Hur ont gör det egentligen att föda barn?

Det beror nog på. Alla förlossningar är olika har jag hört. Och upplevelsen av smärta är också olika. Vissa tycker inte att det är så farligt, vissa tror att de ska dö. Jag tyckte första skedet var absolut jobbigast, öppningsskedet. För det var för tidigt för att få komma in, för tidigt för nån riktig smärtlindring, för man måste vara öppen ett visst antal cm först osv. Först var det som riktigt överjävlig mensvärk, sen fick jag så ont att jag inte kunde sitta. Det kom etappvis. Men när man väl låg med epidural så var jag så nerdrogad att det faktiskt kändes helt ok.Och utdrivningen minns jag bara som en stor jäkla adrenalinrush. Det gjorde nog ont, men jag var så fokuserad på att få ut ungen att jag inte minns så mycket.

Jag upplevde att det som var met jobbigt och det som gjorde mest ont var att öppningskedet. Dom 3 sista centrimetrarna.
Då var det kämpigt.
Men när väl krystvärkarna kom igång upplevde jag att all smärta försvann.
Självklart kändes det när huvudet trängde igenom. Det brände som eld.
Men det går ju så fort. Och då är man så nära OCH så otroligt fokuserad så jag minns knappt den biten.

Detta kommer från någon som inte fick någon bedövning alls.
Och med det menar jag absolut inte att jag på NÅGOT sätt skulle vara bättre än någon annan. Jag vill absolut inte skryta.
Jag menar bara att en förlossning faktiskt går att ta sig igenom utan bedövning och ändå se tillbaks på den med glädje. Och med en längtan till nästa.

Jag tror att tjusningen ligger i att man innan förlossningen förbereder sig på att det kan bli hur som helst. Och att man får ta det som det kommer.
Ett steg i taget. Jag tror att det är dumt att skapa sig en bild över hur man tror att det ska bli, och hur man skulle villja ha det. Det blir ju sällan så iallafall.
Naturligtvis är det bra om man är påläst och vet vad som händer i kroppen, och att man vet vad det finns för bedövningsalternativ.
Men låt det stanna där.
Viktigt är också att man litar på att människorna som finns med under förlossningen vet vad dom gör och att du är i goda händer.

Jag valde redan från den stunden dom värkarna satte igång att jag skulle se varje värk som ett steg närmre slutet. Och det tyckte jag hjälpte.
Jag tänkte hela tiden framåt och såg inte tillbaka.
När en värk var över så glömde jag den och fokuserade på nästa.
Jag hade dessutom ett OTROLIGT stöd i min sambo.
Han som innan gick och oroade sig över att han skulle svimma och både det ena och det andra. Livrädd för blod.
Men icke. I utrdrvivningsskedet hade han stenkoll och ropade så fort han såg huvudet.
Hela tiden höll han mig i handen och peppade mig. Gav mig styrka att orka ta i lite till under krystvärkarna.
han var helt suverän och gjorde helt klart min förlossning betydligt mycket lättare.

Lycka till allihopa.
Att förlösa sitt barn är helt magiskt.

Det enkla svaret på "hur ont gör det att föda barn":

Hur långt är ett snöre?

Det är fullkomligt omöjligt att svara på eftersom alla upplever smärta på olika sätt, alla har förlossningssmärtor som skiljer sig åt, smärtorna under förlossning är iallafall i mitt fall helt annorlunda än några andra jag upplevt. Osv.

Jag tyckte att värkarna gjorde ont, uppslukande ont när de pågick och inte alls ont dessemellan. Sedan fick jag eda och så gjorde det inte ont ALLS, kände ingenting, och när den började släppa och jag skulle krysta hade jag fruktansvärt ont i ett band längst ner i magen, så jag kunde inte använda första halvan av värken till något alls. Jag är dessutom en mes vad gäller smärta, men jag är inte på något sätt avskräckt inför att föda igen.

(Däremot får jag hjärtklappning vid tanken på mjölkstockning så här fem år efteråt, men det är en annan femma!)

Jag blev klippt och det var inga problem, det sved när jag kissade efteråt i några veckor och så länge som jag ammade så sved det vid sex (men om man använde glidmedels så kändes det inte alls ), men att bli klippt och sydd när jag dessutom hade en eda kändes - ingenting. De sydde tillochmed om mig för att det skulle bli fint, men det var mest långtråkigt att ligga där med benen i vädret, det kändes inget.

Tack för bra svar!! Har packat ner olja i BB väskan sen innan hehehe....mannen ska smörja när vi är ensamma

GUD vad ni är tuffa ni andra, blivit klippta, sydda osv och ändå inte känt ngt. lyllos er!
Jag har hört av andra att VÄRSTA VATT NÄR DE BLIVIT SYDDA, MEN D KANSKE BEROR PÅ OM MAN fått bedövning?

Catarina 06: duktig du & din man var. Tuff du var utan bedövning!!! Jag är så rädd men ska banne mig föda vaginalt för jag jobbar själv på akuten. X antal k-snitt mammor i veckan m problem i tarmar/såret m.m pga av Knitt. + 2 tjejer där ägget (ny graviditet) fastnat på livmoderärret så bebben växt utanför ärret. Dessa har fått ta cellgifter för döda barnet. NEj tack ingen snitt här inte!

Hej. Skriven som en annan som inte heller läste igenom alla svaren.

Men så här var det för mig: Jag var livrädd för att det skulle göra super duper ont. Jag sa ifrån till smärtlindring förutom lust gas. Jag hade verkar till och från under hela fredagen. Men det gjorde inte alls ont. Kändes som mensvärk som kom och gick. Vid 22.00 så pratade jag med killens mamma som sa till mig att åka in då hade jag värk med 5-7 minuters mellanrum men fortfarande inte ont. Men åkte in efter jag ringt till dom. Kom in då var jag öppen 6 cm. Fick duscha och det var skönt för att hålla sig vaken. Vattnet gick 02.00 sen en kvart senare fick jag krystvärkar 02.52 var sonen ute. Jag använde lustgas under krystningsvärkarna. Jag tyckte ingenting gjorde speciellt ont på skalan dom har mellan 1-10 låg jag på 2 och 3 hela tiden.

Vissa har jätte ont och vissa har som mig. Så går inte att svara hur du kommer att ha det. Men jag lyssnade mäst på min kropp vad den ville. Under en värk hade jag lustgasen och då tappade jag bort min kropp och fick super ont så slutade använda lust gasen. Och slutade ha ont då.

Lycka till :)

Lycka till

Hade jag kunnat (var för smärtpåverkad) och haft någon form av tillhygge så hade jag tagit livet av mig under krystvärkarna, kunde jag valt hade jag valt döden före att föda fram mitt barn just där, just då.

Nu är jag gravid igen

värkarna var en miljon ggr värre än utdrivningskedet. och när de sydde kändes knappt, man fick ju bedövning.....

Jag valde inte att föda utan bedövning. Jag resonerade nog som du lite grann innan. Gick det så skulle jag ta allt som dom kunde ge mig.
Men innan dom hade hunnit sätta edan så satte krystvärkarna igång och då var det ju meingslöst. Prövade lustgasen under tio minuter men kräktes bara så det gick ju åt helsike det också =)
Jag blev tack och lov rätt skonad med en snabb förlossning. Allt som allt tog det bara 4 1/2 timma.
Jag var inte på något sätt rädd, jag såg fram emot det, längtade.
Men däremot så var jag precis som du. LIVRÄDD för snitt.
Jag har hört så många historier. Och dessutom sett på nära håll hur såret blivit infekterat och bildat stora varblåsor.
Men det är ju dumt att skriva om här.
Jag vill inte vara en utav alla dom som skrämmer upp rädda förstföderskor med historier. Jag blir så arg på sånt.
Allt kan hända, det kan gå fel. Oavsett om det är en vaginal förlossning eller om det blir snitt.

MEN, det kan också gå hur bra som helst. Helt fantastiskt faktiskt.

Att bli sydd tyckte inte jag kändes heller. Det kändes. Men det gjorde absolut inte ont.
Jag kände liksom hur någon tog på mig. Men inte jsälva stygnen. Bedövnings sprayen svider när dom sprutar på den men det går över så fort.

Du kommer klara det där galant.