Bra eller dåligt med adoption?
Anser ni att det är "ETT BRA SÄTT" att få ett barn via adoption?
-
-
Svar på tråden Bra eller dåligt med adoption?
-
Såg inte ditt senaste inlägg, VNmamma.
Visst är min ingång individualistisk, men det är ju din också. Och det riktigt rejält, jag tycker att du begär tolkningsföreträde vad gäller adopterades upplevelser.
Tack för kommentaren. Familjeliv är ofta en mycket intressant läsning, särskilt mellan raderna. -
FMGA skrev 2010-02-25 15:45:50 följande:Såg inte ditt senaste inlägg, VNmamma. Visst är min ingång individualistisk, men det är ju din också. Och det riktigt rejält, jag tycker att du begär tolkningsföreträde vad gäller adopterades upplevelser. Tack för kommentaren. Familjeliv är ofta en mycket intressant läsning, särskilt mellan raderna.Nu tycker jag du generaliserar. FMGA. Jag talar hela tiden om VISSA adopterades upplevelser, det borde väl ha framgått? Huruvida de är i majoritet eller inte, vet jag inte. Huruvida de haft koko föräldrar som babblat hudfärg dagarna i ända eller gjort det motsatta, låtsats som barnen inte är adopterade, det vet jag inte heller. Men jag talar alltså om VISSA adopterade. Kanske har jag på något ställe glömt ordet, glömt versalerna. Men än en gång, jag talar om VISSA adopterade.
-
FMGA skrev:FMGA skrev 2010-02-25 15:39:31 följande:Nej, tyvärr tror jag att det mer handlar om skilda synsätt, mindre om missförstånd. I ett av mina första inlägg hänvisade jag till Juffers forskning. Jag gillar hennes inställning, då hon ofta utgår från oss föräldrar, hur vi kan försöka förstå och förändra vårt beteende i syfte att ge våra barn bättre förutsättningar. Jag gillar att man lägger ansvaret för mitt barns utveckling på mig som förälder, jag behöver inte köpa några "nu vill jag lägga ansvaret på någon annan"-försäkringar som helt eller delvis fritar mig från skuld om det skulle gå åt helvete. Jag har inget behov att exotisera adopterade, att läsa eller lyssna till deras berättelser, sucka tungt och säga: Tänk så märkligt, vi kommer aldrig att förstå hur det kan kännas att vara adopterad. Man kan alltid försöka förstå andra utifrån deras sammanhang. I nästan alla berättelser från adopterade som mår eller har mått dåligt, jag tagit del av, framstår deras föräldrar som oförstående, inskränkta eller direkt olämpliga. Väljer jag att tro på berättelserna, måste jag också tro att bilden av föräldrarna är sann. Jo, jag vet att det finns adoptivföräldrar som anser att hudfärgsskillnader inom en familj är mindre lämpliga. Den åsikten framträder ofta i berättelser från adopterade när de beskriver sina föräldrars människosyn. Själv tror jag att det finns mycket man kan göra som förälder för att få sitt barn att känna att hennes utseende har betydelse; det är ju hon - men att hon också är så oändligt mycket mer än bara ett utseende. Jag tror också att man som förälder har möjlighet att ge sitt barn verktyg att hantera människor, t ex personer som anser att hudfärgsskillnader inom en familj definierar ett utanförskap. För övrigt är dagens Sverige inte något enhetligt land. Det finns områden där ett "äktsvenskt" utseende blir det exotiska, likväl som områden med identiska radhus, bebodda av identiska vita utseenden med några adopterade barn som exotiska färgklickar - men också områden där skillnader i hudfärg tillhör vardagens trivialiteter. Vi väljer inte bara hur vi ska vara som föräldrar, vi väljer också hur och var våra barn ska bo, i viss mån väljer vi också vårt och deras umgänge. Jag tror att det finns många adopterade barn som endast undantagsvis möter människor som har behov att tala om för dem att de måste vara tacksamma - eller som tror att barnens föräldrar har behov att få höra hur duktiga de är som har adopterat ett stackars barn. Jag kan inte ens förstå hur man kan påstå att en enhetlig hudfärg inom en familj kommer att innebära att adopterade barn får större möjlighet att bli en del av ett samanhang som de ser som en helhet. Inte för adopterade som grupp iallafall, särskilt inte som det tycks som att den forskning som gjorts inte kan påvisa den effekten. Enligt mitt synsätt borde sådana påståenden åtminstone ha ett uns av undesstöd från adoptionsforskning. Hur vi tolkar enskilda berättelser fån adopterade blir lite väl subjektivt, tycker jag."Själv tror jag att det finns mycket man kan göra som förälder för att få sitt barn att känna att hennes utseende har betydelse; det är ju hon - men att hon också är så oändligt mycket mer än bara ett utseende.
Jag tror också att man som förälder har möjlighet att ge sitt barn verktyg att hantera människor, t ex personer som anser att hudfärgsskillnader inom en familj definierar ett utanförskap."
Men så tror ju ALLA (notera versalerna
vi i den här tråden!
Däremot är vi några som vet att verktygen IBLAND inte räcker till. Även den starkaste självkänsla kan brytas ned, särskilt när man flyttat hemifrån och inte längre har ett starkt föräldrastöd i vardagen.
-
Jag tror inte att det är någon i tråden som förnekar att adopterade kan uppleva ett utanförskap som de relaterar till att de utseendemässigt inte smälter in i samhället.
Frågan är varför somliga gör detta, andra inte. Om föräldrars sätt att vara föräldrar kan vara en bidragande orsak till våra barns upplevelser av utanförskap relativt det omgivande samhället
I en större grupp kommer det alltid kommer att finnas enskilda individer som mår mer eller mindre dåligt. Såvitt mig bekant har det gjorts undersökningar som visar att adoption över hudfärgsgränser inte innebär att de adopterade mår sämre än vid "hudfärgsmatchade" adoptioner.
Jag varken kan eller vill värdera lidande. Jag kan bara konstatera att barn som adopterats till föräldrar med samma hudfärg som barnen inte mår bättre som grupp betraktat, kanske t o m sämre. Detta innebär ju att det inom den gruppen finns lika mycket lidande även om lidandet har tagit sig andra uttryck.
Jag tycker alltså att bland andra du där gör en värdering: Ni anser av något skäl jag inte kan förstå att de som lider av upplevda hudfärgsskillnader lider mer än t ex de som upplever att de är främlingar bland personer som ser ut som dem
Jag tycker alltså att man inte bör säga att adoption till personer som ser ut som barnen är att föredra med mindre än att man kan visa på forskning som tyder på att detta också skulle innebära att gruppen som helhet gynnas av detta. Har du något exempel på forskning som ger stöd för detta?
Jag har noterat att du talar om vissa adopterade, VNmamma. Men jag tycker ändå att det jah skriver har relevans. Jag har t o m noterat att du gärna skulle önska lite större nyansrikedom i diskussionen, men trådar brukar ofta till sin karaktär vara rätt smala, nästintill endimensionella. -
Tyvärr blev det precis som jag förväntade mig. Tomt, tomt på svar efter min fråga om forskningsbelägg på att hudfärgsmatchade adoptioner innebär att den adopterade mår bättre.
Själv har jag sökt en hel del på "transracial adoptions" utan att finna annat än motsatsen, d v s att det färgen saknar betydelse. Jag klistrar in en länk till en lättläst artikel i slutet på detta korta inlägg.
Det händer någon enstaka gång att man förstår hur avgrundsdjupa tomrum det kan finnas mellan olika uppfattningar - som för mig, i just den här tråden.
För mig handlar adoption om ett psykologiskt drama där olika former av trauman och övergivenheter möter varandra (ett barn som blivit övergivet av dem som gav henne livet, ett barn vars fundamentala instinkter bara möter frånvaro - och som en spegel. adoptivföräldrar som övergetts av livet, inte fått förmågan att ge liv till liv. och detta mot bakgrund av ett samhälle där livets innersta och yttersta mening cirklar kring vår förmåga att fortplanta oss)).
Herregud. Adoption kan vara en psykologisk smältdegel för barn och föräldrar - fast kanske inte om man väljer att ställa sig vid sidan om istället fokuserar på vilken hudfärg de som agerar i dramat har.
http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=16572430 -
Det intressanta är väl ibland hur man kan tycka att ett adopterat barn från ex Asien kan vara så lik sina adoptivföräldrar. Var hemma hos en annan adoptivmamma för ett tag sedan som tyckte jag och V är såååå lika varandra & på ngt sätt förstår jag hur hon menar. Jag kan tycka hon är jättelik mig på kort från när jag var liten, hon är extremt lik mig i sättet (som jag fått berättat för mig). Jag tycker man ser förälern/rarna och barnet som ett oavsett hudfärg om man är av den lite mer iakttagande naturen, som ser mer än ytan.
-
Det måste väl ändå finnas adoptivbarn som känner sig som ETT med sin adoptivfamilj? Majoriteten? Som känner detsamma föräldrarna känner.....att man är en enhet och att man hör ihop
-
Ja, det är klart att det finns men jag tror det är viktigt att lyssna på båda sidor, både på adopterade som haft det bra och de som inte haft det. Jag upplever ofta att adoptivföräldrar viftar bort de adopterade som delar med sig av det dåliga och hävdar att mina barn mår minsann toppe...Thi 08 skrev 2010-03-04 22:24:56 följande:Det måste väl ändå finnas adoptivbarn som känner sig som ETT med sin adoptivfamilj? Majoriteten? Som känner detsamma föräldrarna känner.....att man är en enhet och att man hör ihop
FMGA, jag lämnade diskussionen för att jag tröttnade och har fortsatt den på annat ställe, med personer som var intresserade av att både lyssna och prata. -
Klart det finns. jag är ett av dem som känner mig som ett med min adoptivfamilj. Det är min familj kort och gott. Sedan har det funnits/finns det en kvinna i ett land långt borta som fött mig och jag ser det som en kärlekshandling att hon såg till att jag föddes på ett sjukhus där jag blev omhändertagen (var prematur) och som såg till att jag blev adopterad för att få en bra framtid eller en framtid över huvudtaget. Om jag skulle träffa henne idag skulle jag inte se henne som en familjemedlem för för mig är hon inte det, inte ev biosyskon är det heller men skulle de vara speciella för mig? Ja, de skulle de men de är inte en del i min familj. Jag har bara en mamma och pappa och en bror. Jag skulle låta henne få veta att jag haft det bra och självklart fråga om omständigheterna kring min adoption men inte på ett ifrågasättande sätt. Jag förstår att behöva lämna bort sitt barn är det svåraste beslut man kan fatta här i livet och därför är jag bara glad över att hon var så stark att hon fattade det beslutet och hon har säkert mått sämre över att hon adopterade bort mig än vad jag mått av att ha blivit adopterad då jag har haft det så bra man någonsin kan ha. Jag känner mig som en självklar familjemedlem i min adoptivfamilj, ingen i släkten har visat någonsin att jag inte är en självklar familjemedlem. Likadant när vi valde att adoptera själva så var det heller inget konstigt. När vi fick biobarn var det inget märvärdigt heller (i släkten alltså).Thi 08 skrev 2010-03-04 22:24:56 följande:Det måste väl ändå finnas adoptivbarn som känner sig som ETT med sin adoptivfamilj? Majoriteten? Som känner detsamma föräldrarna känner.....att man är en enhet och att man hör ihop
-
Håller med Cerdrika, man måste verkligen lyssna på båda sidor, jag har haft svårt dock att ta till mig när det skrivits negativt om adoption när de uttryckt det som att ALLA adopterade mår dåligt och att det bara är så liksom. Då tröttnar jag och tycker inte att det är seriöst. Men självklart är det viktigt att visa att det finns adopterade som mår dåligt, absolut!! Och alla adopterade är inte glada jämt och mår toppen jämt, just nu är jag inne i en sorgefas eller vad man ska kalla det där det känns skit att vara adopterad då jag inte kan få veta mer om ärftliga sjukdomar då jag är sjuk i en ärftlig svår och allvarlig sjukdom. Ska genomgå cancergenetisk utredning nu men liksom....det tar stopp vid mig. Och det känns jobbigt och ångestladdat. Så det är inte alltid guld och gröna skogar heller.