Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Jag förstår precis vad du menar! Jag har gjort några riktigt dumma saker i maniska perioder o med alkohol inblandat. Sånt som kunde spräcka mitt äktenskap... Jag kan inte fatta vissa saker jag gjort och hur elak jag har varit periodvis... Apropå din medicinering... Det är viktigt att du får något stämningsstabiliserande! Jag hamnade i början av en psykos när jag åt antidepp och fick en manisk period... Det slog över totalt! Gå in på www.1177.se och skriv "bipolär" i sökrutan uppe till vänster... Det står massor om vår sjukdom och det är uppdelat i olika avsnitt... Superbra info!

Jag ansluter mig hit. Jag är för tillfället så jäääävla speedad. Alltså hypoman. Nu är det inte kul längre...

låter på migs om att din depp kan få dig att inte orka känna samma känslor men jag är ju ingen expert

. Och mannen kommer då in och försöker stoppa mig.. "men jag ska bara.." brukar min standardfras låta..Haha! Fan vad tokigt det kan bli ibland! Jaja, jag är iaf intresserad av att höra hur er vardag funkar och hur ni klarar av både depp & hypo! Hoppas det är ok att jag är så sablans nyfiken :D!

 Och sen är det lite att jag vet ju liksom inte hur orken ser ut imorgon och då måste jag ju passa på liksom.. Eller?! Öööörkh!, kan bli så knäpp på mig själv ibland alltså..! Och i dagens samhälle så är man ju sååå duktig och ihärdig när man har tretusen järn i elden - så det känns ju så motsträvigt att stoppa det med mediciner! Men jag vet ju också att jag förr eller senare brakar in i väggen om jag kör på i den takten. Snacka om att känna sig ambivalent!

Hej, Jag vill inte alls stjäla tråden för er, men undrar om någon härinne vet vart jag kan vända mig. Min dotters pappa är bipolär med flera självmordsförsök bakom sig. För hans del började det i 15-årsåldern och eskalerade kring 23-24. Hans mamma var också bipolär och tog livet av sig när han var liten. Min dotters pappa har de senaste åren fått helt fantastisk hjälp, och lever idag ett bra liv, är gift och verkar trivas med livet i största allmänhet. Jag har läst att bipolär går i arv, och blir orolig för min dotter. Hon börjar nu närma sig den ålder hennes pappa var i då han blev sjuk första gången. Jag har letat efter anhörigföreningar, men känner att jag liksom inte hör hemma där. Hennes pappa är ju inte min "anhöriga" längre. Känner ni till något ställe dit jag kan vända mig? /Tacksam för hjälp

Jag är likadan! Det värsta är att när man "landar" igen, så börjar man fundera på vad man dragit igång och då känns det plötsligt omöjligt att slutföra! Jag har sökt jobb och utbildningar förr i en galen takt och rätt va det är så inser jag att jag kanske inte ALLS vill göra det! Känns som om man lurar folk lite när man drar igång saker, lovar osv osv. Men när man är mitt uppe i det så fattar man ju inte. Sen är det ju som någon annan sa: att man saknar ju de maniska perioderna, för då får man mycket gjort och man är glad och uppåt! Skumt hur det kan funka...