Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag tycker att relationen till barnen INTE präglas av separationsångest på samma sätt som andra relationer.

Det finns ingen anledning till att ge upp tanken om barn bara för att man har borderline. Dels för att den "diagnosen" inte behöver vara lvislång, det är något man kan ta sig ur och dels för att man kan få massor av hjälp med anknytningen.

Oavsett, jag fick med mitt andra barn hjälp från BUP redan under graviditeten. Vi jobbade på anknytningen, sedan kom de direkt upp på BB och hjälpte med anknytningen. Jag läste på mycket om anknytning, och försökte GÖRA annorlunda och bortse från känslan. På detta sätt blev mitt andra barn tryggare än mitt första. Det finns ALLTID hjälp som kan göra skillnad, men det gäller att hitta den hjälpen.

 Det som inte hjälper en som mamma är kommentarer "du är mamma och vet bäst" - för det är ju precis det som är problemet. Bättre är att visa HUR en bra mamma gör. Då kan man själv göra likadant, och när man ser att det fungerar kan man ta till sig färdigheten.

Det viktigaste är att kräva SCID-II för diagnos, sedan terapi riktat direkt till borderlinepatienter (DBT, MBT).

Men ger SCID-II "diagnosen"?  Jag har varit orolig för att det formuläret och intervjuerna kanske inte räcker till....även om psykologen sa att jag hade borderline personlighet efter det..........

Jag funderar också på hur lång tid man brukar gå i psykodynamisk terapi? Jag är livrädd för att psykologen ska säga att jag är klar och frisk nu, jag har en sån "glad" yta som jag inte kan ta bort alltid....men vi har pratat om alla mina problem, jag har ju både tvång, GAD, panikångest, haft djup depression för några år sen och nu fick jag ju veta att jag har flera personlighetsstörningar.... Ändå är jag rädd för att han kanske tycker att jag är färdig med behandlingen nu efter ett 1/2 år?

Hur länge brukar man gå i psykodynamisk terapi?

Jag har gått i KBT mot mitt tvång också....men visste ju ej att jag hade bordeline, så kanske får jag DBT med, hoppas jag..... *hoppas, hoppas*

TS: Min uppväxt var ett levande kaos. Psykologen har förklarat att man föds med en personlighetsstörning men att det aktiveras av omgivning/uppväxtmiljö m.m. Så personligheten är inget man kan ta bort, man kan bara försöka hantera omgivningen.... Jag vill också inget hellre än ha en fin relation, men jag får ju såna problem genast.....nu är jag 31 år. Hur gammal är du? Jag kan känna att jag hade velat ha barn OM jag skulle klara av det, men jag är rädd för att inte klara det....och rädd för att ej förbli barnlös....rädd för att ej älska barnet.....rädd för att barnet ska ärva helvetet....rädd för att jag blir intagen med bälte på psyk och ingen behandling hjälper......ja, så rullar tankarna...

När det gäller att dö, så var det samma sak för mig. Livet har varit ett lidande en övervägande del av tiden. Jag är orolig för att det kommer att kännas som en "lösning" en dag i framtiden, men att jag inte kommer att klara av att ta livet av mig, utan bli tvungen att fortsätta lida (har jobbat med patienter som fått hjärnskador och ett större helvete efter misslyckade självmordsförsök)......

Egentligen vill jag ju inte dö, jag vill bara att livet ska fungera. Men hade man velat dö, är det ju svårt i sverige eftersom det inte är lagligt att bestämma sånt själv.....ibland kan jag oroa mig att jag kommer bli som de patienter jag jobbat med; efter ett misslyckat självmordsförsök istället bli som en grönsak, medveten med ett kollie......*usch*  Ja, det är farhågor....

Jag vill som sagt egentligen inte dö, bara må bra......

TS, jobbar du heltid? Minns ej om jag frågat..... Det är ett STORT problem för mig detta med jobb. Jag tröttnar extremt snabbt, orkar ej med fasta arbetstider, blir lessen av folks kommentarer, känner mig stressad av chefens krav......funderar på vad man ska jobba med med denna diagnos??? :(

anonym blomma - Jag klarar av att jobba för att jag just nu är timanställd. De ringer in mig vid behov vilket gör att jag kan tacka nej när jag inte orkar jobba. Så jag jobbar ju bara det jag orkar, vilket brukar vara 75-100%. Ju mer jag jobbar desto bättre mår jag, eftersom jag då inte har tid att känna och tänka så mycket. Jag bedövar mig genom arbetet. Men sen har jag varit sjukskriven långa perioder tidigare för depression, så det är inte alltid det fungerar. Är jag låg så finns det inget som kan få iväg mig.

Jag vill inte heller dö, jag vill leva och känna det som andra känner. Men eftersom jag inte tror att det någonsin kommer hända så vill jag hellre dö än leva det liv jag lever nu.

En annan sak som jag har problem med är att alla psykologer/terapeuter som jag gått till aldrig duger i mina ögon. Vid första besöket så brukar jag alltid tycka att dom är jättebra, men efter ett par besök så tycker jag dom är värdelösa. Det räcker med att de pratar för mycket en gång, att de kanske inte förstår exakt vad jag menar när jag förklarar en sak osv. Då slutar jag gå rakt av, för jag tycker att jag inte kan ha förtroende för denna människa. Men ingen är ju perfekt, jag vet att mina krav är orealistiska.

Ett A och O för mig och sonen är att han har en väldigt stabil pappa och ett stort stöd i min familj som ställer upp i vått och torrt.

TS: Jag har också varit timanställd i många år pga hälsan....men känner nu att det ju sänker min lön..... Jag kan heller inte vara timmis på alla jobb som jag skulle vilja söka till..... Klarar du dig ekonomiskt?

Grubblar även på min utbildning, som ibland kan kännas bortslängd när jag snurrar runt så här.....

Ja, vissa terapeuter "klickar" man inte med, jag hade enormt svårt för min nuvarande i början, jag tyckte hon var snorkig.....kändes som att hon var en överklassdam som såg ner på mig.....men nu känns det bättre......men var nära att hoppa av flera gånger......