Jag hatar att vara mamma till en bebis

Nej, man måste inte älska att vara mamma! Vi hade det jättetufft första 4 månaderna med vår dotter. Jag var bitvis helt slutkörd och grät ofta eftersom jag kände mig helt uppgiven och som världens sämsta mamma som inte njöt av spädbarnstiden. Jag längtade efter EN dag (eller en del av en dag) då hon var nöjd och inte skrek. Hon var bara nöjd om man bar henne (dansade runt snarare), busade med henne, om hon sov osv. Resten av tiden gnällde hon konstant! Hon hade av och till väldigt ont i magen (överkänslig mot mjölkprotein) vilket såklart bidrog mycket och det blev betydligt bättre när jag slutade med mjölk helt. Jag hade GÄRNA bytt bort föräldraledigheten rakt av, men hon helammades och vägrade i sten att ta den mjölkfria ersättningen. Dessutom kunde hennes pappa inte ta ledigt just då. Men, nu är det betydligt bättre! Hon är 6 månader och en helt annan bebis. Jag skulle inte kalla henne "lättsam" nu heller men betydligt enklare. Nu går det att läsa av vad hennes gnäll eller gråt betyder och hon gråter inte "utan anledning". Skickar en massa kraft till dig över nätet och hoppas att ni får det bättre snart! Du är inte ensam!

Tack för alla varma svar! Jag tror alltså inte att gnället har med magont att göra, utan med frustration. Han vill mer än han kan, är min gissning. Det är därför jag tror att det blir bättre när han blir större. Tror inte att livet kommer bli "soft" helt plötsligt (herregud, jag är ju mamma nu, det blir aldrig mer soft!), men att han kanske blir lite mer nöjd när han börjar kunna ta sig fram för egen maskin och kan sitta och banka med något eller så. Just nu ligger han ju som en skalbagge på rygg och VILL en massa. Tröttnar på allt på en-tio minuter en BRA dag. En dålig dag (som idag) orkar jag knappt tänka på..

Vad gäller föräldraledighet ammar jag för fullt och vill fortsätta göra det ett tag till. Det känns viktigt. Känner jag att jag "dör" kommer jag så klart prioritera bort det, men riktigt där är jag inte än. Bara less... Och vad jag menar med det sociala är så klart inte att denna lilla odåga hindrar mig från att gå på krogen, fina middagar eller bio när jag vill. Nej. Jag menar att jag i nuläget inte kan gå och fika eller äta lunch med en kompis på grund av hans humör. Jag sitter alltså hemma. INTE roligt!

Jag vill gärna tro att jag mörkar rätt bra. Jag är busig och rolig och varm och kärleksfull. Men naturligtvis rinner det över ibland och jag blir synbart irriterad. Vet inte om han snappar upp det och om det har en negativ effekt på hans humör. Jag hoppas inte det, men kanske? Oavsett vad så är det hans humör som lägger grunden för mitt, inte tvärtom som någon så fint insinuerade ovan (någon med en massa snälla barn tror jag bestämt. Tack för din åsikt, men du kanske tar dig lite vatten över huvudet när du kommenterar saker som du enligt egen uppgift inte har någon erfarenhet av?).

Jag har inte menat att orsaken till hans humör är ditt humör.. Men däremot att det knappast gör saken bättre. Ber om ursäkt om det verkade så på det jag skrev (vet inte om du menade mig) för jag menade inte så.

Shmone: Nej, jag syftade på Birgitta2 som skrev ett mycket negativt och oförstående inlägg i sedvanlig fl-anda!

Jag är också övertygad om att min dotter skrek som hon gjorde pga frustration, för det blev bättre och bättre när hon lärde sig saker.
Som sagt, fortfarande intensiv och med ett humör från helvetet, men mycket bättre!
Fast nu skriker hon inte för att hon inte kan krypa t.ex, utan för att hon inte når att klättra längst upp i bokhyllan

Vår son var inte en krävande bebis. Han sov länge och samanhängande och åt utan problem. Men jag trivdes ändå inte med att vara bebismamma. Det var helt enkelt tråkigt tyckte jag. Inga vuxna att prata med... förutom andra bebismammor som tyckte att det var det mest fantastiska att vara föräldarledig... och bara pratade om sina bebisar... inte min grej, helt enkelt. Min sambo och jag bytte tidigare än det var tänkt för att jag trivdes så dåligt med att vara hemma!

Så jag förstår dig absolut TS. Jag tyckte inte alls att det var roligt. Trots att jag inte har något att skylla på.

Nu däremot, när sonen är 2,5 tycker jag att det är helt fantastiskt. Vi leker och läser böcker och pratar om saker. Det är superkul! Han berättar vad han gjort och jag lyssnar. Han frågar och jag förklarar. Sedan är det väl så lagom roligt när han kastar sig på marken och skriker för att han inte får som han vill men det får man ta för alla fantastiska stunder...

Så TS håll ut... det tar mycket kraft även med en 2,5 åring men jag tycker att det är mycket, mycket, mycket roligare nu.

Svar till Anonym (Uppgiven):

Prata med din sköterska på BVC om hur du känner det.

Tycker synd om alla barn som kommer till när föräldrarna inte är mogna för det..visst kan det vara tufft att vara föräldrar..men kan inte fatta hur man kan kalla sitt barn för kärt litet helvete..såna borde inte få ha barn..barnen känner av er negativa energi, och därför blir dem självklart gnälligare med..ta hjälp från nära!

Till er som insinuerar att det är TS fel att hon har en krävande, gnällig bebis: Min son var likadan, nästan aldrig nöjd och dessutom vaken 12 timmar per dygn. Tack och lov har jag "fördelen" att min man är arbetslös, så vi var hemma båda två och kunde "gå i skift" med bärandet och sjungandet (inte ammandet dock ) Tack vare det blev vi inte slutkörda utan kunde uppskatta och älska vår lille terrorist fullt ut, men inte faan blev han lugnare för det. När han var ca 5 månader blev det dock bättre, han började sitta själv och kunde pilla med saker en stund och inte behöva underhållning precis varje vaken minut. Nu vid 7 månader är han fortfarande aktiv och intensiv, men mycket nöjdare.

Vet du om han blir mätt på ammningen?
Min son var precis som din men nu är han snart 6 månader och har ett helt underbart humör...fick byta till ersättning efter 4 månader.......Köp hem ett par pkt färdig blandad ersättning o testa en dag...se om inte han blir gladare.
Lycka till