Jag hatar att vara mamma till en bebis

Samma sak här, barn nr 2 bara åt och sov och satt och pratade för sig själv i sin babysitter. Hängde liksom bara med i tillvaron och var nöjd med allt. Jag var rädd att han var utvecklingsstörd för jag hade ju bara dottern att referera till

Som jag har skrivit så har jag varit i precis samma situation med våran son, då bodde jag ensam ock hade honom helt själv. Jag fick sova om jag var lycklig 4 timmar per natt ock bära resten av dygnet.. Skulle han sova var det i famnen han ville sova för la jag ner honom hur djupt han än sov i famnen vaknade han direkt ock fortsatte sin skrikiga vardag. Slutade jag titta på honom skrek han så han ville enbart ha ögonkontakt med mig i princip hela sin vakna tid.. Jag vet även att babysittern var som mordförsök då han blev så arg att han vred sig ur den. Det här är bara lite av hur jag hade det.. Men inte gav jag upp ock kände att jag hata att vara mamma för det... Så jag säger det igen; tro mig jag vet vad jag snackar om.

Vad jag försökte var att lägga mina känslor om trötthet ock utmattning åt sidan för att fokusera på VAD det var han ville, VAD jag missade.. Jag ändrade mönster själv för att märka vad som gjorde något bättre ock något sämre..

Sen är det så att läser du om Trådstarten så ser du att Oj, det står en fråga där om TS frågar om hon är grotesk som känner så?.
Det har jag rätt att svara på. Ni tycker alltså att bara för att hennes barn skriker sig blå så ska jag ömka ock säga att hon är bäst i världen ock börja dra min livshistoria, vad hjälper det henne?? Nej, jag säger att JAG tycker det är konstigt att så MÅNGA inte tänker på hur jobbigt det faktis kan vara att ha ett litet barn ock att man får försöka sätta sig in i BARNETS situation. VI VUXNA tycker det är jobbigt när barnen skriker... Men vad tycker BARNET SJÄLV när den ber ock ber ock åter ber om något men aldrig får sin önskan uppfylld? Vad tycker barnet själv när man ger upp ock slutar försöka. Kanske försöker leka 1 minut istället för att tvinga sig själv att trots skriker kanske visa att man fortsätter leka 10,20,30 min? Barnet kanske inte ens förstår vad man håller på med när man gör en ful grimas ock bara för att VI tycker dom borde tycka det är kul är det inte alltid så att DOM tycker det..

Sen kan jag bara tillägga att jag inte menar något elakt när jag skriver utan försöker säga att jag har själv varit där utan att låta överförstående för det hjälper inte att sitta ock kräkas över sin livssituation för barnet skriker ändå.
Jag försöker säga att man får helt enkelt försöka tänka om ock tänka i nya banor utan att ge upp för då känner barnet det ock det blir värre..
Ock att det inte alltid tänks så mycket på den sidan av familjeliv som består av skrik gnäll ock frustration utan mest på hur sött det är att ha en liten plutt som man kan titta på när den sover ock första dagen i skolan, sitta o smocka i sig chips ihop, man tänker inte så mycket på jobbet för att KOMMA dit..

Man lär sig hela tiden om både sig själv ock sitt barn ock som jag skrev TAR DET TID att lära känna sitt barns skrik, det är väl knappast något konstigt skrivet eftersom det är ren fakta...

Att tänka på sig själv som en kass förälder o speciellt kass mamma gör bara sitt eget självförtroende sämre ock man får bita ihop ock känna sig stolt som fortsätter ock fortsätter istället.. Jag är ingen perfekt morsa som vetat hur allt skulle varit utan har fått jobba livet ur mig för att komma hit då sonen är lugn ock leker själv, precis tills han ska hamna i 6 månadersperioden som den så fint kallas.. Skrik , mat vägra , bråk med sömn.. Försöker bara inte låta så himla lätt för det ÄR jobb ock det kommer att bli tufft!

Jag var också själv. Helt själv.

Men jag syftade mer på att du ansåg att hon borde tänkt på det innan hon skaffade barn. Vem kan i sin vildaste fantasi ana att ett barn ska bli så fruktansvärt krävande?
Det är en jävligt elak sak att säga till någon som redan sitter där med barnet i famnen. Vad fan ska hon göra, stoppa tillbaka ungen?
Dessutom säger du ju i princip att allt är hennes fel, att hon gör att barnet mår dåligt och skriker. Jag försökte också tänka positivt, inte bli ledsen eller frustrerad när min son bara skrek, men det fungerade inte lika bra för mig som det tydligen gjorde för dig. Det är knappast bara hennes utstrålning som gör barnet upprört utan förmodligen andra saker med.

Sen är det inte ens säkert att det fattas hennes barn något, han kanske bara är väldigt otålig? Jag testade i stort sätt allt på min son, massage, bada varje kväll, ammade och gav ersättning, gav bara ersättning, bytte ersättning, vaggade, lekte, sjöng, vyssjade, promenerade med bärsele, promenerade med vagnen you effin name it.
Ibland finns det inget som hjälper. Men man är väl ingen dålig mamma för att man inte hittar det?

Och hon får ju knappast stöd av att få höra att hon borde väntat med att skaffa barn och att hon är egoistisk som inte tänker på sitt barn bästa?

Alla har inte lätta barn som du, det borde du inse! Föräldrar som alltid tar åt sig äran för sina lättskötta barn e ganska enerverande! Var glad att du hade en positiv o lätt upplevelse av din mammaledighet istället för att ge dåligt samvete åt mammor med krävande bebisar!

Anonym (Uppgiven) skrev 2009-12-15 16:49:46 följande:

Det är just de mammorna med lättskötta bebisar som man jämför sig med o mår extra dåligt! Spec när dessa mammor tror att lättsköttheten beror på dem. BAH

Jag känner igen mig i dina känslor o tankar, har gått in i väggen (bokstavligt bankat mitt huvud i väggen) när ångesten o hopplösheten blivit för mkt, pga sömnbrist i vårt fall. Men i grund o botten e jag otroligt lycklig över att vara mamma och älskar min lilla prinsessa över allt annat. När man träffar en bebis med alla möjliga diverse sjukdomar så inser man hur lyckligt lottad man är! Och kanske glömmer sina egna "problem" för ett tag. Din som är frisk!! Han e kanske jäkligt krävande, men det går över! :)) Han e frisk o han är din! Försök hitta avlastning och försök tänla positivt! Lättare sagt än gjort men försök!

Det kommer att bli bättre! En dag har du nästan glömt att du kände såhär!

KRAMAR i massor!

WORD!

Håller med! vår lilla på 6 mån är inte alls lika frustrerad längre = mkt gladare och "snällare" bebis som man ska kalla det så.... Våra bebisar är otroligt nyfikna och "drivna", tänk så positivt dessa egenskaper kommer värderas längre fram även om de är jobbiga för dig nu!! Tänk själv o vara en liten bebis som är så beroende o inte kan sitta fast han/hon vill, inte äta när han/hon vill, kan bara bäras runt för att förflyttas, det ÄR frustrerande att vara bebis :)) Det blir bättre!!!!

Tanken har inte slagit dig att det handlar om omvänd ordning!??

Antar att dina är otroligt självbelåtna då också