Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hur lång tar en utredning för borderline? Jag antar att det inte går att sätta en sån diagnos på ett besök? Jag vill så gärna börja med behandling så fort som möjligt så jag kan få mitt liv tillbaka. Så gott det går.

Har mediciner hjälpt er något?

Nu har jag bara läst TS, men skriver ju hur jag är, så det borde inte spela roll.

Jag blev diagnostiserad 2006 och gick efter det ett år i gruppterapi och sedan två år i enskild terapi. Under den tiden har jag förändrats jättemycket, från att ha varit ett vrak som låg med alla som kunde ge mig någon som helst bekräftelse till att vara sambo, förlovad och planera barn.

I förhållanden har jag alltid varit väldigt krävande. Alltid väldigt rädd för att bli lämnad. Det har inte förändrats, men jag har lärt mig att lyssna på min karl när han säger att bara för att han är sur på mig för att jag lämnat en blöt handduk i sängen så betyder det inte att han kommer att lämna mig. Dock krävs det att min man också tar sig energin och orkar förklara saker för mig. Tydligt och gärna flera gånger. Man kan säga att jag är lite trög :)

Jag har väldigt svårt att lita på människor. Har jag alltid haft. På något sätt kan jag ändå lita på min karln, han har liksom bevisat detta för mig, sakta men säkert.

Första tiden med diagnosen, och även innan den, var jag väldigt promiskuös och brydde mig överhuvudtaget inte om jag sårade andra. Jag var oärlig och gjorde som jag själv ville. Eller ja ville och ville, som jag behövde för att känna mig OK är nog rättare sagt. Det har också förändrats, men mycket har nog att göra med att jag värdesätter mitt förhållande så högt nu. Innan har jag inte brytt mig. Jag har varit tillsammans med personer jag egentligen inte tycker om, mest för att ha någon. Vem som egentligen. Ju mer jag tyckte om någon dessto mer avstånd tog jag från de, för tyker man om någon blir man ju sårbar.

Sårbar var jag ändå. Väldigt. Och det är jag än idag.

När jag träffade min man sa han att han inte accepterade något självskadebeteende. Att han inte skulle kunna träffa mig om jag skar mig. Efter att vi började dejta skar jag mig en gång, det var ett år sen och sen dess har jag vart fri från det. Idag är jag fri från alla mediciner och terapi. "Frisk" säger de. "Kan-behärska-mig" säger jag.
Jag saknar mina dagar som sjuk ibland. Jag VET att det låter helgalet, men livet var enklare när man inte behövde kämpa varenda sekund av dygnet för att kunna leva hantera sig själv.

Så det var det från mig :)

Ni som har barn, hur var era graviditeter? När jag var gravid så var jag först glad men sen fick jag extrem ångest och panik av att något var inuti mig. Det enda jag tänkte på var att få ut det. Jag gjorde en abort pga detta, ångesten blev outhärdlig. Jag är rädd att om jag inte hade gjort det så hade jag skadat mig eller barnet när det växer och växer och jag inte har någon väg ut mer när jag får panik av att ha h*n i mig. Har alltid känt mig som ett freak pga detta. Mina vänner har också tyckt att det var läskigt att vara gravid, men inte till den graden att de blev så desperata att de hade skadat barnet/sig själv.