Cerclage?

Tack för att ni berättar och för att ni peppar en att våga vara lite tuff. Jag är nog en sån där vääääldigt snäll patient som sen när man kommer därifrån har åsikter man inte vågat föra fram

Min son dog ju också pga läkarslarv så jag är nog tuffare nu än innan iaf. Men jag blir galen när man berättar om vissa saker och är orolig och läkaren nästan klappar en på huvudet och typ "lilla vän, nu tar vi det lugnt här"

Jag blir så illa berörd när jag läser era historier. Vi har alla mer eller mindre lika erfarenheter av att möta läkare som inte tycker att det är lönt att försöka.

När vi förlorade vår son fick jag sitta över 1 timme på akuten innan det blev min tur och då hade jag ringt in innan. Jag hade inga värkar förrens efter dryga 50 minuter i väntrummet. Och när jag sen kom in, då var jag öppen 3 cm och fick sitta på akuten i väntan på att bli flyttad till gyn avdelningen. Lagom till sambon kom till sjukhuset kommer det en kille som ska flytta mig upp till avd och han tycker att jag ska gå! GÅ! Jag fick förklara att jag inte var kapabel till att gå, så han fick leta upp en rullstol och det märktes på honom att det var väldigt jobbigt.
När jag väl kom upp på avd så var det  personalskifte, så jag blev lite snabbt inkörd på rummet och fick order om att ligga i sängen, så skulle det komma personal efter rapporten. Jag låg ytterligare minst 30 minuter innan det kom en ssk och förklarade att hon skulle sätta ett dropp som förhoppningsvis skulle stoppa värkarna. Det tog en stund innan hon hade hämtat droppet och kopplat det.. Personalen var trevlig och berättade hela tiden vad de skulle göra och varför, men jag kan inte låta bli att undra om utgången hade blivit en annan om jag hade fått komma in snabbare.
Personalen som jobbade dagen efter var inte lika trevliga.När de gick på sitt pass var han redan född och vi ville bara hem. Det kom in en ssk studerande som skulle kolla tempen på mig och hon gick in i rummet, stod och kollade på mig, gick fram till sängen och sa; jag ska kolla tempen på dig, kollade och gick sen ut. Hon presenterade sig inte ens. Usk som jobbade em var mest sur. När hon kom in och frågade om jag ville ha fika, tittade hon på sambon rynkade näsan och sa surt att han kanske också ville ha kaffe. När han tackade ja poängterade hon att han minsann fick det sista som var kvar, men han fick ingen kaka. Som om vi brydde oss just då. Överlag var ssk:orna vänliga, men de borde nog gå en kurs eller två i hur man bemöter folk som precis har gått igenom något så traumatiskt som vi gjorde.
Usch, jag ryser när jag tänker tillbaka...

Om man nu ska hoppa till nutid, så var jag på koll hos läkaren i torsdags. Snacka om att jag blir paff när bm som hämtade in oss säger namnet på den ENDA läkaren som jag ABSOLUT INTE ville träffa. Det finns EN läkare som jag har träffat genom mitt jobb och som då var privat, som jag känner stort obehag över att träffa. Jag vill inte att han ska greja med mig över huvudtaget. Jag har sagt  till att det ska stå i min journal, men tydligen så gjorde det inte det. Efter mycket velande så accepterade jag tillslut att bli undersökt av honom, för jag ville ju kolla så att allt var bra. När vi sen är i rummet, så gör han bara ett vanligt ul. ingen gyn undersökning alls. Han sa att eftersom jag inte hade känt av ngt obehag, så var det meningslöst att irritera. Det känns som att han lät bli undersökningen pga mitt obehag gentemot honom. Visst, det var ju snällt, men nu är det INGEN koll förren i v36 när de ska klippa cerklaget.
Jag fick dessutom veta av den läkaren att det tydligen sätt cerklage även på det sjukhuset, trots att en annan läkare sagt till mig att de inte alls gjorde det där. Hon borde väl ha vetat att det finns två läkare, som jobbar på samma avdelning som hon själv, som sätter cerklage...*suck* jag blir så trött. Jag funderar på om jag ska begära att få mitt cerklage borttaget i Lund, för jag litar betydligt mer på läkarna där nere än vad jag gör på dem som jobbar i Kristianstad...

Oj, vad långt detta blev....

Är jag lite less idag. Igår lovades flöde två ggr i veckan pga min sons syrebrist/död i graviditeten. Jag har ju mitt hål i livmodern som ev kan påverka moderkakan. Igår gjordes flöde som var jättefint. Men idag verkar (samma) dr ha ändrat sig om flödet för det såg så bra ut :( Men HALLÅ!! Det kan ju hända nåt även om allt såg bra ut igår. Dessutom troddde hon inte att jag kan få värkar med mitt hål, vilket är fel. Jag fick ju det förra gången! Och då sprack livmodern! Sa även att jag har ju fått cerklage annars hade han fötts i v20. Då säger hon bara "Tror du?!". Dumma pucko, ja det hade han! Han var ju på väg ut och "min" dr som satte cerklaget sa att gör vi inte det har vi en bebis inom de närmaste dagarna.

Känner mig frustrerad när dom inte lyssnar på mig, spricker min livmoder igen riskerar vi att dö båda två. Orkar snart inte med fler idioter som man ska behöva förklara allt för om och om igen som hela tiden har egna teorier om allt :(  Väntar sedan i förra veckan på att få min livmoder och tapp kontrollerad, hoppas få det idag... Just nu funkar ingenting här verkar det som. 

Kram på er.

Nu är jag orolig här :(  Har varit på ultraljud nu. Mitt cerklage har släppt och hänger bara på ena sidan numera. Finns inget som håller emot alls längre. Har återigen buktande hinnblåsa och om vattnet går blir det akutsnitt. Sååå... med lite otur kan vi bli föräldrar vilken sekund som helst, med lite mer tur kan det dröja ett par veckor till. Är så rädd att något ska hända, vill inte förlora min lille bebis.

Hade ett ganska långt samtal med dr sen efteråt då jag är så uppskrämd om min förlossning, att vi båda kan dö inom några minuter om jag får värkar osv. Känns liiiite bättre nu men långt ifrån bra. Snitt vill de inte göra nu (vilket är förståeligt) utan de vill hålla honom inne så länge det bara går. Nu håller vi tummarna för att om något händer så hinner de med fixa detta så det slutar väl.