Anonym

Äldre 27 Mar 19:33

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har länge känt att jag är annorlunda. Snubblade nyligen över lite info om borderline och känner igen mig i mycket. Nu är jag nyfiken på om det kan förklara mina relationsproblem också. Jag vet att borderline ofta innebär att man har svårt att avsluta relationer, men kanske känner någon igen sig i detta också.

Så fort jag får en relation så blir jag otroligt instabil. Mitt självförakt växer, jag målar upp en massa scenarion i mitt huvud om olika skäl till varför killen ska lämna mig till slut för jag inte är bra nog (dvs perfekt). Jag får ångest och flippar ut. Ju närmare killen kommre, desto mer ångest får jag. Antagligen för att det kommer göra mer ont den dagen han sticker ju närmare han stått mig. Det slutar ofta med att min ångest blir så outhärdlig när de kommer för nära att jag avslutar relationen. Efteråt känns det alltid befriande för att ångesten är borta. Det är så skönt att jag knappt tänker på att jag förlorat relationen.

Om det däremot handlar om en relation där vi inte kommer varandra nära av något skäl, då kämpar jag vidare och vägrar släppa taget även om jag märker att det inte fungerar och killen försöker dra sig ur. Jag blir helt desperat och gör allt för att hålla kvar honom, manipulerar, gråter, förhandlar. U name it.

Känner någon med borderline igen sig i detta?

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Apr 20:09

#51

Anonym (????) skrev 2010-04-01 20:00:14 följande:

Har inte läst hela tråden men såg att ni diskuterade manipulation. Har man diagnosen borderline så, visst kan man vara manipulativ. Precis som "vanliga svenssons" kan vara manipulativa. Jag var väldigt duperande när jag hade det som värst förra sommaren. Tre su-försök och alla ggr så manipulerade jag omgivningen och framförallt min sambo för att kunna genomföra dem. Nu gick det ju inte som jag ville nån av ggr men jag planerade så fort jag, glad i hågen, blev utskriven från psyk avd hur jag skulle göra nästa ggn för att lyckas. kunde gå och planera ett par veckor för att det skulle funka som jag ville. Manipulerade läkare, psykolog, sambo, familj, ja alla! Det beror vad det handlar om. Har man borderline så är man ofta osäker i relationer= manipulera. (gäller inte alla) Man är självmordsbenägen= manipulera. (gäller inte alla) Förstår ni vad jag menar?

Precis vad jag menade

vardag

Äldre 1 Apr 20:15

#52

läs här under symptom,det stämmer bra in på mig ialfall:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Anonym (blomma)

Äldre 1 Apr 20:54

#53

Jag känner mig också väldigt nedstämd av tanken att jag kanske aldrig kommer att få en välfungerande relation....jag vill ju verkligen ha det. Men jag hamnar i kaos i en relation, drömmer mardrömmar om att bli lämnad, konstant på helspänn osv.... Vilken kille ska orka med det??? Känns bara så hemskt....

Jag litar heller inte på människor, är ofta orolig över att de ska svika mig.... På ytan är jag utåtriktad och "glad", skämtsam och social....men det är oftast ett spel/ en mask i allmänna sammanhang.....det är få som vet hur jag egentligen mår när jag kommer hem och tar av masken...... Men jag tror att man skapar ett sånt spelande av att man lidit så länge av ångesten och inte orkar med att folk frågar ut en.....när man mår dåligt känns det ju som att det "syns" utanpå en.....och man skäms och orkar ej med frågor....därför börjar man låtsas........

Anonym Trådstartaren

Äldre 1 Apr 21:04

#54

Anonym (blomma) skrev 2010-04-01 20:54:02 följande:

Jag känner mig också väldigt nedstämd av tanken att jag kanske aldrig kommer att få en välfungerande relation....jag vill ju verkligen ha det. Men jag hamnar i kaos i en relation, drömmer mardrömmar om att bli lämnad, konstant på helspänn osv.... Vilken kille ska orka med det??? Känns bara så hemskt.... Jag litar heller inte på människor, är ofta orolig över att de ska svika mig.... På ytan är jag utåtriktad och "glad", skämtsam och social....men det är oftast ett spel/ en mask i allmänna sammanhang.....det är få som vet hur jag egentligen mår när jag kommer hem och tar av masken...... Men jag tror att man skapar ett sånt spelande av att man lidit så länge av ångesten och inte orkar med att folk frågar ut en.....när man mår dåligt känns det ju som att det "syns" utanpå en.....och man skäms och orkar ej med frågor....därför börjar man låtsas........

Det är inte bara killen som ska orka med det, man ska själv orka leva med mardrömmarna, ångesten osv. För det går aldrig över i mitt fall, hur länge jag än försöker uthärda så är relationer så otroligt ångestfyllda. Och ändå är det det enda jag vill ha.

Jag inbillar mig själv att jag är ovärdig av kärlek, och hittar på massa skäl till varför det är så. Och sen försöker jag övertala killen ifråga att också tycka så. Även om jag berättar alla mina skäl, och han säger att han fortfarande älskar mig, så kan jag inte acceptera det. Jag fortsätter analysera mig själv och berätta för honom alla saker som han borde sluta älska mig för. Och det är oftast det som killen tröttnar på i slutändan, mina försök att få honom att se mig så som jag själv ser mig.

Jag spelar också glad utåt, men vet inte varför. De gånger då andra ser hur jag mår, då är det riktigt illa, för då orkar jag inte ens låtsas att jag mår bra. Det är de perioder då självmord är allt jag tänker på. Samtidigt kan jag bli lite besviken att folk inte förstår. När jag haft en dålig period så andra märkt hur dåligt jag mår, och jag sedan börjar skratta och le igen, så tar de för givet att jag mår bra, vilket de säger till mig. Och jag vill bara skrika åt dom "JAG MÅR ALDRIG BRA! Jag anstränger mig bara för att hålla uppe denna fasad för att ni inte ska tröttna på mig!"

Anonym (blomma)

Äldre 1 Apr 21:45

#55

Exakt så!!! Jag tvivlar på hans kärlek KONSTANT, ifrågasätter hur han känner, om han är säker - om och om igen.....för att jag inte tror att någon kan älska mig kanske.....

Jag tror att man behöver en enormt stabil, jordnära och trygg partner som finns i ur och skur... ISTÄLLET väljer jag lika instabila killar....snurriga, osäkra, instabila.....

De som är väldigt trygga triggar min rädsla för instängdheten. De som är otrygga triggar min rädsla för att bli lämnad. Hur gör man när man har så många rädslor och varken klarar av trygghet eller otrygghet??? Detta gör mig sååå lessen..... Jag vill ju inget hellre än ha en vanlig relation....... :( :(

Anonym (anna)

Äldre 1 Apr 22:33

#56

Anonym (anki) skrev 2010-04-01 11:12:18 följande:

Det låter väldigt typiskt Borderline. Jag har själv diagnosen, men just det kriteriet har ja aldrig uppfyllt. Visst har jag en del problem i relationer. Men just den rädslan över att bli lämnad har jag aldrig haft. Jag kan däremot manipulera och vrida o konka för att jag alltid ska få min vilja igenom. jag kan vara oerhört elak och bitchig men får det ändå till att de har fel. de är odugliga. Jag har alltid rätt och karlarna har alltid därför sprungit som en slav kring mina fötter. När jag väl fått dem dit brukar jag lessna då det inte längre är någon utmaning och jag känner att de är för "mesiga." och jag börjar leta på annat håll.Nu har jag däremot varit sambo med min nuv karl i tre år och vi väntar vårt första barn. Rastlösheten (och suktarna efter kickar via sex) finns alltid i bakhuvudet, men jag har ändå lyckats hålla mig kvar i ett förhållande som i mina ögon varat väldigt länge. Om du misstänker att du har diagnodsen, ta kontakt med psykiatrin. Jag haar faktiskt blivit väldigt bra bemött även om jag har svårt att hålla kontinuerlighet i mina besök.

Vad gjorde att du valde killen du har idag eftersom du lessnat på alla innan??

Anonym (anna)

Äldre 1 Apr 22:35

#57

Anonym (BPS-tjejen) skrev 2010-04-01 19:40:38 följande:

I ytliga relationer fungerar jag otroligt bra. Men så fort jag blir känslomässigt engagerad så går det åt helvete.Svårt att förklara men jag är känlomässigt störd. Mitt känsloliv är fruktansvärt kaotiskt inombords men det är inget som syns utåt.Därför blir det lite klurigt då jag bemöts som en självsäker och stark människa men i själva verket är jag en otroligt skör person med fruktansvärt dåligt självförtroende.Så ytliga sociala kontakter är jag hur bra som helst på men så fort jag faller dit och börjar bry mig så kan minsta lilla få mig att bryta ihop.Och att engagera mig känslomässigt är något jag gör tidigt i en ny kontakt, har inga som helst murar runt mig som skydd. Hade jag inte haft ett sånt självsäkert skal tror jag att det hade vart större risk att folk utnyttjade och manipulerade mig. Så det är både på gott och ont att jag verkar stark utåt.

Om du mött den stora kärleken och blev engagerad känslomässigt på riktigt.. hade du då kunnat välja bort det för att det blir för jobbigt och ta en person du känner mindre för?

Anonym (????)

Äldre 1 Apr 22:47

#58

Anonym skrev 2010-04-01 19:47:56 följande:

Precis så är jag med. Det är egentligen konstigt, för jag är så rädd för att bli sviken, men så fort jag blir förälskad så kastar jag mig in i relationen direkt. Inget dejtande eller ta det lugnt och lära känna varandra, utan det är seriöst direkt från starten. Och jag öppnar upp mig helt för denna person, utan att ens veta om jag kan lita på honom eller ej.

Det är ju mycket det det handlar om. Svart-vitt tänkande. Som singel utnyttjar jag killar och vill sen inte ha med dem att göra mer.

När jag väl blir "fast" så är det allt eller inget. Min nuvarande sambo pressade jag om att flytta ihop efter ett par månader. Då hade jag ändå stålsatt mig för att ge honom tid att utveckla förhållandet. Ville inte skrämma honom. ;) När jag väl tog upp det så ville han inte. -Jag var fortfarande gift. :o Låg i skillsmässa och sambon ville att skilsmässan hade gått igenom innan vi flyttade ihop. Sen tog jag även nästa steg och ville förlova mig. Det gjorde vi men, han vill inte gifta sig för han ser inte anledningen till att göra det. För mig är det väldigt frustrerande då jag vill gifta mig för satsar jag så är det fullt ut. Jag vill ha allt eller inget.

Jag respekterar att han inte vill gifta sig men planerar ut rätt tillfälle om hur jag ska få honom att gå med på det. = Långplanerande manipulation.

Anonym (anna)

Äldre 1 Apr 22:51

#59

Anonym (????) skrev 2010-04-01 22:47:45 följande:

Det är ju mycket det det handlar om. Svart-vitt tänkande. Som singel utnyttjar jag killar och vill sen inte ha med dem att göra mer. När jag väl blir "fast" så är det allt eller inget. Min nuvarande sambo pressade jag om att flytta ihop efter ett par månader. Då hade jag ändå stålsatt mig för att ge honom tid att utveckla förhållandet. Ville inte skrämma honom. ;) När jag väl tog upp det så ville han inte. -Jag var fortfarande gift. :o Låg i skillsmässa och sambon ville att skilsmässan hade gått igenom innan vi flyttade ihop. Sen tog jag även nästa steg och ville förlova mig. Det gjorde vi men, han vill inte gifta sig för han ser inte anledningen till att göra det. För mig är det väldigt frustrerande då jag vill gifta mig för satsar jag så är det fullt ut. Jag vill ha allt eller inget. Jag respekterar att han inte vill gifta sig men planerar ut rätt tillfälle om hur jag ska få honom att gå med på det. = Långplanerande manipulation.

Du som satsar på allt eller inget i förhållandena. Vad skulle få dig att bryta, separera, om du gift dig och gått hela vägen? vad skulle krävas för att du skulle ge upp det? eller sitter du kvar i det oavsett om det är dåligt och väntar ut tills den andre avslutar i så fall, klarar du att ta intiativet till skilsmässa?

Anonym (????)

Äldre 1 Apr 23:39

#60

Anonym (anna) skrev 2010-04-01 22:51:33 följande:

Du som satsar på allt eller inget i förhållandena. Vad skulle få dig att bryta, separera, om du gift dig och gått hela vägen? vad skulle krävas för att du skulle ge upp det? eller sitter du kvar i det oavsett om det är dåligt och väntar ut tills den andre avslutar i så fall, klarar du att ta intiativet till skilsmässa?

Mitt första riktiga förhållande hamnade jag i när jag var 21. Innan dess hade jag bara använt killar för sex men med denna man var det annorlunda och jag föll pladask. Vi flyttade ihop efter 2 (!) veckor, förlovade oss efter 5 månader och gifte oss efter 2 1/2 år. Var ett par i sammanlagt 6 år. (plus att det tog ett år att skiljas då han vägrade skriva på papprena)

Det var ett väldigt destruktivt förhållande. Jag pallade inte psykiskt. Han söp varje kväll och de sista åren hade han gått över till hasch. Vid den tiden hade även jag börjat dricka. Detta är en lång historia så jag gör det enkelt.

Vi flyttade utomlands, pengarna tog slut, fick låna av famil, jag slet i kök på hemska restauranger, han rökte upp de pengarna, Varje dag jag åkte till jobbet (på moppe på en kurvig väg från bergen och ner med många stup) så ville jag bara köra av kanten ner för ett stup. Tänkte på mamma och ville inte att hon skulle få ett samtal från ett annat land att hennes dotter tagit livet av sig.

Då räckte det. Ringde mamma, grät, hon bokade biljett hem, jag ljög för min man och sa att jag skulle hem på semester då han innan vid ett tillfälle när jag sagt att jag ville skiljas försökte att strypa mig. Allt jag hade med mig hem var en väska med kläder och jag har förlorat precis allt. När det tog stop så var det tvärstop. Det fanns inga andra alternativ fast jag hade försökt allt jag kunde. Så, det var jag som bröt äktenskapet.

Nu har jag en trygg sambo och vi har ett barn tillsammans. Jag är väl lite kyligare nu. Vill leva resten av mitt liv med honom men är beredd att han en dag ska göra slut så iom den tanken/vetskapen så känns det som jag är redo när den dagen kommer. Försökte dock göra slut med honom häromdan för jag ser inte hur det ska hålla i längden med min problematik. Jag klarade det inte och sa att det är inget beslut jag kan ta för jag älskar honom för mycket och tyckte att han skulle ta beslutet åt mig men.. det ville han inte så, jag försöker att inte tänka på det utan ta dagen som den kommer.

Jag klänger mig fast men måste jag så bryter jag ett förhållande.

Långt och rörigt svar på en så enkel fråga. ;)

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL