Helle89 skrev 2011-01-09 12:30:10 följande:
Hej. Jag har aldrig varit här inne förut men hittade äntligen en tråd som passar mig, har helt enkelt använt fel sökord.
I oktober var vi på könsUL med lilla prinsessan i magen och fick då veta att hon har läppspalt. några veckor senare fick vi gå på UL där en läkare konstaterade högersidig Läpp-käk. Enligt dom så är det nästan omöjligt att konstatera om det är i gommen eller inte, men att vi borde räkna med det.
Det blev fruktansvärt omskakande för oss och tog måånga veckor innan vi hade "accepterat" läget och slutat vara ledsna för det. Men nu när det börjar närma sig (1 månad kvar!!) så börjar man bli skraj igen. Jag är så rädd att man inte reagerar så som man tror att man ska. Vi är ju jätteföreberedda och har varit på flera UL där vi fått se henne å så, men jag är rädd att det ska vara "värre än man trott".
sen är det ju så mycket annat runt omkring. Man oroar sig för amning (de påstår att man kan amma om det inte är gomspalt?) någon som gjort det ?
Det värsta av allt är att jag är rädd att man ska skämmas för henne (hur skamligt det än är att tänka så, så vet jag ju inte hur man kommer reagera, och i vissa stunder så tänker man: TÄÄNK OM liksom. Det känns fruktansvärt!)
Det är ju inte det att vi inte längtar efter henne eller så, men jag känner mig bara rädd just nu.
Hej Helle och stort grattis!
Jag förstår dig och dina funderingar till 100 procent. Var med om samma sak i juni. Fast de sa att min lilla kille skulle ha dubbelsidig LKG. Men när han kom ut i oktober var det "bara" enkel, men en bred sådan.
Jag kände exakt på samma sätt som du. Först, när vi fick beskedet, krossades min värld och jag låg bara hemma och grät. Sen blev det bättre ett tag, men ju närmre förlossningen vi kom desto värre blev det igen. Men jag fick träffa en psykolog och efter det kändes det hela mycket bättre. Att komma och träffa någon och få prata om alla dessa känslor man har och har tänkt (en del som gav enorma skuldkänslor) hjälpte mig enormt mycket.
Och sen kom äntligen vår lilla kille, vårt första barn. (Ingen av oss har lkg i släkten) Och vår lilla kille var det vackraste jag sett! Spalten var helt naturlig. Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så underbart och rätt
Men visst, jag kan erkänna att jag inte stolt gick och visade upp honom på bb. Skyddade gärna hans spalt i vagnen de första gångerna vi var ute och gick. Grät krokodiltårar efter första tandläkarbesöket osv. Mycket handlade dock om de "vanliga" hormonerna och den normala baby bluesen. Och det var tur att psykologen sagt det till mig innan, annars hade jag nog blivit helt knäckt! Det var också bra att hon varnat mig för "amnings-fascister" också.
Nu är min lilla räka snart 12 veckor och jag kan fortfarande bli lite ledsen när folk tittar ner i vagnen på bussen och inte kan kan sluta stirra. Men han är ju världens finaste och jag är stolt över min kille. Jag har dock inte varit nere på ICA med honom framåtvänd i babybjörnen ännu. Inte för att jag skäms över honom, han är ju det finaste jag gjort, men det är för att slippa blickarna. Min sambo däremot kunde inte bry sig mindre.
Till och från kan jag också tycka synd om min lilla. Varför ska just han behöva gå igenom allt detta, han är ju så liten? Ja, jag antar att jag alltid kommer att undra det. Men det blir mindre och mindre med tiden.
Så jag förstår din oro, men allt det kommer att släppa så fort den lilla prinsessan kommer ut
Stort lycka till och stort GRATTIS igen!
// Elin
