Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Alltså jag funkar lika dåligt vare sig jag är riktigt kär och allt det där eller om jag är måttligt intresserad och träffar någon för att inte känna mig ensam.
Engagerar mig känslomässigt i folk lite väl lättvindigt. Så om jag träffar en kille som jag egentligen inte ens vill ha så att säga kan jag lätt bli som en blodigel ändå(mest känslomässigt, utåt försöker jag hålla skenet uppe om att jag skulle ta lättare på relationen).
Jag mår helt enkelt dåligt av att ha relationer med folk så länge det inte är ytliga fika-, festa- eller biorelationer om du förstår vad jag menar.
Jag är överkänslig till max och har liksom inga spärrar i mitt känsloliv. Ingen balans utan allt är mer eller mindre svart och vitt när det kommer till relationer.

Djur känner jag dock nada för. Inte ens hundar som jag haft från valp i flera år har jag känt någonting för känslomässigt.

Måste bara tillägga att jag haft samtalskontakt sedan jag var barn, ätit massvis med olika mediciner, legat på psyket flera ggr, vart sjukskriven i år, gått på sån seriös behandling 4 dagar i veckan under en längre tid på en specialmottagning för BPS men ÄNDÅ fortsätter många av mina vänner och bekanta att hävda att det inte är något fel på mig osv. Dock har alla utredningar visat att jag har BPS och endast en jourläkare på psyket för några år sedan var tveksam och menade på att jag kanske var bipolär. Det är liksom inget snack om saken om att jag lider av BPS - Big time! Ändå får jag näsan som anklagelser på mig av okunniga människor, som att jag skulle ljuga eller nåt.
Nästan ingen förstår hur trasig jag är inombords och det har jag föga lust med att förklara för dem heller. Som att jag skulle be en cancerdrabbad person att övertyga mig om han/hon verkligen talar sanning. Idiotiskt. Men det är så folk beter sig mot mig.

Folk har svårt att se ur andras perspektiv. De tror att det bara är att skärpa sig, och bestämma sig för att man ska bli annorlunda. För mig är det lika svårt att ändra mitt sätt att tänka, känna och agera, som det är för någon att bestämma sig för att sluta behöva mat.

Någon skrev tidigare i tråden om anknytningsproblem, och jag funderar själv mycket på om borderline i själva verket bottnar/orsakas av just anknytningsproblem som barn. I mitt fall så har jag aldrig fått bekräftelse och mest blivit ignorerad under uppväxten, så att min självkänsla är i botten är kanske inte konstigt. Men sen tänker jag att det är ingenting jämfört med vad andra får gå igenom, och alla blir inte så här trasiga inombords för den sakens skull. Hur är det för er andra? Kan ni se någon möjlig orsak till er problematik?

Jag måste säga att jag är väldigt glad att jag startade denna tråden, ni underbara människor har fått mig att känna som mindre ensam.

TS; tråkigt att du hade en sån barndom.

Men du har känt så här sedan du var liten eller? Redan som 2-3åring så var jag annorlunda mot andra barn, t.o.m min familj har anmärkt på det. Jag tror att en del av det nog kan vara medfödda drag, sen kanske det händer saker under livets gång som förvärrar det för vissa. Alla föds ju med sin egen speciella personlighet. Vissa är kanske bara mer lyckosamma och får en mer lätthanterlig personlighet.

TS; självkänsla har jag aldrig haft. Min ångest började tidigt även om det var flyktigt. Vet inte hur gammal jag var, så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag har aldrig kännt att jag passat in även om jag hade kompisar osv.

Samma hände mig. Jag har alltid trott att alla bär på samma lidande som jag gör, och jag har alltid känt att jag är svagare än andra för att de klarar av att leva med att vara så trasiga inombords. Sen pratade jag om det med mina föräldrar och mina syskon, och de sa alla att de inte alls kände som mig, och heller aldrig gjort. Att även om livet var kämpigt ibland så var de glada att de levde, och var tacksamma över livet.

Hela min världsbild rubbades där och då. Hade väldigt svårt att ta det till mig. Jag hade ju gått runt och tyckt synd om de för att de också var tvungna att leva detta hemska liv. Det känns fortfarande overkligt för mig att man kan vara glad över livet, men jag är glad om det stämmer för andra. Glad för att jag då slipper den bördan att tycka synd om dom för att de lever. Jag har alltid sett livet som ett straff, och döden som en belöning/befrielse. Men andra ser det uppenbarligen inte så. Jag önskar att jag hade fått känna på hur det hade varit att se det ur deras ögon.

Jag tänker mycket på barn. Jag vill så gärna ha ett barn. Men samtidigt så vet jag att dess finns en risk att mitt barn ärver mitt psykiska mående, och det vill jag aldrig någonsin utstätta mitt barn för. Även om jag är en bra mamma så är det ju ingen garanti för att barnet inte kommer må dåligt. Om jag själv ser livet som ett straff, hur kan jag skapa ett barn som ska leva detta straffet? Fast sen å andra sidan, jag har 4 syskon, och ingen av dom har mått som jag gjort. Så visst finns det hopp. Men vet inte vad jag hade gjort om jag dömt mitt barn också till detta lidandet...

En annan aspekt är också att om jag skaffar barn så är jag fast. Självmord är inte längre en väg ut om jag inte skulle orka mer. Nu är tanken på självmord en tröst för mig. Jag kämpar vidare, men blir det för tufft så har jag en väg ut. Jag behöver inte lida tills jag är 70-80år, om jag inte själv väljer det. Nu låter jag mer självmordsbenägen än jag faktiskt är, jag kommer nog kämpa på för att jag måste, men jag har iallafall valet.

Jag vet hur du menar ang barn. Jag var nog inte så medveten om hur rubbad jag egentligen är. Fick barn -08. Var mammaledig 2 månader, sen bröt helvetet ut. Blev inlagd och har varit det till och från, mest till, under hela -09. Jag missade hela mitt barns första år.

Se det positivt, OM din son skulle ärva dina problem så vet du hur han känner och kan kanske hjälpa honom på ett annat sätt än din familj kunnat hjälpa dig. Han behöver inte bära bördan ensam. Men håller tummarna att han är en av de lyckligt lottade som slipper detta helvetet. Och avsett vilket, hur dåligt du än mår, så är det aldrig bättre för honom att vara utan sin mamma, så tänk inte ens tanken att han skulle ha det bättre utan dig.

Mina vänner är så naiva, de tjatar om att jag ska skaffa barn för de tror att mina depressioner kommer försvinna då, för att jag då har något att leva för. De förstår verkligen inte... Så fungerar det kanske för "friska" människor, men mitt dåliga mående som jag levt med hela mitt liv, det kommer knappast botas av ett barn. Och jag skulle aldrig skaffa barnet i syfte att bota mig själv heller så klart. Men gud vad jag längtar efter en egen liten familj...

Ni som har barn, har ni upplevt samma relations-problem till barnet som ni gjort till pojkvänner? Jag är helt katastrofal i relationer till killar, men inbillar mig att det är annorlunda när det är ens eget barn. Har ni normal anknytning till dom eller blir det jobbigt att ha en så nära relation till dom som man har som förälder? Är relationen till barnet också ångestframkallande?

Ts; det var det löjligaste jag hört, att ett barn skulle bota dina deppisar. Snacka om dålig insikt av dina nära.

Jag vill bara flika in att det nog kan vara bra att försöka komma till rätta med sin egen anknytningsproblematik innan man skaffar egna barn. Den där första tiden formar oss så otroligt mycket att det är stor risk att man överför problemen på en annan individ annars.

Jag hade en pojkvän som fick alla runt omkring att känna sig obehaglig till mods  och sa detta till honom. Han blev förstås tvärarg och jätteledsen att jag dömde ut honom som förälder.
Men ibland kanske man måste tänka på sådant också?
Även om det gör ont.