Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.
Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.
Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.
Känner någon med borderline igen sig i detta?
Är det något man kan lära sig i DBT, att uppfatta saker så som andra uppfattar dom? Min enda instinkt som det är nu är att INTE agera på mina känslor, för att det aldrig stämmer med verkligheten. Det blir ju problematiskt för ibland så är det helt rätt reaktion, man har uppfattat situationen helt rätt, men man agerar ändå inte för man inte ser skillnaden på denna situationen och de situationerna som man uppfattat fel. Jag blir handlingsförlamad helt enkelt. Även om jag sällan lyckas hålla känslorna inne i stundens hetta, så kommer jag alltid och ber om ursäkt i efterhand trots att jag nog inte alls borde göra det alltid. Så har stått ut med mycket skit i relationer, men inte insett det förrän långt efteråt.
Känner mig som en galen människa ibland. Skäms över hur jag betett mig inför andra, de måste tro att jag inte är riktigt klok... Och allt skit jag låtit andra utsätta mig för, bara för att jag trott att det bara är i mitt huvud alltihopa...
