Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Har ni blivit diagnostiserade av läkare? Det är inte bra att gå och tro att man har en diagnos som man kanske inte har för då går man upp i det totalt och "låter" allt stämma in.

Ett tips för er som inte blivit utredda är att be om det för att få rätt behandling och hjälp. Det krävs mycket arbete med att få bort en sån personlighets störning men det går att få bort. Det är ju ingen diagnos i den bemärkelsen att man får dras med det resten av livet. Det går att bli stabil och då försvinner "diagnosen". 

Jag blir lite sårad av att läsa vad ni skriver. Jag har borderline och är bipolär. Borderline är ingen diagnos utan en personlighetsstörning. Den kan med rätt behandling mildras eller försvinna helt. Jag söker desperat efter dbt som ska vara den bästa terapin för borderline men det finns inte där jag bor och på psyk säger de bara att jag måste lära mig att hantera mig själv och att det i slutändan är jag som har ansvaret med mina handlingar. Visst, det säger jag inte emot men jag behöver hjälp för att hitta verktygen att använda för att försöka kontrollera mig själv. Jag vill ha hjälp och är medveten om att jag inte faller inom normerna för "normal".
Jag kämpar verkligen med mig själv för min egen och andras skull. Det är inte roligt att ha borderline!

Sen är vi alla olika som individer. Även om man har borderline så är "vi" inte en klump människor som agerar på exakt samma sätt. Jag är mer inåtvänd och har alltid sagt ja tack och amen. Hatar att såra folk och tar då hellre ut det över mig själv. Sambon har det jobbigt och jag har försökt få honom att vara med i nån stödgrupp eller gå till specialiserad psykolog men han väljer att inte göra det.

Vi har ett litet barn ihop och jag agerar aldrig på samma sätt mot honom som mot andra. Han är den enda sunda relation jag har.
Har även bokat tid till en psykolog som är för barn och föräldrar med psykiska problem. Vill att han ska ha ett nätverk runt sig från början som han senare kan få hjälp och stöd av om behövligt.
Detta iom att jag är bipolär. Borderlinen hoppas jag naturligtvis få hjälp med nån dag (snart!).

Bara mina tankar och jag önskar att man inte blev dragen över en kam. Synd att ni haft relationer där partnern tydligen inte vetat om sitt agerande och att de borde söka hjälp men, jag blir ledsen att ni skriver så hatiskt om borderlinare. 

Jag har funderat mycket på det här med misslyckade relationer. Jag har en tendens att stanna i dåliga relationer där killen behandlar mig dåligt. En del av det tror jag beror på att jag inte kan lita på mina egna känslor och tankar. Jag vet ju att jag är en drama-queen och reagerar jättestarkt på saker som andra inte hade reagerat över. Så när det händer något i relationen och jag reagerar jättestarkt som vanligt, så lämnar jag ändå inte. För jag tänker att jag överdrivit, precis som jag ju alltid gör.

Jag har svårt att veta vad som är ok att förlåta, och vad man bör lämna för. När bör jag kontrollera min ilska och när är min ilska befogad? Var gränsen går överlag. Hur ska man kunna avgöra om man inte ens kan lita på sina egna reaktioner?
Någon mer som känner igen sig i detta?