Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja, jag  var till vårdcentralen i förra veckan och bad om en remiss till vuxenpsyk. (då jag gått på bup innan men är för gammal nu.) Det enda jag fick där var sömntabletter och ett telefonnmmer till samtalsmottagningen! och det betalade jag 125 kronor för. Faan för den svenska sjukvården ibland!
Men i morgon ska jag ringa till samtalsmottagningen och be om en tid.
Har till och med dragit mig undan alla vänner av rädsla för vad dom ska tycka och tro om mig (osäkerheten igen) vilket gör att det "bara" är sambon kvar att prata med när jag mår skit. Det tär extremt mycket på honom för han känner sig så ensam och hjälplös och vet inte riktigt vad han ska ta sig till.
Men förhoppnignsvis är det inte såå lång väntetid på att få komma iväg.

Ett steg framåt hoppas jag för dig iaf. En sak ska du veta, mår du dåligt och vill ha hjälp så får du också kämpa för att få det. Krasst men oftast sant. Du kan ju även ringa akut-psyk om du mår riktigt dåligt.

Jag har så många symtom som stämmer in på borderline när jag är i en relation. Jag blir bråkig, har humörsvängningar, gör slut, blir ihop, hotar och pendlar mellan att må jättebra i relationen och ser allt positivt till att se allt svart där jag bara vill göra slut! är det typiskt borderline? mår så dåligt av det här i alla mina relationer och skyller alltid allt på killarna, men sen när det tar slut så inser jag att det oftast är jag själv som ställt till det och varit problemet.

Många diagnoser är ju väldigt lika varandra. Man ska inte försöka själv-diagnostisera sig utan då be om en utredning i stället. Borderline är egentligen ingen diagnos utan en personlighets störning som med rätt hjälp går att arbeta bort.

Idag skrev jag ett ursäktande meddelande till min bror. Vet inte om det hjälper, han har inte svarat mig på det första men ska nog vänta med att skälla på för många när jag inte riktigt är stabil.

Hållert med anonym nedan, helt tvärtom att jag är väldigt omtänksam och och vill ta hand om andra. Hatar att såra andra!

shit, detta är ju JAG:

Alla killar jag träffar tycker jag är bra i början men kallar mig sen psyko. Och de har rätt, jag beter mig som en galning. Om killen kommer 30 min senare än vi avtalat, eller om han inte svarar i telefonen, så kan jag skicka ett sms och skriva "dra åt helvete, jag vet att du är med en annan tjej, det är slut mellan oss". För att han inte svarar i telefonen en gång. Inte så rationellt. Sen ångrar jag mig och inser hur dum jag var och kryper tillbaka. Men samma sak kommer hända igen. Jag hittar alltid ett skäl att bli arg, och sticka. Ingen är perfekt så det kommer alltid finnas något att bråka om.

Jag kan inte styra detta heller även om jag vill. Det är som att någon annan tar över mig när jag är i en relation, jag tänker och agerar helt galet och jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är realistiskt eller bara i mitt huvud.

Exakt som mig, det där med smset Vet inte hur många gånger jag bett killen dra åt helvete och anklagat honom för otrohet för att han missat ETT samtal. Men just i den stunden så tror jag faktiskt på det, och det känns rätt att agera som jag gör då. För han ska ju inte tro att han ska playa mig. Men sen inser jag hur idiotiskt jag betett mig och skäms. inför varje ny relation så tänker jag att nu ska jag inte göra såna misstag, han ska inte få se hur galen jag är. Men det blir samma sak, om och om igen.

Det där är ju en beskrivning av mig också! De kallar mig dock inte psyko men ALLA pojkvänner jag haft har sagt "Du tänker för mycket", "Du är inte normal", "Du skadar mest dig själv när du säger/gör så där, inte mig".

Om jag och min pojkvän är ute på stan o sen tex bestämt att vi ska hem o se på film sen... o sen när vi kommer hem till mig så säger han att han är trött o vill gå hem istället, vi tar filmen en annan dag. Oj oj oj.... vilka tankar far inte igenom mitt huvud då! "han älskar mig inte längre" "han vill inte vara med mig, han genomled hela dagen på stan o ser nu sin chans att sticka" "han ska vara otrogen" "han tycker att jag är jobbig" "hur ska jag få honom att stanna??!??!?!??!" Detta är STANDARD tankar som kommer i huvudet, alla på samma gång, på en sekund. Sen brukar det oftast bli att jag säger saker som "men du kan ju inte vila mer hemma än här", "men du lovade att vi skulle se film" "ska du lämna mig helt själv nu?" eller så leder det ända till "vill du göra slut/är du otrogen?"

Det är jobbigt.... men vet ni vad. Jag börjar förkasta borderline diagnosen, alltså jag tror inte att jag har den. Jag skulle nog tänkt så för två månader sedan, men nu är allt mycket bättre så jag tror inte det längre. MEN - jag tror att jag har kraftig PMS! Jag googlade på det och pmdd och det verkar vara ganska likt.... det här med att svänga i humöret, skapa konflikter, bli deppad o massa andra saker. Jag märkte nämligen (skrev dagbok) att jag ca en vecka innan mens blir ett monster. Jag blir psyko, knäpp. Nu när mensen är på sin 3:e, 4:e dag så börjar jag kunna känna en "må-bra-känsla". Kan hantera mina impulser mycket bättre. Känna mig avslappnad. Nu återstår att se när jag blir psyko igen. Så vi får se om det kan ha med menscykeln att göra. Det kan nog isåfall stämma med att jag gör slut med alla killar ca en gång i månden. Ska kontrollera nu om det är runt tiden innan mens.

Intressant att se inlägg efter inlägg som alla kunde varit skrivna av mig Det  är ju positivt att ditt är bundet till pms, då går det ju att behandla lättare. Mitt tänkande är tyvärr konstant och det driver mig till vansinne.

En sak jag är imponerad av är att många av er trots allt lyckas få en fungerande relation (med fungerande menar jag att ni kanske har sambo/man). Jag har aldrig lyckats med det. Jag har bara hittat sviniga killar som behandlat mig illa, och förstärkt min redan dåliga självbild. Jag kan inte ens föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha ett bra förhållande, för jag vet inte hur det ska gå till.