Hur ont gör det egentligen att föda barn?

Jag har 1,5 år senare inte glömt och kan absolut inte tänka mig att göra om det någonsin.

Till TS. Det går inte att få ett bra svar på frågan. Alla förlossningar är olika och även om man var med om samma förlossning skulle man ändå uppleva den olika. Det finns folk som fött mer eller mindre smärtfritt och det finns de som gärna skulle ha skjutit sig under förlossningen om det varit möjligt.

Ja ont gjorde det ju. Mitt enda fokus låg att räkna mig igeno värkarna. Eller andas. Jag visste hur många andetag jag behövde ta innan värken gick över. Kände aldrig att jag ville dö, men jag kände: FAN GE MIG BEDÖVNING, JAG PALLAR INTE MER!!

När jag fick edan, var det det mest fantastiska som hänt. Jag hade inte ont vad jag kan minnas. Men jag använda lustgas ändå, som komplement, för det var en sån jäkla skön fylla.

Det kändes mer under krystvärkarna men jag kan inte heller minnas att det gjorde direkt jätteont tack vare eda och lustgas. Jag tror jag t o m hann tänka: Jaså, ska det inte göra mer ont än så här! Fast vid utdrivningsskedet, när hela ens underliv töjs ut gånger etthundrafemtioelva, då jävlar gjorde det ont. Faktiskt. Och speciellt som de höll emot huvudet när hon var halvvägs ute med det. Fan vad det gjorde ont. Ärligt talat.

Men å andra sidan, det är en relativt kortvarig smärta, så den kunde jag stå ut med.

Slappna av och ta det som det kommer, är mitt råd. Och det finns bedövning att få, som gör allt lättare!

(Min syster fick eda när hon födde och hon kände efter det INGET alls, dock värkarna, inte ens vid utdrivningsskedet.)

Jag har mer problem med graviditeten faktiskt. Förlossningen kan jag tänka mig att gå genom igen. Men jag minns graviditeten som inte så kul. Den har jag svårt att tänka mig att gå igenom igen...

jag har haft turen att mina barns förlossningar har gått snabbt. De brukar säga att det är värre för det blir mer intensivt då,med första hade jag lustgas och skrattade mig igenom den förlossningen,att krysta brände till lite men gjorde inte direkt ONT utan med ett jävla tryck.Att inte få krysta förren man har värk var värre än smärtan,man fick kämpa emot kroppens reflexer.

Med andra började förlossningen liiiite vid 20,trodde de var förvärkar tills klockan 23 då jag la mig i badet,vid värje värk lyfte jag upp mig själv i armarna mot kanten och gungade och andades,en baggid. Va inne på FL i 1½ timme och klarade mig på att bara andas,mellan 8-10 cm är det värst. Då längtar man verkligen tills värken är över. Sen ska man krysta och då känenr man bara att JAAAA snart får jag se bebis. Att tänka vid värje värk att nu är det en värk mindre hjälper också

Ont gör det,men en helt annorlunda sorts smärta,man känner hur kroppen jobbar.

Inte läst hela tråden, men fifan för värkar!

Hade en 30 timmar lång latensfas med hanterbara värkar, de kunde jag andas mej igenom, mensvärk x10 kanske. Sen så fick jag hinnsvepning, aj jävlar då kom täta värkar med menssmärta x50, men jag kunde precis andas mej igenom dom.

Sen så går ju inget som man planerat. De blev tvugna att ta hål på mina hinnor så vattnet gick inne på förlossningen, då brakade helvetet loss, det gjorde så *många svärord* ont, mensvärk x100 där ja, och lustgasen hjälpte inte på mig för jag hade väldigt täta värkar som började med en värktopp, och ja, epiduralen tog ju ledsamt nog inte på mej heller.

Så allt jag hade lärt mig om profylaxandning och dykmetod och faderullan flög ut genom fönstret och jag typ kved mej igenom varje värk. Nu hade jag tur att mina krystvärkar kom rätt snabbt efter de tog vattnet och de va en faktiskt en befrielse!! Det var myyycket lättare att hantera krystvärkarna och krysta ut bebisen än att ha de där satans värkarna innan. Smärtan som blev när huvudet kom ut bleknade i jämförelse med värkarna och jag minns inte ens att jag hade ont när jag krystade ut henne...*s* Så hon va ute snabbt på några ordentliga krystar.

Jag vill inte skrämma nån bara Men man överlever ju alltid, och ibland hjälper det fan att skrika, hålla mannen så hårt i handen att den vitnar eller svära långa haranger, det känns på nåt sätt lite bättre....och som sagt man överlever alltid, man hittar sitt sätt...

Och även om jag ville typ dö under tiden så kan jag nu i efterhand tycka det va en förjäkla häftig upplevelse och jag skulle göra det igen!!

Min förlossning var väldigt lång (1,5 dygn) och jag upplevde den som väldigt smärtsam. Jag vet att jag tänkte att det här är så sjukt, man borde inte få föda barn, det är en gåta hur mänskligheten kunnat föröka sig. Jag fick all smärtlindring som finns, men var bara smärtfri när värkarna togs bort tillfälligt under natten med bricanyl och ett par timmar vid edan. Det var två välbehövliga återhämtnignspauser för mig. Under krystningen (som varade i 40 minuter) hade jag ingen smärtlindring alls. Men ondast gjorde slutet av öppningsskedet och övergångsfasen. Men jag hade en väldigt lång och smärtsam latensfas också som tyvärr tröttade ut mig psykiskt.

Riktigt jobbigt var detta, men jag skulle ändå göra det igen. Idag är jag jätteglad över min dotters förlossning och har inga fysiska eller psykiska men. Jag återhämtade mig snabbt och minns det som något positivt, hur konstigt det än kan låta. Direkt när mitt barn hade kommit ut var jag pigg och glad som en lärka.

Så ja det gör helt sjukt ont enligt mig, men jag rekommenderar ändå upplevelsen att föda barn. Sen är det ju så att för de flesta tar det kortare tid och det gör inte lika ont för alla. Mitt råd är att jobba på att vara trygg i situationen och ha teoretisk kunskap om förlossningsförloppet. Och - föd upprätt. Ligg INTE ned. Lycka till!

säger bara så min förlossning gick jätte bra inga komplikationer men jag vill inte föda vaginalt igen! nääää!!

Jag födde mitt enda barn med lustgas och EDA.

Det gick alldeles utmärkt. De värsta smärttopparna försvann och jag kunde återigen andas efter att dom satte EDAn.

Jag kunde gå och stå med EDAn och direkt efter förlossningen gick jag på toaletten utan problem.

Vid nästa förslossning kör jag samma metod, lustgas och EDA!

Jag kom till förlossningen med intentionen att ta alla smärtlindring - gärna narkos.

Fick lustgast - som hjälpte till 100% - när jag sedan fick reda på att det fanns en högre styrka på lustgasen, så blev jag helt lugn.

Under hela förlossningen - ca 10h - så spelade jag kort med min man, med korta avbrott för lustgas, då min man fuskade och släppte kort på golvet. Vi löste också korsord och jag skrattade hela tiden åt min mans torra humor. Min man menade att jag var precis som vanligt hela förlossningen - men kunde inte tro att jag faktiskt födde barn. 10 minuter innan min son kom ut, ringde jag till min mor och sade att det nog tog ett tag till - min mor trodde då jag var hemma eftersom jag lät precis som vanligt.

Sonen kom ut på två krystvärkar och det gjorde inte alls ont. Jag blev sydd med 10 stygn och det stack bara lite. Dagen efter hade jag lite träningvärk och var lite öm - men det hjälpte med Ipren. Jag var på Ikea dagen efter och köpte bebisgrejor eftersom vi inte hade köpt ngt innan - på Ikea mötte jag förlossningsläkaren, som tyckte att jag var ju pigg .

Min man fick stå utanför med sonen - vi tog inte in honom på Ikea.
Jag vet inte om det är något fel på mig - men jag kan inte påstå att det gör ont att föda barn och då är jag extremt ärlig.

Det beror nog på om vattnet går först eller om vattnet går sist så att säga .-)

Har fött 2 barn och med första så gick vattnet först. Där var jag tvungen att åka in redan vid 1 cm och hade jäkligt ont redan på en gång.

Med 2:an så började det med värkar och vattnet gick inte förrän vid krystningen. Då hade jag det ganska behagligt ända tills 8-9 cm nånting.

Nä inte menssmärtor x 100, mer som x 10 kanske ? Krytsningen gör inte ont alls, det känns mer som om man är bajsnödig och ska skita ut ett bowlingklot. Mer en bajsnödighetskänsla liksom.