Jo, jag är en manshatare.

Det är nog omöjligt, det ligger ju i människans natur att stöta ut de som är annorlunda. Det ligger i alla djurs natur. Tror du verkligen att de går att ändra? Det är ju psykologi på en väldigt djup nivå.

Men blir inte det väldigt jobbigt, då måste du ju visa tolerans mot exakt allt. Orkar du verkligen det?

eh. om en man begår övergrepp på mig eller tafsar på mig så är det inte en fråga om åsikter huruvida han gör det eller ej. Då är det ett faktum. De kan inte tycka att jag har fel eftersom att det inte handlar om vad man tycker.... eller ja, iofs -- om man tycker att män har rätt att röra kvinnor utan att fråga först så antar jag att man kan se det som att jag har fel när jag gnäller på att det händer.

Jag tänkte citera ett inlägg ur en av mina favoritbloggar. Hon har precis läst "Könskrig"  - en samling berättelser skrivna av män och kvinnor. Och hon skriver väldigt tänkvärt om sina tankar kring män, manlighet och mansrollen.-------------------------------------------------Berättelsen om män är en berättelse om ensamhet. Bra karl reder sig själv, Själv är bäste dräng och man ska Sköta sig själv och skita i andra. Mannen ska vara en autonom enhet. Han söker inte hjälp för sina problem för sådana får inte finnas.Om man som man vill ha en riktigt nära vän hänvisas man till Mållgan. De mest intima stunderna upplever mannen ofta i duschrummet efter skolidrotten. De rullar noggrant ihop handdukarna till små piskor och visar sin enorma kärlek genom att prygla varandra.   Kroppen blir blodiga berättelser om vänskap: Knogarna sargade efter "kronan" och ryggen uppsliten och ömmande efter omklädningsrummet.Manligt umgänge kan ses som en bristsjukdom. Samhörigheten präglas av en gränslös ängslighet som avhåller dem från att göra allt det som kännetecknar riktig vänskap. Det gäller att hålla sig till sådant som är manligt kodat. Att visa varandra uppskattning eller söka stöd och tröst är det inte. Beröring är otänkbart om det inte är hårdhänt. Utrymmet för vad som får göras blir så begränsat att tillslut känns bara tävlandet tryggt. Konkurrens är tillåtet så det mesta handlar om att vara störst, bäst och starkast.  Det är inte lätt att träffa nya vänner som man när man passeratr trettio, när lumpen och skolan är förbi. Man pratar inte länge i telefonen. Man föreslår inte en fika. Man hänvisar inte till hjärtesorg för att umgås med de vänner man har sedan tidigare, eller att man behöver en pratstund. Det är aktiviteter som gäller. Man super, spelar biljard eller badminton.Mansrollen försvårar manlig vänskap. Pojke blir man genom att besegra andra män. Är man fortfarande man om man blottar strupen för sina medtävlande?För några år sedan gjordes en studie som visade att 20% av de svenska männen saknar en nära vän. Det råder en social nöd och mansrollen ser åter ut att vara boven i dramat. Spännvidden för vad som anses manligt är minimal och intimitet ingår inte.Naturligtvis får detta stora konsekvenser för mäns hälsa. Över 70% av alla självmord begås av män, tre av fyra som dör av narkotika och alkohol är män och män lever i genomsnitt fem år kortare än kvinnor. Hur många år skulle inte räddas om man demonterade den förbannade mansrollen? Hur många liv? Hur mycket skattepengar?För 15 år sedan saknade var tredje svensk man en nära vän. Utveckligen har alltså gått framåt. Kanske kan mäns relationer ses som ett slags jämställdhetsindex. Mansrollsidealet vidgas, ängsligheten minskar och toleransen ökar. ---------------------Nina Ruthström ninaruthstrom.blogg.se/index.html

Jag hatar Invandrare och allt de står för. Jag hatar det deras attityd och allt vad det står för. Jag har blivit utsatt för verbala kränkningar och övergrepp sen jag gick i högstadiet.  Inte av en invandrare. Inte av två. Inte av tio. Utan många många många fler. I år. I en livstid. Majoriteten av invandrare jag träffat är svin. Majoriteten av mina vänner har blivit utsatta för kränkningar och misshandel av invandrare. Majoriteten av killar jag haft kontakt med har blivit utsatta för kränkningar och hot. Många tjejer jag känner har blivit kallade för 'horor' av invandrare. Jag vet att min bild och mina känslor är färgade av min verklighet och mina erfarenheter, men den vetskapen betyder ingenting. Känslan är ändå där. Jag hatar invandrare. Jag litar inte på dem. Jag blir nervös av dem. De skrämmer och hotar mig. Det positiva är dock att detta gjort mig mer övertygad rasförespråkare. Rasblandning och multikulturell fostran skapar offer och förövare. Invandrare fostras att vara aggressiva, att de ska ta för sig, sno, inte ta ett nej, de fostras även att vara starka och kraftfulla. Invandrarkvinnor fostras att vara passiva, att ta emot, att passa upp, att säga ja.