Höst flickan skrev 2010-03-01 08:08:45 följande:
Nej, barnet behöver inte påverkas alls av en stressad mamma som mår skit. Sålänge man ger kärlek o tar hand om barnet så räcker det gått. Att må skit behöver nämligen inte betyda att man är dålig som mamma el för över stresade känslor. Dock finns risken där, ja. Jättebra att ditt barn verkar mår bra av denna metod..men som en viss person skrivit i tråden finns det fakta på att barn som får gråta sig till sömns ensamma klarar av stress sämre när dom är vuxna. Om mann inte har råd till barnvakt kanske soc kan hjälpa en med någon?(om det är kris dvs)?
Höst flickan skrev 2010-03-01 08:08:45 följande:
Nej, barnet behöver inte påverkas alls av en stressad mamma som mår skit. Sålänge man ger kärlek o tar hand om barnet så räcker det gått. Att må skit behöver nämligen inte betyda att man är dålig som mamma el för över stresade känslor. Dock finns risken där, ja. Jättebra att ditt barn verkar mår bra av denna metod..men som en viss person skrivit i tråden finns det fakta på att barn som får gråta sig till sömns ensamma klarar av stress sämre när dom är vuxna. Om mann inte har råd till barnvakt kanske soc kan hjälpa en med någon?(om det är kris dvs)?
Det är ju kanon för er som inte påverkar era barn om ni mår dåligt, är stressad och oroliga med mera.
Alla är vi olika precis som alla bebisar är olika!
För mig så påverkades min dotter av mitt hälsotillstånd. Jag var inte mindre kärleksfull eller gav mindre uppmärksamhet även fast jag var sjukligt trött, sliten, stressad, orolig, osäker, skakig och deppig. Men jag hade till slut svårt att känna glädje och enerig när mitt barn inte själv var glatt. Hon plågades själv av att sova så dåligt. Tidigare bet jag ju ihop för hennes skull och gjorde allt för henne. Men hon kände med all säkerhet av det. Något stämde inte med mamma. Hon var inte sig lik. Har man för mkt sömnbrist kan det till slut leda till sjukdomar och depression. Varför skulle jag låta det gå så långt innan jag gjorde ngt åt det? Och varför koppla in SOC eller barnvakt innan jag själv försökt på ALLA sätt och vis att göra ngt åt det?
Blir lite trött på när folk uttalar sig om att "det och det är jättebra, och så ska man inte göra/det är INTE bra/det här funkar dåligt/såhär kommer det bli sen" ETC.
Alla är ju som sagt helt olika så förstår inte hur folk kan säga sådär! Alla utgår ju bara från sig själv och sitt barn, såklart, men man hajjar väl att alla är olika och att alla bebisar inte fungerar på samma sätt som deras!? Tex att 5MM skulle sluta funka när barnet är runt 2 år för det har det minsann gjort för ERT barn. Då blir det alltså så för alla?
Ni säger också att de hamnar i en trotsålder då, Och DET gör däremot alla barn, förr eller senare, och det går inte att förebygga eller förhindra på några speciella vis. Så då har ju det förmodligen inte ens med metoden att göra att det blivit så! Barn testar sina föräldrar i princip fram tills de är 18 år ;) När de är under 3-4 år känner de inga skuldkänslor och förstår inte konsekvenser. De är egoistiska. De provar sig fram av hur mkt deras föräldrar ger uppmärksamhet, ju mer de får desto mer kommer de testa dem. Man måste sätta gränser. Och det är inget fel att börja göra det ganska tidigt än att börja senare, då blir det nog bara jobbigare. Jag tror på att hålla hyfsat raka rör ganska så tidigt och inte ge med sig så lätt. De fattar snabbt att skriker de liiite till så kommer mamma och pappa ge upp och de får sin vilja igenom. Har läst en del barnpsykologi och om deras sömn samt massa annat med. Jag har stort intresse av bebisar och barn och började läsa på tidigt i min graviditet och gör fortfarande. Mina barnmorskor som jag haft har blivit imponerade av mig till och med. Men med det vill jag inte skryta utan säga att faktiskt vet vad jag gör och att jag kan mkt om bebisars sömn, utveckling och metoder. Och man känner ju såklart sin bebis bäst.
Det stör mig att många här tror sig veta bäst. Och att detta är något dåligt och även TROTS att det går så bra för mig och min dotter nu. Det stör mig enormt också att den här tråden bara spårat ur med allas jävla åsikter som jag inte överhuvudtaget bett om. Jag har endast frågat om någon varit med om samma sak. Men då kommer det en jäkla massa bry-morsor/moralkärringar och ska rätta mig med pekpinnen om vad som är rätt och fel.
Mitt barn mår ju superbra och är nöjd och glad! Vad är era problem?! Varför fortsätter ni? Har ni inget bättre för er under dagarna!?
Är helt ny på FL och i princip det första jag gjorde var att skriva den här tråden och snacka om att jag fick en chock dagen efter när jag loggade in!!! Herregud!
Man kommer tammefan aldrig komma ifrån det här typiska tjejiga beteendet!!! Skvaller, skitsnack, nedtryckningar, tävlingar, jämförelser, inte kunna vara glad för andras skull, leta fel, avundsjuka, svartsjuka, påpeka andras brister, aldrig vara nöjd, tro att man alltid vet bäst, se ned på andra som gör på annat sätt OCH SÅ VIDARE. Det handlar nog bara om osäkerhet och brist på självkänsla och att man aldrig någonsin kommer bli helt 100 % nöjd i livet! Det är då man blir
bitter surtant! Och de som verkligern har behov av att framföra sin åsikter på det här viset och typ innerst inne önskar mig olycka i livet har nog stora problem med sig själva.
Fan vad less jag blir!!! Väx upp, börja bete er som vuxna människor och gör saker som gör er glada istället för att hänga på ett forum på nätet och hacka på andra som gör på ett visst sätt i sitt liv med sina barn! Mår ni lite bättre av det? Får det er att känna er som en bättre människa? Känner ni att ni har huvudet lite högre upp nu? Trots att det här handlar om att det går så bra för mig och min dotter?
Trots det så känner ni att ni vill hacka, ifrågasätta och klaga?
Jag är faktiskt 21 år och är förmodligen betydligt yngre än många av er här. Det känns nästan sorgligt att vissa beter sig som dom gör.
Som jag skrev tidigare så handlar det
knappast om att ni känner oro för min dotter.
Det finns inga BEVIS på att ett barn som får gråta sig till sömns
en kväll mår dåligt som vuxen eller bli otrygg i sig själv. Det finns inga bevis på att det ens
påverkar ett barn på något vis när dem blir äldre. Det finns inga bevis på att det blir så även om en bebis får gråta själv i flera kvällar i rad. Man kan bara anta och spekulera. Och eftersom att en bebis inte har något långtisminne så minns de ju heller inte vad som hänt tex kvällen innan? Sedan så säger BVC att det faktiskt är
mer ansträngade för en bebis att amma än vad det är för dem att skrika! Det får man tro vad man vill om också men det är något de säger att man bör ha i huvudet. Och med det så säger de även att man "gott" kan låta en bebis få gråta/skrika av sig själva en stund, det gör dem ingen skada. Snarare gott. De får dem att förstå så småning om att det faktiskt inte är någon fara att vara ensam en liten stund. Men det är skillnad om man låter dem göra det Länge och framförallt ofta!!! Det kan jag med all säkerhet veta att mååånga mammor i hela värden som har flera barn också säger, att det inte är nån större fara att låta dem skrika lite själva, att man tex inte behöver ta upp dem direkt eller springa dit direkt. De klarar sig. Men att de däremot trodde att man var "tvungen" att göra så med första barnet.
Barn lär sig snabbt och anpassar sig snabbt och de testar gränserna på sina föräldrar för att se vad dem är kapabla till.
I vårt fall så skrek ju Lova knappt en kvart första kvällen, då kom vi också in till henne och sa godnatt osv ungefär var 5e min. Sedan på natten skrek hon knappt en kvart då med. Och då gallskrek hon inte ens. Det var typiskt "uppmärksamhets-skrik" och mer gnäll än vad det var gråt. Man hör skillnad på skriken.
Hon har inte kunnat somna om själv för att hon varit beroende av att vi ska natta henne/ge henne nappen/stoppa om henne. Var och varannan halvtimma Dygnet runt. Det blev till slut jobbigt för både mig och min sambo att orka med dagarna, framförallt han som arbetar som polis och har oregelbundna jobbtider, och det höll på knäcka mig som fick ta hand om Lova själv om dagarna och ibland nätter då han jobbade.
Förmodligen 'lärde' vi Lova att det är okej att somna om själv, att få henne att känna igen tröttheten och att komma till ro själv utan vår hjälp och utan nappen, som hon alltid tidigare trodde att hon behövde. Får så hade det ju alltid varit innan. Allt annat var ju främmande och nytt.
Innan tyckte vi att det fungerade, man gör ju allt för sitt barn och dens behov liksom. Ville hon ha nappen och att vi skulle stoppa om henne så skulle hon få det. Hon blev ju lugn och somnade om av det.
Men det var nog lika jobbigt för henne som för oss att hon inte kunde komma till ro på egen hand. Man började typ fundera på om man kunde sätta fast nappen i hennes mun på något vis så att hon aldrig tappade den! haha... självklart inte seriöst men fan vad jobbigt det började bli. ELLER så kunde vi försöka få henne att somna om själv utan den och utan vår hjälp exakt varenda gång hon vaknade, vilket var så sjukt ofta.
Och det gick ju snabbt och bra. Hon har inte skrikit eller gråtit alls (på grund av att ligga själv/somna om själv) sedan första kvällen! Har aldrig sett henne så glad, nöjd och trygg. Man märker det tydligt. Mina föräldrar var här under helgen med och de sa det också, att hon
tydligt är ett älskat barn som känner sig trygg och hon var sååå glad hela hela tiden. Och min mamma är en fruktansvärt ärlig människa och säger alltid var hon tycker direkt. Bra som dåligt. Hon har inte varit sen på att påpeka om hon tycker ngt är mindre bra som jag gjort eller gör. Hon kan även själv en del som fött 3 barn och jobbar in om sjukvården, bland annat med barn och tex på förlossnigen.
Innan kunde Lova skrika och gråta läänge fast hon var så himla trött. Hon kom inte till ro. Och när vi, allt som oftast jag ensam, förgäves försökte få henne lugn och att somna på en massa olika vis kände hon nog av att vi var stressade och oroliga och att tålamodet var på väg att brista m.m. Så många ggr jag brustit ut i gråt och hållt på bli helt tokig av sömnbrist och hjälplöshet. Men försökt bita ihop och framförallt inte göra ngt dumt. Känner inte många här heller så jag hade ingen att be om hjälp när jag var ensam. Men jag ville inte det heller. Jag ville ju såklart ordna det här på egen hand. Jag mamma till mitt eget barn. Både av stolthet men också för att man såklart vill det. Man vill vara den som tröstar sitt barn och hjälper det när det är något. Man vill ju såklart inte behöva ta hjälp utifrån.
Tror att hon mest blev störd av allt vi försökte. Det blev för mtk till slut. Det blev en ond cirkel. Hon kankse tyckte det bara var jobbigt att vi var där och försökte vagga, vyssa,sjunga, smeka,klappa, bära runt, dra i vagnen, ligga på olika sätt etc, när hon egentligen bara ville sova lugn och stilla.
Så nu trivs hon med att somna på egen hand och hon ligger glatt och tjötar med sig själv och gossedjuren och leker/gosar med snuttefilten och sedan somnar hon. Hade hon känt sig orolig eller otrygg hade hon ju skrikigt efter oss. Det är ju så bebisar funkar. De kommunicerar med skrik och gråt och man märker tydligt om ett barn är missnöjt eller glatt. En bebis fejkar inte eller gör ngt för att göra sina föräldrar till lags.
Det funkar kanon det här varje gång vi lägger Lova, precis innan hon blir allt för trött, då förstår hon att det är dags att sussa och komma till ro. Det är viktigt att känna igen deras trötthetstecken för det bli jobbigt om de blir övertrötta. Ibland har det gått lite för lång tid, då tar det längre tid för henne att komma till ro. Men hon har aldrig gråtit, skrikigt, eller gnällt speciellt mkt.
Detta
hann nog inte ens bli den riktiga 5 minuters metoden dels för att det gick så snabbt och dels för att vi ibland gjorde som vi själva kände för, att vi stoppade om henne och kom nära henne några
få ggr och vi tog inte tid och gick in
exakt var 5e min. Vi gick mer på magkänsla och det är nog det man ska göra. Det var inte så att vi heller tog till med detta utan att ha någon koll eller ha läst om andra metoder som en del bara antar av någon anledning.
Nä, tack och adjö. Jag har det alldeles underbart nu och min dotter mår strålande. Det är allt jag begär i livet.
