• Maia

    Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Doldis skrev 2010-04-25 22:11:53 följande:
    KRAMAR OM. Du är bland vänner här, gnäll av dig hur mycket du vill. Själv tycker jag det är makalöst skönt att få känna igen mig efter så många år av att känna att jag bara är lat och oföretagsam. Vilket jag ju inte är, i de maniska faserna!! Så jag har ju inte fattat nåt av mitt beteende, nu äntligen... nu fattar jag varför jag bara inte kan "gå ut och ta en promenad, vetja!"
    Precis! Jag har under hela min uppväxt känt dåligt samvete och att jag är lat. Har först nu insett att så inte är fallet. Ff dåligt samvete när jag inte orkar men liite mer förståelse för mig själv nu. Därför är det extra jobbigt när jag blir tjatad på att företa mig saker när jag är så långt ner att jag absolut inte orkar. Har jag minsta ork i mig så handlar jag mat, tar ut lillen i lekparken osv för jag VET att det är bra för mig. Men när jag inte ens har den orken så är det fruktansvärt irriterande och..ja, nästan förnedrande (?).
  • Maia
    susye skrev 2010-04-26 02:45:54 följande:
    sitter här mitt i natten o sorgen, saknaden o smärtan skär genom kroppen. begravningen närmar sig o det känns tufft.
    Vi finns här för dig. *kram*
  • Maia
    TigerLily skrev 2010-04-26 05:41:15 följande:
    ja fy så jag känner igen mig. Och det värsta för mig är att det ger mig såå dåligt samvete. SOm då pojkarnas pappa kommentarat typ.. Jaha, du orkar minsann DET om jag har gjort nått.. typ bakat eller så. eller nått annat och sen bara insett att nej, Jag ORKAR inte mer. Fan han borde ju skämmas att säga så. jag är själv med barnen typ jämt, han har dem knappt varannan helg.
    Jag beundrar dig verkligen som klarar av (var det 3 (?) barn själv.
    Du är min hjälte eller hjältinna kanske man ska säga.
  • Maia
    MariaKsk88 skrev 2010-04-26 09:29:14 följande:
    Jag tänker på dig <3 Själv mår jag piss.. Orkar inte med det här längre, sitter här o gråter :( Ska till min nya psykolog om 1½ timme.. vill hellre stanna hemma och göra nåt jag inte borde göra... När blir allt bättre? :(
    Hoppas det gick bra hos psykologen och att du klarade dig från "ångest lindring".
    Solen kommer skina även för dig en dag. *kram*
  • Maia
    Dolliver skrev 2010-04-26 16:57:48 följande:
    Öööörk, är i en sååån jävla vecka nu.. Mannen jobbar eftermiddag så han ser vi inte på hela veckan, barnen har ca tretusen hobbies som det ska skjutsas till.. Mat ska lagas, vi måste städa inför kalaset på söndag.. och jag ska dessutom ut på arbetsträningen.. Minste sonen har maginfluensa.. (jippie liksom!) Alltså, jag vill till arbetsträningen - men är liksom för trött. Stannade hemma idag för jag är helt slut efter helgens hyper-aktiverande.. Så jävla dum jag är! Sket i /glömde ta medicinen i helgen och *vips!* så blev jag ju hur effektiv somhelst! Bakade fem sorters (dubbla satser naturligtvis) kakor/bullar, städade, tvättade (och det handlar inte om liiite tvätt! Ca fem veckors tvätt á sju pers.. Do the math!) och möblerade.. När kvällen igår kom så var jag helt slut, tog ju då också medicinen och bara föll som en platt pannkaka (eller de kanske mer seglar neråt?) Och idag är jag mer död än levande. Ska bara försöka överleva veckan, inga bonusar där liksom..
    Kan du inte skippa medicinen imorgon och komma hit och röja runt?
    Hoppas du kommer i fas igen snart. *kram*
  • Maia
    Anonym (Ninda) skrev 2010-04-26 17:05:17 följande:
    Välkommen!
    Vet hur det är när den där insikten dyker upp ibland att, jäklar ska det verkligen vara så här resten av livet!?
    Jag är ganska låg idag och har en hel del ångest men vill ändå försöka vara possitiv mot dig. Det kan gå år emellan. Man måste/kommer inte ständigt må dåligt.
    Ok, kanske inte var så bra på att muntra upp iaf men tänker ändå trycka på att posta inlägg.
    Kramar
  • Maia
    TigerLily skrev 2010-04-26 18:40:30 följande:
    idag var en toppendag...tills vi kom hem.. då brakade helvetet lös.. jag blev så arg och ledsen för att de inte lyssnade, fick panik och ångets så jag tog 5 oscasxand, mpr skit,.. känner mgi värdelös som människa och mamma, orkar bara inte så lönge till.. går in i en väögg... igen.
    Du är stark! Alla får vi motgångar och skriver om dem för att få stöd och råd. Fortsätt med det och snart mår du bättre igen. Se inte motgångar som nåt skrämmande, vänta bara ut dem. *kramar om massor*
  • Maia
    Dolliver skrev 2010-04-26 19:16:42 följande:
    . En öppen fråga till alla här - vad får ni för stöttning i hemmet, av mannen/barnen/omgivningen? Har ni berättat för era barn och hur berättade ni det? Jag är bara så nyfiken på hur det går till hos andra.. Jag får tex enormt mycket stöd av min man och utan honom hade jag befunnit mig i ekonomisk kris ALLTID. Han är den där som klarar av att dra ner mig, eller upp, vilket som nu behövs.. och jag inser att jag hade aldrig kunnat leva med någon annan som hade "problem" - vi hade troligtvis dragit ner varandra och det hade bara blivit kalops.. Min man är tryggheten själv, han är så "normal" (kan inte hitta ett bättre förklarande ord). Nackdelen är att han har svårt att sätta sig in i hur det är att ha ångest, att inte ens orka sköta sin hygien eller hur all kraft kan gå åt till att bara få upp barnen på morgnarna. Men jag tar hellre det än att inte bli stöttad alls..
    Jag ahr en bra stöttning av sambon. Sonen är bara 17 månader så.. ;) Mamma är en klippa och även om jag nu vet att man gör allt för sina barn hur gamla de än är så fattar jag inte hur hon har orkat stötta mig så, ta hand om mig vid kriser och helt enkelt bara finnas där. Hon är min sörsta trygghet, plus hennes make som alltid får mig att känna mig välkommen och att jag inte är till besvär.
    Har syskon som ställer upp när de kan men då gäller det mest sonen. Dagiset har varit väldigt bra bemötande och flexibla vad gäller sonens schema. Har berättat i stora drag mina problem och de är med på att göra vad de kan för att stötta genom att vara bemötesgående gällande sonen.
    Har inga vänner kvar men är nöjd så, har min egna lilla familj plus familjen utanför hemmet och det är en stor familj. Sen en viktig person för mig är ssk på psyk. Hon ger mig medicin 1ggn/vecka och vi pratar mycket. Hon stöttar mig i både läkarkontakt, medicin, samtal och även i handling i möjliga mån, tex om jag ska på nåt möte och det inte känns bra så är hon alltid villig att följa med om hon kan.
    Som sagt sambon är ett stort stöd men jag vet att han har haft det väldigt tufft med situationen och blir lätt orolig/frustrerad så jag drar mig undan lite nu.
  • Maia

    Irriterad!


    Vet inte vad jag ska göra med mina känslor för sambon. Älskar honom men blir så fruktansvärt irriterad så fort jag ser honom i stort sett.
    Det var allt. ;)
  • Maia
    Anonym (Ninda) skrev 2010-04-27 12:58:28 följande:
    Pratade med läkaren nyss. Han sa att jag är i en blandepisod. Vad är det??
    http://www.psykiatriinfo.se/AZTemplates/Page.aspx?id=879
    Finns massa av andra sidor att googla på. Ta och läs runt lite för att få en klarare bild än jag tor vi kan ge dig då vi har så olika typer av bipolär. En hel djungel det här.
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2