Jo, jag är en manshatare.

Det är ingen fråga om att det finns ett strukturellt förtryck i samhället, om du frågar mig. Samtidigt förlorar du mig ibland i dina resonemang - även om jag i stort håller med dig.

Jag tycker att det är svårt att som individ förhålla sig till ett strukturellt förtryck. Det blir såklart enklare när jag betraktar en kamp som pågår utanför min omedelbara närvaro, när jag som man försöker sålla bort mig själv och mer betrakta skeenden utifrån.

När jag sätter mig in i min egna upplevelse blir det svårare, när jag liksom mäter mitt egna förhållande till människorna runt omkring mig, när jag betraktar mitt och min flickväns förhållande och sätter dessa erfarenheter i perspektiv till den strukturella problematiken.

Jag är själv en människa som känt mig utsatt för maktspel, en människa som fått de lägsta hierarkiska positionerna i skolgrupper och blivit utsatt för fysiskt våld såväl som kränkningar, visserligen inte ensidigt från män (och det tvivlar jag på att du skulle beskriva dina egna upplevelser som, ett resultat enbart av mäns förtryck mot kvinnor). Det har varit min egna kamp, att klara mig ur den problematik som det innebar för mig även om jag fortfarande är märkt av mina erfarenheter. Men jag har lyckats med att våga ta utrymma i sociala situationer för länge sedan nu, helt enkelt byggt upp mitt självförtroende från grunden.

Men även i detta, har jag blivit vad som många gånger beskrivs som den sviniga mannen. Jag finner mig i situationer där jag plötsligt upplevs ha tolkningsföreträde när jag t.ex. frågar min sambo om si kan vara ett resultat av så (om hon t.ex. vill diskutera en upplevelse eller ett problem hon har haft). Där, när jag flyttat till en ny stad tillsammans med min sambo, förväntas ha "tagit med henne". Jag ogillar skarpt dessa beskrivningar av min person och mitt inflytande, även om jag såklart vet att den här problematiken finns i samhället som stort.

Så därför besvärar det mig, när din beskrivning av majoriteten av män som svin med enkelhet kan innehålla även mig - trots att jag är en människa som själv erfarit så mycket förtryck för egen del. Jag undrar hur du själv resonerar kring detta?

Jag vill även förstå vad du menar när du skriver att du hatar mannen och allt han står för. Vilket perspektiv har du där? Menar du mannen i förhållande till kvinnan? Eller menar du mannen som helhet, att det könsnormativa beteendet som mannen har i stort är grundläggande problematiskt? Detta kan man ju även säga om kvinnan, i betydelsen att ett samhälle helt uppbyggt på det könsnormativa beteendet för kvinnor även så vore problematiskt? Förtydliga gärna!

Jag anser att problemet är mer komplext än ett enkelriktat förtryck från mannens sida, då jag anser mannen likväl underordnad idéer om kön - detta skriver jag medveten om att män givetvis är privilegierade i samhället, men i meningen att även män möter enorma svårigheter när de försöker bryta ett könsnormativt beteende. Vilket var vad jag fick erfara under min grundskoletid.

Menar du alltså, att man kan vara selektivt tolerant? Att välja att tolerera vissa, men inte andra?

Fast jag tror att de flesta barn i dag får det, även om man väljer att tex klä barnet i typiska kläder för det könet de har eller bara köpa de leksaker man förväntar sig att ett barn med ett visst kön ska leka med så kommer barnet att välja att leka med saker de gillar och ta för sig av det, jag tror att det är så pass okej i dag att barn gör det utan problem.

Om jag åter igen ska prata om min dotter/son tex så hade hon bara typiska flickkläder och leksaker när hon växte upp, hon hade två äldre systrar som var super flickiga och hon hade mig till mamma som älskar allt som är flickigt, har själv vuxit upp med två bröder så för mig var det helt fantastiskt att få leva med tre små flickor

Trotts att hon omgavs sig av så mycket flickigt så utvecklades hon snabbt till att vägra ha flickkläder och hon har aldrig någonsin lekt med typiska flickleksaker utan det har varit bilar och brottas som gäller för henne.
Likväl som att hon redan så fort hon började prata talade om sig själv som en han, det bevisar för mig att det spelar ingen roll vad vi gör barnen kommer alltid att dras till det de är intresserade av ändå och jag är övertygad om att det är medfött och inget vi kan styra över.

Ja jag är medveten om att det finna föräldrar som är stenhårda och inte låter ungarna vara de de är men de föräldrarna tror jag är försvinnande få, de flesta i dag vill ha lyckliga barn sen struntar de i det andra och låter ungarna välja själva vad de vill syssla med. 

Och jag undrar vad görs åt att det är fler män som prostituerar sig än det är kvinnor. Men ändå är det kvinnorna som får resurserna och hjälpen. 

??

Läste en skrämmande artikel om att det går 50 män som prostituerar sig på 1 prostituerad kvinna.

Klart man kan, det är vi väl alla nästan på daglig basis?

De flesta tolererar väl jobbiga beteenden bättre från personer som ligger närmare en själv i värderingar/råkar vara släkt, t ex?

Inom rimliga gränser förvisso, men nog hade man haft större tolerans för om en trevlig kompis hade tagit en snaps för mycket och råkat spy över en trädgårdsmöbel än om en random störig granne eller förbipasserande gjort det.

Och ganska säkert lyssnar man mer på en sömninducerande persons predikningar om ett ämne på en fest om man vet att man kanske delar intressen eller politisk värdegrund. Det hade krävts mycket mer för att man skulle ge samma artiga uppmärksamhet till någon med helt motsatta åsikter.

Kontexten sätter delvis toleransnivån, skulle jag säga.

Fast nu har jag inte sett vad du svarade på från början, det var bara en förflugen tanke...

Jisses vad bitter TS är. Att någon har ett sånt stort penisavund är enbart tragiskt.

Oj vilken trådstart!!!
Som kvinna känner jag inte alls igen mig i TS beskrivning. Jag älskar det manliga släktet med allt vad det innebär

Jag blir inte nervös av okända män, och jag har väldigt svårt att tro att de flesta  kvinnor blir det. Nej, det är inte normalt.

Det verkar ju vara från hjärtat och ärligt i alla fall.

För er som inte ser det absurda i detta, byt ut "man" mot någonting annat.

"Jag hatar judar, juderollen, de förstör de andra folken med sitt ocker. Själv har jag blivit lurad i affärer av judar, alla jag känner ...blah, blah, blah"

Förklarande tilläggskommentar:

"Det är alltså inte individer jag hatar, utan Juden, juderollen...blah blah"

Ja men då så herr Himmler, är det inte individuella judar du hatar är ju allt frid och fröjd och du är fullkomligt frisk.

Oj, du har alltså barn, hoppas att du inte överför samma manshat och offermentalitet till henne, och jag hoppas verkligen att du inte har eller någonsin kommer att få någon son.