Jag hatar att vara mamma till en bebis

Det är helt normalt att känna som du gör. Ett tips du kan prova är att bära honom i sjal eller ergonomisk sele.

Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-26 13:11:04 följande:

Aja vi kommer ingenstans med mina inlägg iaf så slösar inte energi på denna tråd mera. Hon ställde en fråga som ja antog man fick svara på eftersom det inte fanns någon parantes som löd att man ska "jamsa med".
Bara för att jag varit i samma situation måste jag ju inte sitta ock jamsa om det utan kanske försöka få folk att förstå att det är perioder, det blir bätte, håll ut...

Har inte sagt att HON är anledningen till hennes barns humör, utan att barn märker ock det blir VÄRRE.. Av EGEN erfarenhet, ock fakta..

Det är inte roligt med bebisar, som tur är är de bara bebisar en kort tid. Det går snabbare än du tror TS, jag lovar!

Jag förstår EXAKT hur du känner dig. Min son var aldrig nöjd. Gnäll. Skrik. Hela dagarna. HELA TIDEN. Han var extremt rastlös och aktiv. Jag blev helt slut av att HELA TIDEN vara lektant. Jag kan dock trösta dig med att det blev en väsentlig skillnad efter 6 månader. Då blev han mer harmonisk. Sedan kom det en ny period vid 1 års ålder och nu när han är 2 år kan vi sitta och prata, leka och även bara njuta framför en film tillsammans. Just nu sitter han till exempel och leker för sig själv med sina leksaker.
Jag kände samma rädsla som dig, att hur i helsike ska vi orka med ett eventuellt syskon?! Nu blev jag gravid och fick en liten flicka som var en riktig ängel. Lugn. Sansad. Mer harmonisk. Hon nöjt av att bara gosa i soffan. Det gjorde ALDRIG hennes storebror vid samma ålder. Mammorna i min mammagrupp var avundsjuk på mig och min dotter, att hon var så exemplarisk, dock kunde de inte förstå att mitt första barn hade varit ett riktigt monster, faktiskt.
Det jag sammanfattningsvis vill säga är att det troligtvis kommer att bli bättre i och med hans utveckling i och med att han kan göra sig mer förstådd. Om inte så kanske det då är dags för att skaffa någon slags avlastning.

Flera nämner sex månader som den magiska punkten. Får sikta in mig på det då. Fast redan nu har jag små delmål; smakportioner om ett par veckor (han verkar väldigt intresserad av mat), lära sig ta tag och hålla i saker (övar hela tiden, så snart händer det!) och kunna sitta med i barnstol i köket (sittern är inte längre populär - han vill UPP). Känns som att varje erövring och nyvunnen förmåga är ett steg närmre en glad bebis...

1. Går det att byta så att du slipper vara hemma på heltid?

Jag hade en liknande liten kille hemma hos mig. Nu är han 17 månader och han började tina upp runt tio månaders ålder. Han är urgullig nu, men fortfarande lite klängig/mammig. Men det BLIR BÄTTRE. Håll ut, stå ut! Ordna avlösning. Det blir bättre. Kan tillägga att jag hade en dotter innan min lille son och till henne var jag en exemplarisk mamma som hade nästan alla svaren. På allt! Om man inte är ödmjuk innan man får ett barn av denna sort tvingas man bli det. Och usch, vad det är joooobbigt!

Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-26 14:33:51 följande:

jag förstår precis hur du känner
går igen ett helvete med min 5 årig dotter
hon e elak , tjurig och arg mest hela tiden

skit skit jobbigt. men vad f*n ska man göra liksom . .

Vet du, det är HELT OKEJ att känna som du gör, och du behöver inte ha drabbats av någon förlossningsdepression för att du känner som du gör. Det handlar heller inte om din attityd eller huruvida du ÄÄÄÄLSKAR att vara föräldraledig - den som påstår det påstår JAG aldrig har haft ett s.k. krävande barn!

I och med att man får barn vänds hela tillvaron upp och ner och i alla andra lägen i livet då ens vardag skakas om totalt är det legitimt att periodvis må dåligt, ångra sig, gråta, skrika och förbanna. Men inte när man får barn. (Icke min åsikt...)

Min dotter var ett krävande barn som skrek mer eller mindre non stop i sex månader. Därefter blev hon ett extremt svårroat barn som vägrade vara någon annanstans än i famnen, alternativt underhållen av oss utan avbrott. Nu då hon fyllde ett år började hon gå på riktigt och leker nu mer själv. Tack och lov.

Det viktiga är att du helt enkelt struntar i att lyssna på de som menar att felet ligger hos dig. Slår du ditt barn? Knarkar du? Super du? Låter du ditt barn ligga i timmar med bajsblöja som fräter sönder rumpan? Får han aldrig mat? Nej, trodde inte det. Felet ligger INTE hos dig. Kräv däremot hjälp av pappan ifråga, av släkt och vänner som kan ta ditt barn en natt så du får sova ostört (VIKTIIGT!) eller några timmar på dagen.

Vi var inte på Öppna Förskolan mer än tre ggr första året - det var tortyr för mig att se alla nöjda ungar som sov hela natten och var sådana pärlor och alla mammor lyste av någon (påhittad?) glädje. Nu vid ett år har hon mer behållning av det och t.o.m. jag tycker det är rätt skoj att vara där. Gå inte dit om det blir jobbigt för dig. Åk hellre till någon som avlastar dig.

Min lille kille var mer gnällig än glad första tre månaderna. Det var någon gång efter dessa första månader som det vände. Nu är han endast gnällig när han är hungrig eller trött. Annars är han en liten sol. Jag hoppas det snart vänder för din lille kille med. Kram

Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-26 14:33:51 följande:

TS: Snälla inboxa mig, okar inte skriva här i tråden, men jag känner exakt samma som du.

Googla på tyst reflux och se om du tycker att symptomerna stämmer