Hur ont gör det egentligen att föda barn?

Jag fick både lustgas och ryggmärgsbedövning och det gjorde inte ont alls.
Jag minns tom att jag TÄNKTE "Men det gör ju itne ont! Men FAN vad det bränner!"
Jag brukar beskriva det som.. tja, om du tar två fingrar och pressar isär dom tills det bränner och ta det gånger kanske 100 - så känns det när huvudet är på väg ut.
Brukar jag säga i alla fall ^.^
Och så tyckte jag att värkarna gjorde ondare än själva förlossningen, faktiskt.

Vet någon ifall man kan ta epidural och bäckenbedövning,samt lustgas? det bör ju hjälpa. Min mamma var påväg att ryka med när min storasyster föddes och opererades i flera timmar samt fick runt 30 stygn. Därav anledningen till min rädsla plus en korkad gynekolog (första gången jag var hos en gynekolog) som sa " Ja du skall vara glad att du lever på 2000-talet, annars hade du med största sannolikhet dött i barnafödsel pga att ditt bäcken är för trångt". Får man ens säga så? Blev livrädd men har senare läst att bäckenet ändrar sig under graviditeten så det behöver inte vara ett hinder. Sedan kan tilläggas att jag är en av de få människor som är väldigt svårbedövade (bedövningen biter helt enkelt inte utan får ta ungefär en vanlig dos gånger 4 för att det ens skall börja hjälpa).Bara en uppdatering till varför jag är rädd för förlossningar.

Jag är inte gravid. Detta till stor del pga rädslan för en eventuell förlossning. Men jag och min fästman har nu bestämt att försöka ändå. Jag har opererats så fruktansvärt många ggr så jag vill hellst inte göra kejsarsnitt då jag brukar få snetändningar när jag vaknar ut ur narkoser plus att jag spyr i flera timmar, sedan innebär ju ett kejsarsnitt en bukoperation så hellst inte. Men en förlossning känns helt skräckinjagande och jag är rädd att jag skulle få ett missfall ifall jag väl blev gravid enbart pga oron. Jag försöker ju att koppla bort tankarna för det mesta, men jag drömmer mardrömmar och får svårt att andas när jag bara tänker på det. Men viljan att skaffa barn är större, men faktum kvarstår ju att jag är livrädd!

Jag blev igångsatt och fick på direkten väldigt konstiga och oproduktiva värkar. Sen gav de mig epidural, men det innebar också att jag inte hade samma kraft i de nedre delarna som jag borde ha haft utan detta. Ont i ryggen av att ligga på den där britsen hade jag trots allt. I vilket fall var just detta en totalt värdelös förlossning. Efter 12 timmar gjorde de kejsarsnitt. 

Fett ont är svaret på din fråga.
Men man gör det igen och igen, så det är absolut värt det.

Min första barnmorska sa att det inte skulle göra ont att föda barn- det skulle mer vara jobbigt. Som att springa ett marathonlopp ungefär.
Av allt man har hört i sitt liv (exempelvis att det känns som att skita ut en fotboll) så valde jag att tro på den barnmorskan och tränade istället som en galning hela graviditeten.

Sen fick jag en chock under förlossningen för det gjorde hemskt ont.
Ont att ha värkar, ont när man skulle krysta ut huvudet.

alla jag berättade min hemska skräckupplevelse för upplevde dock inte förlssningen som så hemsk.
Det handlar som allt om att ha realistiska förväntningar.

Efter mitt tredje barn sa jag "jag kommer att dö om jag inte får göra detta igen". Och nu tio år senare så väntar jag en fyra.
Lite nervös för förlossningen är jag allt ändå...

Ja, alla har olika erfarenhet. Väntade själv på att värkarna skulle komma igång men det gjorde dom inte - eller naturligtvis gjorde dom det, jag kände det bara inte. Visst gjorde det ont men inte så ont som jag föreställt mig. Mitt problem var ryggen, jag fick så ont i ryggen (fick det innan vid mens, men inte efter?!). Nu har jag praktiskt nog glömt det värsta och skulle glatt göra om det. Så jag skulle tro att man får som en rejält kraftig mens precis som du skriver.

Barn Nr1, de gjorde så ont så jag svor på alrig mer. Tog varenda bedövning som fanns, fick kvaddlar i ryggen, som var absolut det värsta jag nånsin gjort. (tyckte jag då)
16 timmars plågande med andra ord.

Barn Nr2,  lätt som en plätt. Tog inge bedövning, och jag hann inte heller för den delen. Pojken föddes i duschen. Som sagt, bästa förlossningen ever.

Barn Nr3. Nåt mitt emellan. Inte som 1 och inte som 2. Använde bara lustgas. Var mer orolig för pappan, som var smått hysterisk och kallsvettig. ( En annan pappa till detta barn, och hans första barn). Så det var nog pappa i det här fallet som led, inte jag.

Barn Nr4. Absolut den sämsta och värsta, här blev det akut kejsarsnitt, efter mycket om och men och krånglande med den här ryggmärgsbedövningen eller vad det nu heter, som inte fungerade alls att få dit. Det slutade med att jag fick sövas, och missa allt hela den dagen med min sladdis.
Veckorna efter var horribla av värk och jag kunde knappt inte gå!

Så jag tar hellre 20 förlossningar av nr 1 varianten än gör ett kejsarsnitt igen!

Du ser, det är jätteolika..

Himla massa barn