Bra eller dåligt med adoption?

Cerdrica,

Absolut ska man lyssna på båda sidor, men ibland ibland ibland (tror jag) en del adopterade som mår dåligt kan ha problem som inte är sammanlänkade med själva adoptionen, men liksom allt hänger på att man blev bortadopterad som liten (även om det är ett trauma i sig att bearbeta och jag förstår att mycket hänger ihop), de adopterade som mått väldigt BRA kanske också mår bättre som personer i grunden (svårt att förklara hur jag menar). Ibland tror jag inte självkänslan endast är ngt man får från sin uppväxt, jag har mött människor som växt upp i fruktansvärt ickefunktionella familjer, men ändå haft en stark självkänsla. Kan det inte ibland vara så att man får testa sin egen självkänsla på något vis om man växt upp under sämre former? På samma sätt finns det tjejer/killar som växt upp i underbara familjer som fått arbeta otroligt mycket med sin självkänsla. Självkänsla är ju något ALLA får arbeta med hela livet. Man kan ha haft en underbar uppväxt och ändå inte må bra. Där kommer väl även det genetiska in, visst kan väl vissa depressiva tillstånd bero på arv? Manodep? Nu blev det väldigt rörigt och om man ska utveckla blir det otroligt långt. Visst finns det adopterade som mår dåligt på grund av det faktum att man inte kommer i fas i livet, att man inte känner tillhärighet, inte vet varifrån man kommer osv. Men det finns ju också adopterade med liknande bakgrund som mår BRA. Det är jättesvårt att sätta allt i fack. Si eller så är det. Det är omöjligt.

Svar på TS fråga: Jag tycker det är bra!

Jag förstår om man som adopterad kan vara undrande över sin bakgrund och känna sig övergiven t ex. Det är nog nästintill ofrånkomligt. Men det har ju inte med själva adoptionen att göra utan att man blivit lämnad av sina biologiska föräldrar.

Många pratar om det här med att se annorlunda ut och råka ut för knepiga kommentarer. Jag tror att detta är vanligt i mindre orter och bland folk med lägre utbildning osv. Jag bor i en av de största städerna i sverige och umgås mestadels med personer med lite högre utbildning. Ingen jag känner skulle komma på tanken att säga något plumt eller okänsligt till någon som är adopterad.  Majoriteten av de jag umgås med har utländsk bakgrund och alla ser "annorlunda" ut. En kompis är kines och hennes kille är från nigeria, min närmsta vän är från Chile och har gift sig med en riktig svennebanan osv. Växer ett adopterat barn upp i ett sådant umgänge så tror jag inte att det här med att se annorlunda ut spelar så stor roll.

Flera jag känner har fostersyskon (jag med) och många lever i "nya" familjer. Dvs gifter om sig och får nya barn med den nya mannen. Jag känner också ett flertal lesbiska som bildat familj genom insemination med känd eller okänd donator. Jag har svårt att tro att om jag skulle adoptera så skulle barnet känna sig udda och utanför. Jag tror att det blir mer laddat att växa upp i en sån där sömnig villaförort där alla ser likadana ut och allt är prydligt och småborgerligt. Vad tror ni?

Så sant, VNmamma. Problemet är kanske att vi inte ens är överens om vad vi inte är överens om.

Jag tror t ex inte att det finns någon forskning som visar att internationellt adopterade som adopterats till familjer med ungefär samma hudfärg som barnen mår bättre än de som adopteradets internationellt av föräldrar med en annan hudfärg. Därav min fråga om du kunde ge exempel på undersökningar som visar att "hudfärgsöverskridande" adoptioner kan vara  en generell riskfaktor.

Så till din fråga "om jag hittar något mer". Nej, nätet är oftast en besvikelse för den som önskar lite mer än bara ytflyt, men det mesta går ju alltid att låna in via fjärrlån, men jag har inte läst undersökningen om "de mjuka värdena".

Jag håller med dig mammamys06. Foton är privata och skall beaktas med försiktighet. Jag hade heller inte velat ha en bild på min biomamma...hua! Känns t.o.m konstigt för mig att ha en bild på min biosyster som är kvar i hemlandet, uppsatt i lägenheten, henne har jag sett en gång som vuxen och mina barn inte alls. Imorgon åker den ner.