Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag förstår hur de anhöriga ser det, att det inte är du när du blir sån. Men jag förstår dina tankar också. Diagnosen är ju en del av ens personlighet, även om det kanske inte är en av ens mest attraktiva drag . Jag får mer ångest när folk fortfarande är snälla mot mig och tycker om mig när jag beter mig som skit mot dom. Det får bara mig att må ännu sämre som person.

Bra att du är redo att justera medicinen

Jag agerade förr också på impulserna, öppnade munnen och lät det fria ordet flöda. Men vilka konsekvenser! Så det slutade jag med - men långsiktigt är det ingen lösning. Det har bara lett till att jag drar mig undan genast en känslostorm väcks, istället för att lära mig hantera den. Livet blir ett enda kryssande mellan skären och till sist kan man inte göra någonting alls.

Vad jag menar är t ex i terapin sist blev jag arg på terapeuten - då gick jag därifrån som jag alltid gör, undviker. Han vill att jag skall stanna och öppna munnen så att jag kan lära mig andra sätt att hantera känslosvallet, att ta reda på vad det är (för jag vet också att det inte var det han sade utan det var känsla som gjorde att jag blev arg och flydde).

Han är bra på det sättet att han tror på att jag kan bli frisk, att jag kan lära mig, men det är inte lätt att hitta vägar att gå.

Jag tycker att livet är jättejobbigt när man är så här känslostyrd.

MenIPS är ju en personlighetsstörning och inte en sjukdom. Vad jag kan utläsa av litteraturen så är medicinering ineffektivt mot IPS, det är terapiformer riktade mot just problematiken som hjälper. Dvs man lär sig själv att mentalisera och inte falla ner i känslostormar, terapier som DBT, MBT är väl mest beprövade.

På basis av detta så tror jag inte på stämningsstabiliserande medicin till IPS patienter.

Jag blir behandlad för det bipolära. Har tyvär inte fått lära mig hantera borderlinen. Borderline-diagnos är ju som sagt en störning och den diagnosen blir man av med när man blivit stabil. Men det krävs rätt sorts behandling och det är inget jag blivit erbjuden, därför är jag på väg dit igen. Ska be min ssk tala med läkaren om detta för det funkar inte som det är nu.

Jag har läst lite mer på nätet nu och hittat att en del med borderline fått lamictal utskrivet, och en del har fått bra effekt av det.

Lamictal eller lamotrigin som jag har har funkat ok på mig. Kanske måste justera men den är den enda stämningsstab som funkat på mig.

Men terapierna har gjort att patienterna inte längre uppfyller kriterierna - dvs de blir friska! Det kallar jag för bra effekt.

Att man behandlar bipolära med lamictal är vetenskapligt belagt, det är ju en sjukdom man behandlar och något helt annat.

Jag tror att endel inom vården vill gå den lätta vägen och medicinera- men det fungerar inte för en som lider av IPS. Det är som att visst får du effekt av ångestdämpande medicin för stunden, men du blir inte bättre av dem, samma grundproblem kvarstår. Men om lamictal gör att du lättare kan ta till dig en terapi som gör dig frisk så tycker jag att du kan prova medicinen.

Vad jag har fått lära mig så är det fantastiskt att det idag existerar behandlingar så att man kan bli fri från sin borderline - det är något som ger mig hopp mitt i allt det svarta.

Ja lamictal botar ju inte borderline, men det kan kanske täcka över symptomen under tiden man äter medicinen. Precis som lugnande tabletter kan göra. Och ska jag vara ärlig så räcker det för mig. Mår jag bra med mediciner så tar jag hellre den vägen än att kämpa med terapi i 20 år, för många mår trots allt fortfarande dåligt även om de lär sig hantera självskadebeteende osv.

Hej. Blir lite nyfiken på detta. Försöker förstå hur ni (som verkar ha stor insikt i era beteenden/diagnoser och effekt det har på andra) kan fortsätta bete er på det viset? Att en person utan sjukdomsinsikt gör det kan jag bättre förstå. Man har väl alltid ett ansvar över hur man beter sig?

Därför att även hur mycket självinsikt man än har så är känslorna extemt svåra att hantera. Tänk dig din nivå när du blir arg, det är tufft men du kan behärska dig förmodligen. Gånga din ilskenivå med 100. Är det lika lätt att behärska dig då? Många med borderline upplever alla känslor mycket starkare än andra människor, så ilska och sorg tex går till så extremt höga nivåer att det lätt blir ohanterligt. Alla har även olika mycket impulskontroll, och har man brister på det planet så är det ännu svårare. Det är svårt att förklara, men det är som att något annat tar över ens kropp när man får känsloexplosionerna.

Även när det gäller relationsproblem så är det svårt. Man måste hitta nya vanor, trotsa ångesten osv. Och återigen, extremt höga nivåer med ångest gör det otroligt svårt att kämpa emot det.

Jag har varit så här hela mitt liv. Detta är min personlighet. Tyvärr består den av många "dåliga" sidor. Men tänk dig själv, om du ska ändra hela din personlighet, den som gör dig till dig, hur lätt är det tror du? Det går säkert men är otroligt svårt, man måste verkligen kämpa. Ska jag bli normal så måste jag ändra allt jag är. Och som sagt, man måste kämpa otroligt hårt. Då ska du även ha i åtanke att många dras med tunga depressioner, en sjukdom som gör att man har mindre ork och energi än andra. Så förutsättningarna är inte det bästa.

Det går säkert att bli bra, men det tar lång tid och tyvärr når inte alla målet.