Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Pemberly: har du inte fått genomgå en spolning innan ni började med IVF? Jag försöker få till en sån för jag tror också det är nåt knas med min kvarvarande äggledare.
Om det visar sig vara stopp i den också har man ju inget annat val än att gå vidare med IVF...

Nej läkaren tyckte inte att man skulle göra spolning för det var ändå inte aktuellt att försöka med insemination först (som man annars brukar innan ivf) utan om man haft utomkvedeshavandeskap och särskilt när man hade skadad äggledare kvar var det bäst att gå direkt på ivf tyckte de . Vi hade ju dessutom försökt aktivt (hållit koll på ägglossning) 9 månader innan jag fick mitt utomkvedeshavandeskap och varit utan p-piller ytterligare ett halvår innan dess så när vi kom till utredningen hade vi ju varit utan preventivmedel två år och på den tiden bara lyckats få till en graviditet som satt i äggledaren. Det är möjligt det också påverkade beslutet att gå direkt på ivf.

Tycker absolut du ska pressa för en spolning! Dels får du ju veta om ni alls kan själva, och det är ju väntan och ovisshet som tar knäcken på en!

Beskedet kan ju bli tungt, som det blev för mig, MEN det blir ett ordentligt faktum att förhålla sig till, så man vet hur man ska gå vidare, känslomässigt. Bara att få veta hjälper otroligt...jag kraschade ju totalt när jag fick veta att vi aldrig skulle kunna själva, men då kunde jag ju också börja med sorgearbetet och slapp stressen och det krossade hoppet varje månad när mensen kom.. Besked om IVF kändes då som en dödsdom, MEN man vet ju exakt när det kan bli plus och inte!, så det är ju relativt snällt för psyket på det sättet 

Den andra anledningen till spolningen är att om det bara är ett litet "löst" stopp så kan det bli bortspolat. Till en viss gräns verkar det som att de också kan trycka passagen fri, vilket jag tror hon försökte med mig, men det var ju totalstopp. Var beredd på smärta, det var inte jag och fick en chock! Det gör ju inte ont för alla, har jag förstått, men om du har stock.. Det var som ett till X-anfall!!

Se till att du får ha med dig din man, det önskade jag att jag haft. Han var med, men blev tillsagd att vänta utanför, och jag var för stressad för att komma på att insistera  Hade resultatet varit positivt så hade det kanske inte spelat nån roll.

Jag fick telefonterrorisera lite och det tog 4 mån från operationen. Du ska göra en "vårdbegäran" och följ sedan upp med tät telefon och/eller mail kontakt 

Denna vecka börjar jag med sprutorna som ska stimulera äggen och som det ser ut nu så kommer jag att bli gravid v.6!! 

Tusa: tack så galet mycket för ditt inlägg! Nu vet jag vad jag kan förvänta mig... E så sjukt trött på vad alla läkare och vårdpersonal säger. Känns som om dom förminskar allt. Om du säger att det gör ont (till mig sa dom att det kan "kännas lite") så tänker jag absolut ta med mig min partner!

Kommer troligen bli helt förstörd av ett negativt besked men någonstans är jag lite inställd på att det ändå inte kommer funka på naturlig väg, tyvärr.
Och man måste våga för att vinna!
Framförallt känns det som om min partner behöver höra det om det visar sig vara stopp... Han e så sjukt positiv och inte alls inställd på IVF medan jag själv känner mej redo att ta det steget sedan länge tillbaka.

Aaaahh alla dessa jävla känslor som svänger fram och tillbaka! Jag blir knäpp på allt detta snart!

Jag går aldrig på besök utan min sambo, han ska med in punkt slut..dock ingen som protesterat än ;)

Ja tror du att ett eventuellt negativt besked kan vara nyttigt för din partner att få Kingston så ska du helt klart försöka få till en spolning. Även om det känns viktigt för dig själv att veta ska du ju försöka få det. Om man ska göra ivf måste båda parter helhjärtat vara med på det för det är en jobbig resa så man behöver stötta varandra. För mig själv känns det helt oväsentligt att veta om det är helt stopp eller inte i äggledaren för det är nu 6,5 år sedan jag slutade med p-piller och den enda gång jag blivit gravid utan ivf var första gången då det fastnade i äggledaren och de andra graviditeterna har ju varit efter ivf. Även om äggledarna skulle visa sig ha öppen passage är det ju helt uppenbart något annat fel även på den högra (den vänstra satt X i) även om läkaren efter titthålsoperationen av mitt X sade att den högra såg normal ut. Sedan vi gjorde utredning och första ivf-försöket vet vi ju dessutom att jag har regelbunden ägglossning, spermierna är bra, jag får ut ägg av bra kvalitet, de flesta befruktas och en stor andel delar sig fint och några har kunnat frysas varje gång.  Eftersom allt annat ser så bra ut så måste det ju då vara äggledarna som inte funkar som de ska, annars borde jag ju rimligtvis ha blivit gravid av mig själv någon gång till under dessa år.

Jag hoppas jag inte uppfattas som alltför negativ när jag förespråkar att se till att göra utredning och gå vidare till ivf, men jag tror att många håller på alldeles för länge och försöker själva när de har svårt att få barn (både de som haft X och de som bara försökt länge utan graviditet alls). Visst det finns vissa som lyckas snabbt bli gravida igen efter X men det finns en viss andel som inte lyckas och som troligen aldrig kommer att lyckas på egen hand och chansen att lyckas med ivf minskar ju äldre man blir så det är dumt att hålla på och försöka länge utan att söka hjälp (särskilt om man hade försökt ett tag redan innan man fick X). 

Sen är ju ivf ingen garanti heller utan chansen att lyckas på varje försök är ca en tredjedel, man kan alltså få hålla på ett tag med försök innan det lyckas. Kanske lyckas det aldrig eller man orkar inte mer psykiskt efter ett antal försök och vill därför gå vidare med adoption och har man då hunnit bli för gammal är det för sent även för det. Hur bråttom man måste ha beror ju förstås på ens ålder och om man vill hinna få mer än ett barn, men generellt så vill jag uppmana folk att inte vänta för länge med att söka hjälp. Jag är tacksam att en läkare på gynakuten när jag var på ett återbesök för att jag hade ont ett tag efter min operation sade åt mig att vi skulle söka hjälp om vi inte lyckats inom ett halvår, annars hade jag kanske fått hopp av de solskenshistorier man kan läsa på t ex familjeliv om folk som lyckas själva och väntat ännu längre. Vi hade troligen fortfarande hunnit få ett barn då tillslut men kanske skulle vi inte kunnat få mer än ett. Nu har jag gott hopp om det. Förhoppningsvis stannar pyret i magen kvar och blir vårt andra barn och skulle vi ha otur och få missfall igen hinner vi med fler ivf-försök innan jag blir för gammal 

Jag ser bara dina synpunkter som positiva och vettiga och jag delar dom med dig fullständigt! Jag är "bara" 27 år och vet att jag har tiden med mig så att säga. Därför är jag väldigt glad att detta upptäcktes nu och man ändå har en chans att fixa till det.
Jag har som sagt vart redo för utredning och IVF ända sedan vi X:ade och jag är övertygad om att min sambo tycker likadant om vi nu får veta att det är kört på naturlig väg... Men han hoppas väl in i det sista och han är nog så positiv för att hålla mig flytande medan jag själv målar fan på väggen så fort jag får chansen för att inte få för stora förhoppningar.

Så jag är redo även om jag kommer tycka det är sjukt sorgligt att få insikten att det är något fel på mig och att man på sätt och vis är oduglig. Men det är ju bara att inse att livet inte alltid är rättvist...
Det jag oroar mig mest för är ändå kostnaderna

Ja det är ju tyvärr dyrt med ivf. Förhoppningsvis lyckas ni utan det Kingston och annars inom de försök som landstinget finansierar. Sen är det ju tyvärr så att för syskon får man betala själv. Vi visste redan från början att vi ville ha mer än ett barn så vi började spara pengar till ivf redan då vi inledde Ivf-försöken som sen ledde till sonen. Vi fick ju honom inom de landstingsfinansierade så alla sparade pengar hade vi sen vill syskonförsök, så tipset är att börja spara redan nu

Så lite Kingston 

För oss var ju spolningen en del i utredningen. Hoppas det går bra och att du inte ska behöva kriga alltför mycket!