Jag hatar att vara mamma till en bebis

Min son var likadan när han var så liten.

Man tror verkligen att man själv är problemet, men egentligen är de barnen helt enkelt bara väldigt krävande.
Min son är fortfarande väldigt krävande om man jämför med andra barn, men inte alls så som han var upp till ett års ålder.

Hej TS!
Min dotter var ungefär så som du beskriver, med en stor skillnad: Det var BARA jag som dög! Om hennes pappa tog henne för att jag skulle få ägna mig en stund åt vår son, så gallskrek hon hela den tiden och tystnade först när jag tog henne. Det var skitjobbigt och jag var så slut!

När hon var ca. 6 månader bröt jag ihop totalt och blev ivägskickad till VC av min man. Där fick jag remiss till BVC-psykologen som jag gick till några gånger. Hon hjälpte mig att förstå att det inte var mig som mamma det var fel på och att lägga upp en plan för hur vi skulle ta oss vidare. I samma veva började min dotter äta riktig mat och jag kunde dra ner på amningen = hennes pappa kunde också ge mat.

Vid ca 8 månaders ålder hade jag helt slutat amma henne och fick därmed mer energi över till mig själv. När hon slutade äta på nätterna genomgick hon också en total förändring i humöret (slump eller samband låter jag vara osagt). Från att ha gallskrikit så fort någon annan än jag tog i henne så lev hon en lite solstråle!

Nu är hon nästan 11 månader och jättecharmig mot de flesta! Hon är fortfarande lite avvaktande mot nya människor som närmar sig för fort, men hon kan också krypa fram till helt främmande och resa sig mot deras ben! Vi tror knappt på det än, men det har ju hängt i nu i ett par månader så...

Det jag vill säga är att du behöver någon att prata med! Jag älskade också min dotter fast hon var så jobbig, men man orkar inte hur länge som helst. Relationen till min man blev också lidande när jag var så slut. Jag var arg, irriterad och ledsen ofta. Min son (2 år) sa ofta: "Mamma är jätte-, jätteledsen..." och det skar i hjärtat. Men nu mår jag bra!

Konstigt att så himla många har en drömbild av hur småbarns liv ser ut..
Sluta titta på tv o döm efter hur spädbarn är där, i verkligheten har dom inga andra sätt att göra sig förstådda än genom skrik.
Dom känner ju av att man tröttnar ock ger upp.. Inte konstigt dom skriker mer, dom känner sig ju ivägen trots att de inte gör något fel!! Dom vet inte att vi vuxna inte förstår vad ett skrik betyder ock det TAR TID att lära känna sitt lilla barns skrik varje gång ock längre ju mer man tröttnar på att höra det..
Kanske skulle tänkt på det före ni beslöt er för att skaffa barn att det är mer än ett heltidsjobb ock jävligt krävande... Dom har nyss kommit till en värld med färger, ljud ock människor från att ha legat tryggt inne i en mage! Dom ska bygga sin trygghet utanför NU ock det är NU dom behöver tröst ock kärleksfulla känslor från föräldrarna för att ens ha en anledning att vara nöjda.

TÄNK er in i barnens situation.. Inte bara hur jobbigt NI har det.. Förstå då hur jobbigt ett barn har som inte KAN prata på annat sätt än skrik ock sedan bli "lämnade" för att dom försöker?

Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-15 16:49:46 följande:

Hihi, förlåt TS, men din trådstart har sina komiska poänger...
"Det ska bäras och sjungas och hoppas och pruttas och hej och hå. JÄMT! Och ändå ruttnar han ihop efter två minuter av kul. Tro fan att jag inte orkar! Mina dagar är piss."
Wow, det var verkligen ren och skär frustration, direkt från hjärtat! : )

Men jag förstår dig! Min normalt lätthanterlige son tycks ha kommit in i någon fas just nu, där han kräver konstant underhållning...och ofta räcker inte ens det. Han "ruttnar ihop" som du så härligt uttrycker det. Och jag blir så sur, jag som gör mig till som bara den, med ramsor, kittel, bära, kånka, hoppa, dansa, skramla med skallror, visar leksaker och fan och hans mormor....................måtte det bli bättre snart!

Oj, vilken aktivitet. Kommenterar allra hastigast de envetna förståsigpåare som på riktigt tror att de sitter inne med en högre, större kunskap om barn, och att jag - att döma utifrån ts - är fullkomligt emotionellt störd, hatar mitt barn, förväntar mig att livet ska ha sin gilla gång och därmed aldrig borde ha skaffat barn.

Min son är en rastlös unge med höga krav på sin omgivning. Han är inte road av att ligga på en filt och glo på en skallra. Inte heller av att banka på saker i sitt babygym. Eller av att sitta i knät och se sig förnöjsamt omkring. Han vill ha mer. Jämt. Avancerad aktivitet. Och sättet han uttrycker missnöje på när omgivningen inte motsvarar hans förväntningar är - så klart! - genom att gnälla. Detta TÄR. Efter dagar och veckor av oupphörligt gnäll blir man galen. Oavsett vem man är. Ni som hävdar motsatsen har aldrig utsatts för denna prövning.

Att förutsätta att felet ligger hos mig, hans mamma, är otroligt enkelspårigt och snävt. Det tyder på en uppfattning att det man inte vet finns inte. Så är det ju så klart inte. Och att per automatik utgå från att gnälliga barns omsorg brister i kärlek, uppmärksamhet och tålamod är att simplificera sakerr och ting å det grövsta. Det är också en grov förolämpning och ett ganska så självgott och äckligt sätt attg klappa sig själv på huvudet och påstå att man är bättre än andra. Och detta gör ni utan att ha träffat mig. Och fram för allt utan att ha träffat min son.

Pretty pinsamt. Men så är det tyvärr ofta på fl. Mycket simpelt folk i faggorna.

Tack för stöd alla ni andra. Har åter halkat ner i en liten svacka, men idag vilar vi från julaktiviteter och försöker skapa lite lugn och ro här hemma. Puh.