Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Sätta tydliga gränser och vara konsekvent. JÄTTEVIKTGT!!

Det låter väldigt typiskt Borderline.
Jag har själv diagnosen, men just det kriteriet har ja aldrig uppfyllt. Visst har jag en del problem i relationer. Men just den rädslan över att bli lämnad har jag aldrig haft.

Jag kan däremot manipulera och vrida o konka för att jag alltid ska få min vilja igenom. jag kan vara oerhört elak och bitchig men får det ändå till att de har fel. de är odugliga. Jag har alltid rätt och karlarna har alltid därför sprungit som en slav kring mina fötter. När jag väl fått dem dit brukar jag lessna då det inte längre är någon utmaning och jag känner att de är för "mesiga." och jag börjar leta på annat håll.

Nu har jag däremot varit sambo med min nuv karl i tre år och vi väntar vårt första barn. Rastlösheten (och suktarna efter kickar via sex) finns alltid i bakhuvudet, men jag har ändå lyckats hålla mig kvar i ett förhållande som i mina ögon varat väldigt länge.

Om du misstänker att du har diagnodsen, ta kontakt med psykiatrin. Jag haar faktiskt blivit väldigt bra bemött även om jag har svårt att hålla kontinuerlighet i mina besök.

det låter inte som borderline det du beskriver.. konstigt att du fått den diagnosen.

Nej jag säger ju att jag inte uppfyller just den kriterien. Det vet jag.

Men resten är som att läsa min egen dagbok. Man behöver väl bara ha minst fem av nio tror jag det är.

Kanske en blandning av histronisk personlighet och borderline? Plus en liten släng av något annat med........

I ytliga relationer fungerar jag otroligt bra. Men så fort jag blir känslomässigt engagerad så går det åt helvete.
Svårt att förklara men jag är känlomässigt störd. Mitt känsloliv är fruktansvärt kaotiskt inombords men det är inget som syns utåt.
Därför blir det lite klurigt då jag bemöts som en självsäker och stark människa men i själva verket är jag en otroligt skör person med fruktansvärt dåligt självförtroende.

Så ytliga sociala kontakter är jag hur bra som helst på men så fort jag faller dit och börjar bry mig så kan minsta lilla få mig att bryta ihop.
Och att engagera mig känslomässigt är något jag gör tidigt i en ny kontakt, har inga som helst murar runt mig som skydd. Hade jag inte haft ett sånt självsäkert skal tror jag att det hade vart större risk att folk utnyttjade och manipulerade mig. Så det är både på gott och ont att jag verkar stark utåt.

Jag har varit sjukskriven till och från hela mitt vuxna liv. Dvs aldrig jobbat. Där emellan har jag haft nån praktik, varit arbetssökande nån gång tror jag och pluggat upp lite betyg hemifrån. Den senaste sjukskrivningen har varat i 4 år. Fyller strax 26 år.

Precis så är jag med. Det är egentligen konstigt, för jag är så rädd för att bli sviken, men så fort jag blir förälskad så kastar jag mig in i relationen direkt. Inget dejtande eller ta det lugnt och lära känna varandra, utan det är seriöst direkt från starten. Och jag öppnar upp mig helt för denna person, utan att ens veta om jag kan lita på honom eller ej. Men alla andra killar, som jag inte är förälskad i, med dom har jag en mur som de inte kan komma genom.

På ytan verkar jag vara stark, självständig och förnuftig. Snacka om att folk blir besvikna när de ser mitt riktiga jag, den svaga, labila tjejen. Men som tur är så är det bara de som är allra närmast som får se denna sida, dvs min familj som jag växt upp med, och pojkvänner. Alla andra tror att jag är normal, men de har ingen aning.

Hur ser ni andra på er framtid? Tror ni att ni kan bli bättre? Någonsin bli "friska"? För mig är detta min personlighet, jag vet ju inget annat, och därför har jag så svårt att se någon förbättring. Och det gör mig så deprimerad. Tanken på att jag säger har 40år kvar att leva med detta inre kaos, den tanken skrämmer mig jättemycket. Jag är också rädd att jag ska få leva ensam för att jag inte lyckas hitta en kille som jag klarar av att leva med, och som klarar av att leva med mig. Jag har gått på så många nitar, och även själv förstört relationer, att jag är slut inombords. Jag kan inte mer nu.

Har inte läst hela tråden men såg att ni diskuterade manipulation. Har man diagnosen borderline så, visst kan man vara manipulativ. Precis som "vanliga svenssons" kan vara manipulativa.