Tror de räknar med att man ska glömma . Vet att läkaren som gjorde helvetesäggplocket på mig var övertygad om att medicinerna skulle få mig att glömma men tyvärr inte 
Ang amning så måste jag ta medicin som inte är bra då och att ge råmjölken för att sen sluta amma igen med allt vad det innebär (mjölkstockning mm) känns inte helt tilltalande. Fast jag har absolut inte bestämt mig för hur jag vill göra om vi hamnar där (dvs om vi får bio-barn)
*ringer soc*
Jag förstår ärligt inte hur man kan neka sin barn en bra relation med släkt och vänner. Hur man kan förneka dem möjligheten att sova över hos andra (det är ju spännande).
Jag började vara själv hos min farmor o farfar när jag var 4-5. Först bara en-två nätter men sen blev det veckor och alla lov och jag älskade det. Klart jag saknade mammas gonattkram o så men jag valde själv att vara hos farmor/farfar, det var ingen som tvingade mig.
Jag bodde hos dem redan innan jag ens var en månad (pappa gjorde militärtjänst och det var självklart att mamma skulle slippa vara ensam med en nästan nyfödd) och jag tror att det stärkte mamma något enormt. (farmor har trots allt tre egna barn, två fosterbarn, +att hon jobbat med barn hela livet)
Jag har diskuterat detta innan och fick till svar att barn inte är andras ansvar än föräldrarnas för de har skaffat dem (jag svarade att andra kan VÄLJA att ta det ansvaret för barn fast de inte skaffat dem) och jag fick även till svar att hur kan man vara utan sitt barn så länge (snacka om att vara ego om man inte kan svälja det och låta barnen få relationer med andra)
Precis. Det är föräldrarna som är mesiga, barn vill och kan vara hos andra 
Mina småsyskon (ja, tekniskt sett är de kusiner men ordet kusin säger så lite om vad de betyder för mig) sov över hos mig när de var runt sju (innan dess hade jag ju inget eget hem annars hade det nog blivit tidigare) och de var hos farmor o farfar från det att de var två-tre år gamla.
Hade de inte velat hade de sluppit men sånt märker man ju.
Jag var en sån unge som längtade efter mamma på läger men aldrig att jag velat åka hem (och ringa till henne fanns inte på kartan, jag är ju född pre-mobiltiden 
)
Elliz, det tar tid att hitta sin plats som familj och jag vet att du gör allt för att det ska vara så bra som möjligt så stoppa undan alla andra tankar som säger något annat
Bra
Naw, gumman då. Inte ska du ta åt dig av din plastpappas kommentarer.
Skönt att din sambo stöttar o förstår
Idag har jag stört mig på att barn, unga vuxna tycker att jag är moralkärring eftersom jag tycker det är bäst med utbildning, jobb o egen bostad innan man skaffar barn med vilje.
Men jag är så gärna en moralkärring, det bjuder jag på . Jag vill inte att kvinnor ska hamna i en sådan sits att de inte kan lämna förhållandet om de vill för att de inte har råd att skaffa sig en egen bostad (jo soc finns, men nästan ingen hyr ut till någon som inte har en egen inkomst).
Så om det gör mig till en moralkärring, fine.
Tror jag förstår vad du menar. Min mamma var också sån att man skulle bestämma tid (iofs kan det bero på att jag inte ville komma hem till henne ) medans pappa dyker upp lite när som hos oss (bor i huset bredvid) och vi kan dyka upp hos honom när som också.
Jag har noll kontakt med mina svärmamma o plastsvärfar, han är en idiot och hon, tja låt oss säga att hon är speciell (trevlig men speciell)
Ang det andra så tänker jag mest på 18åringar o yngre som knappt ens hunnit lära sig vem de är än mindre att ta hand om sig själva (ingen regel utan undantag så klart)
Så nu har jag varit iväg på bedömningssamtal och det var väl ungefär som jag trodde.
Psykologen fiskade efter trauma i barndomen, läkaren kommer att föreslå antidepressiva (no thank you, har testat flera och det räcker nu) och sjukgymnasten tyckte jag skulle promenera mer (försökte förklara att det inte är så enkelt men han lyssnade väl inte så mycket på det örat)
Kuratorn var den enda som jag tyckte lyssnade med helt öppna öron utan förutfattade meningar.
Får se vad de säger imorgon.
Life sucks! Och så är det med det.
Elliz, skönt att du har stöd
Det är ett vackert namn ni valt.
Själv är jag oki. Kan inte säga att jag inte sätter ett ben framför det andra o går för det gör jag ju (nåt annat alternativ finns inte och har aldrig funnits) men den riktiga glädjen i att göra det letar jag fortfarande efter.