Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Och ja, man har alltid ett ansvar. Jag har insikt i mitt beteende, jag kan inte ändra det på egen hand hur mycket ansvar jag än har. Därför tar jag mitt ansvar och söker hjälp. Och om mediciner hjälper mina besvär så har jag tagit mitt ansvar.

Tack för svaret  

Något som har hjälpt mig otroligt mycket är min nuvarandre pojkvän. Han har gång på gång sagt "Nej, du är inte knäpp" när jag hävdat motsatsen. Jag har förklarat min "situation" för honom, hur jag känner osv. Men han accepterar mig som jag är!
När jag får mina utbrott så tar han inte åt sig. Han vet att det alltid går över om han smidigt försöker komma undan det utan att "mata det".

Just ja, det finns en väldigt bra sida för anhöriga till människor som har borderline. www.bpdfamily.org Den är amerikansk. Där finns mycket för anhöriga att läsa, kanske ni kan tipsa era anhöriga om  

Jag tycker att många inom vården också faller i fällan av att INSIKT är något som betyder att man kan ändra på det. De tror ofta att man är "friskare" om man har insikt och att man då skulle behöva mindre hjälp eller inte alls hjälp. Som ts säger så har insikten inget att göra med fömågan att handskas med känslor.

Det är oansvarigt av terapeuterna att fortsätta sin behandling i flera år om patienten inte tillfrisknar. Jag blir upprörd bara jag hör det- oetiskt och inte försvarbart. Det får ta max 5 år att bli frisk från borderline - har inte terapeuten/metoden den kapaciteten så skall man få hjälp av någon annan.

Jag tycker att det är synd att du ts ratar metoder som gör en fri från diagnosen - har du något svar på varför du tänker så? Om du är fri från IPS så behöver du inga mediciner -skulle inte det vara en stor vinst?

Att lära sig hantera självskadebeteendet är bara den första men ibland livsviktiga biten. Egentligen är det efter det som den riktiga behandlingen börjar -det är nu man kan börja rota i ens beteenden, vilka försvar man har, hur man i många situationer inte kan mentalisera och därför blir det som det blir.

Att man inte mår bra trots att självskadebeteendet betyder ju bara att man inte kommit vidare i terapin. Man har bara utfört konstgjord andning, så att man inte skadar sig själv. Återigen, man måste få rätt behandling om man har borderline - annars kan du sitta och prata i timmar och visa hur mycket självinsikt du har men det ändrar inte på någonting alls.

Tack för länken!

Jag har tyvärr ff inte den självinsikten vad borderline gör med mig. Det kan iofs vara svårare pga att jag även är bipolär. Vet då inte om jag är i en manisk fas eller om det är borderlinen som spökar. Har slutat göra mig själv illa men det är nåt jag kämpar med varje dag. Jag har svårt att handskas med mina impulser vilket gör att jag är väldigt elak ibland och försvarar mitt beteende som jag i dåläget inte förstår är fel. I efterhand så är det lättare att se hur jag har agerat och då skäms jag. Skulle behöva hjälp, inte mediciner, med att handskas med detta men på psyk hittar de alltid på varför jag mår och agerar som jag gör. Att jag är stressad, genomgår mycket förändringar osv osv..

Om du är diagnosticerad IPS så har du rätt att få behandling mot det också. Får du inga svar av dina vårdare så skriv ett brev till chefen, be om skriftligt svar hur de behandlar patienter med borderline. Då får du veta vad de har för resurser på kliniken och sedan kräver du också av chfen att få veta varför inte specifikbehandling mot borderline satts in. Det är ju som att man brutit en arm och ett ben, inte gipsar man benet, väntar tills det har läkt och sedan gipsar man armen. Man måste behandla alla tillstånd, naturligtvis efter din förmåga och mående. Men om de bara hänvisar till stress- ja då är du ju dömd på förhand för stress utsätts vi för varje dag och det är den sårbarheten som vi måste få hjälp att förbättra.

Tack för bra svar. Ska ta upp detta med ssk på tisdag.