Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Välkommen Bea

Det är viktigt med en bra kontakt när man har borderline - ens stora problem ligger ju inom spannet relationer... En kall oempatisk, teoretisk, raljerande översittare till psykolog göre sig inte besvär.

Jag pratar också massor hos terapeuten. Fast i måndags blev jag så totalknäckt. Jag själv tycker att jag gått långt, då säger han att vi bara skrapat på ytan... Att jag måste ta itu med den fobiska rädslan för känslor som jag har. Att det kommer att innebära "gråta blod" - men att jag måste.

Helt förstörd blev jag, kunde inte hitta motivationen och det kändes bara som att jag var t o m en dålig patient...

Skall dit en sista gång innan sommaren. Hoppas att jag far dit i alla fall.

Förstår att det känns så men så är det nog för alla. Det är ju en lång process, Det är ju ett bra tecken att han tycker att du är redo att gå in på djupet nu, det kan man ju inte göra direkt. Var glad för de framsteg du gjort, och att du kommit till denna punkten nu.

Jag har märkt att jag har lite svårt att prata fritt hos psykologen. Jag behöver någon som är mycket ledande och ställer frågor, för jag känner mig inte själv bekväm att bara börja prata om något. Känner mig dum då, vet inte ens själv varför. Blir lätt osäker i såna situationer. Speciellt när man pratat färdigt, och det blir helt tyst och psykologen stirrar på en under vad som känns som en låååång tid. Jag blir jättenervös och kollar i marken då. Förstår att hon gör så för att ge mig tid att komma på mer att säga, men gud vad obehagligt och pressande det känns.

Känner ni er bekväma att berätta vad som helst? Jag kan prata om mycket, mest för att jag är ganska distansierad känslomässigt till mycket. Men när det kommer till sex så vågar jag inte säga något. Vet att det kommer komma till en punkt där jag måste berätta om sexuella övergrepp som jag varit utsatt för, men jag vet inte hur jag ska kunna se psykologen i ögonen och samtidigt berätta en sån sak. Det känns så förnedrande. Känner ni också så ibland? Eller det kanske släpper när man gått ett tag?

DBT står för dialektisk beteendeterapi. En specialutformad terapi för borderlineproblematiken.

Jaha, det har jag hört om faktiskt. Jag har inte varit på mitt första möte med behandlande psykolog, nästa möte jag ska på (som jag inte fått någon tid till ännu) är ett "utvärderingsmöte" där det ska fastställas vilken hjälp jag behöver och ska få.

Jag äter anti-depressiva för min depression, och även den måste behandlas parallellt med borderline.

Tack så mycket!!

Mitt beteende håller på att förstör min relation, det vet jag om, och jag verkligen fullkomligt HATAR mitt sätt att vara mot min sambo som inte alls förtjänar det "ovett" som han får titt som tätt.
Min svartsjuka är enorm!! Han känner sig kvävd och jag är livrädd för att förlora honom, då han betyder så oerhört mycket för mig! Han är min klippa!
I början av våran relation så sa jag "jag är jobbig att leva med, du kommer inte att orka" så himla många gånger. Jag var rädd för att ge mig in i en relation med honom, för jag visste redan då att han är en sån som jag kommer att älska och mer eller mindre bli beroende av om jag skulle tillåta mig själv att bli kär och fortsätta med honom.

Han sa varenda gång "jag är stark, jag klarar det, vi pratar om det, vi löser det tillsammans som kommer upp, jag är inte som alla andra du varit med" osv.
Han fick mig att tro på honom, och våga bli kär och låta mig älska honom.

Nu står vi här, knappt ett år senare, och han säger själv "jag var inte så stark och tålig som jag trodde, förlåt, jag lovade för mycket..."
Och då får jag panik, fullkomligt panik! Och nästan känner att jag inte behöver leva om jag inte får leva utan honom, att jag ändå aldrig kommer kunna ha en bra och sund relation med någon.
Han har sagt att han kommer att följa med mig på samtal om jag vill det, för att han ska kunna förstå vad som "händer i mig". Men frågan är om det kommer att hjälpa...
Jag får ju mina "utbrott" ändå...

Blev ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa.

Men ts, just så här FÅR INTE terapeuten göra, speciellt inte när hon vet att du har borderline!!! Att bara vara tyst så att det du blir osäker - det visar på att hon inte kan läsa dig alls. Hur skall hon kunna hjälpa dig om hon får dig att känna så här.

Jag gick hos en knäppispsykolog som hade sådana här fyr för sig. Han fattade heller aldrig att det var IPS som var mitt problem, men det är en annan femma. Efteråt har jag förstått att vi aldrig hade kommit någon vart, han hade liksom fel grundbeteende med en IPS patient.

Det är jätteviktigt att terapeuten är här och nu, att de hjälper dig tolka och kollar upp att de förstår hur du menar. Din terapeut verkar köra maktspråk, och det försämrar tillståndet för IPS patienter. Nu sågar jag din psykolog vid fotknölarna, men för mig verkar det finnas något fundamentalt fel om hon inte förstår dig bättre än du själv, dvs att hon ser saker som du inte (ännu) har förmåga att se.

Om du och hon skall kunna få en relation, då bör du säga att du känner dig obekväm när hon gör så här- hennes respons på det kommer att visa om hon är rätt för dig.

Min terapeut ber om ursäkt om han säger något som blev fel. Det är viktigt att man är på samma väg - inte att en sitter ovanför och styr och bestämmer.

För mig vände det när jag berättade för min terapeut att jag inte litar på honom, att jag kände innerst inne att jag bara väntade på ... något . Det hade han listat ut för länge sedan, men det är till ingen hjälp att han säger det  - men hur som, efter detta var det lättare att prata om saker, för jag behövde inte låtsas att jag litade på honom. Jag litar fortfarande inte på honom... men det dagen jag är fri från diagnosen hoppas jag att jag gör det.

För att förbättra er relation är det bäst att berätta att du inte är bekväm med att berätta allt. Det gör att ni tillsammans fungerar bättre - din terapeut kommer att acceptera utan förbhåll att du idag inte känner dig bekväm med att berätta allt.

Nej - när du är fri från diagnosen kommer du inte att få dina utbrott längre! Det är en av fördelarna. Om ni skall vara tillsammans ser jag bara fördelar för er båda att ta emot den hjälp som erbjuds.

Men diagnosen blir man väl aldrig fri ifrån? Eller? Jag har fått förklarat att borderline är något man lär sig hantera, inte något som förvinner (förutom möjlig avmattning av symptom efter medelålder). Har jag lärt felaktigt?

Diagnosen sätt via t ex SCID test, om du inte uppfyller diagnoskriterierna så har du inte längre kvar diagnosen. Då är du fri från den.

Sårbarheten kvarstår, den är ju mer eller mindre medfödd. Det är väl alltid så att man väljer annorlunda i situationer där man tidigare styrdes av typiska borderline beteenden.

Det är ju som att en tjock människa som lagt om livsstil och blivit smal- hon kan ju inte längre kallas tjock. Däremot är hennes val varje dag präglade av den nya livsstilen. Kanske också att hennes  tenderser att lätt gå upp i vikt kvarstår hela livet, men hon är inte längre en tjock människa.