommer dit och berättar att det blev en tjej, blev det först helt tyst och sedan frampressade gratulationer.
När jag sedan träffade dagismammorna kom kommentarer som "ja, där ser man! Ja, jag är i alla fall JÄTTEnöjd med mina 2 pojkar!" Är det någon som ifrågasatt det? Har jag gjort något fel som "råkade" få en dotter?
En annan mamma med 2 pojkar säger inte ens grattis eller vad kul utan;" Min syster har 2 flickor och sedan fick hon en pojke och JÖSSES vad mycket lättare det är med pojkar!!"
Jaha? Ni tror inte att det har med deras personligheter att göra och inte så mycket med just deras kön?
Men om dessa mammor är avundsjuka? Vet inte, men det känns ju i alla fall så. Och vad det är de är avundsjuka på vet jag inte heller! Båda mina barn är världens mest underbara på sitt alldeles egna sätt!! Hade inte velat byta vare sig dem eller deras könstillhörighet mot något annat!! Men hade de varit 2 flickor eller 2 pojkar så hade jag ju givetvis kännt precis likadant!!
Sedan kan man ju inte sticka under stol med att dottern och jag är väldigt lika både till utseende och temprament, medan det är samma sak med sonen och pappan. Så på det sättet har vi kanske lite starkare band till varandra, men de har ju inte med könet utan just personligheterna att göra.
Jag tror att alla mammor älskar just sina barn och jag ifrågasätter inte det en sekund! Men det var märkligt att uppleva allas försvarsställningar när min dotter dök upp. Vågade ju inte ens svara på frågan "Det var väl roligt att få en av varje?" för det var ingen som egentligen ville ha ett svar på den.