vi unga med PCO

förstår mycket väll dina tankar. och det är naturligt att dom kommer. ge det ett tag ¨så ska du se att du får kontrol på dom

Jätte bra att bilda en sådan tråd för oss unga med PCO.

 

Jag är själv 21 år , och jag fick veta att jag hade PCO i slutet av 2008. Jag hade aldrig i mina vildaste drömmar kunnat ana att jag skulle lida av något sånt.

Jag upptäkte detta när jag akut bokade tid hos gynekologen eftersom min mens hade försvunnit i 1 år och jag hade under den sommaren gått upp 15 kilo! Jag trodde jag var gravid för jag hade syntomer och det trodde gynekolgen också men när jag gjorde ett test visade det sig vara negativ. Jag blev besviken och orolig det var då , dom gjorde ultraljud och då visade det sig att jag hade fullt av "cystor". Gynekologen sa att jag inte skulle ha några problem alls med att få barn men jag tyckte att han tog det för lätt.

Jag har varit med min kille (nu min man, vi gifte oss förra året) i 4 år och jag har aldrig, inte en enda gång blivit gravid trots att vi aldrig har använt skydd. Visserligen försvann mensen i 1 år och då går det ju inte och sedan har jag använt p - piller kanske i 1 år nu detta för att jag ska kunna få min mens. Och det går super med p-pillerna får jag alltid min mens regelbundet.

Jag älskar barn och har velat ha barn sedn jag var 18. Min störta dröm är att få ha barn. Men jag är så jäkla orolig konstant, jag känner att något är fel men både min gynekolog och min familjeläkare (jag genomgår just nu en behandlig för pco , för att kunna gå ner i vikt) han säger också att det inte kommer att vara några problem.

Men jag känner rädsla, en obeskrivlig stor rädsla. För det känns som om alla runt om i min omkräts skaffar barn , alla förutom jag och min man.  Jag är rädd och det finns ingen som jag kan prata med om detta trots att min mamma också har PCO.  

Det som gör mig ännu mer orolig är hur lätt min mamma har haft för att bli gravid hon har varit gravid ca 8 gånger 3 missfall, en abort och sen dom andra 4 som är jag och mina 3 andra syskon. Hur kommer det sig att hon har haft det så lätt och inte jag?

Jag är ju trots allt i mina unga år, precis som min mamma när hon blev gravid och blev mamma. 

Nej, nu blev detta för långt. *sorry*

Välkommen till tråden :)

Vi är många som förstår dina tankar och många som är i samma sits. Jag vill ge dig rådet att du ska gå hos en läkare som du känner att du trivs med. Det är ju bra att din nuvarande läkare ser positivt på saken. -för de allra flesta verkar det ju som att det går att lösa med hormonbehandlingar i form av piller. -Jag hoppas i alla fall att det kommer att gå för oss alla på ett lätt och smidigt sätt!

Tycker det är viktigt att du inte känner någon skuld. Det är inte ditt fel, vi kan ju inte rå för att det är svårare för oss med PCO att få barn.

Det är bara att prata av dig med oss -det är många som lyssnar.
Ibland har vi dåliga dagar -ibland är de bra dagar. Alla får säga sitt i alla fall.. :)

Kramar till dig!

Skönt att det gick bra och att du är nöjd med hjälpen du får :).

Jag har också börjat bearbeta att det kanske får lov att bli IVF eller adoption i slutändan. Lika bra att man förberedder sig så det itne behöver bli så jätte hemskt om det skulle bli så :). Men jag hoppas att det ska gå bra för oss alla såklart!
Ingen aning om det där med familjehem, du får googla :P.

Usch ja, dåliga dagar.... jag är skit depp sen i fredas.......FAAAAAAAAAAAAAAN säger jag bara! Meeeen det är snart torsdag så då ska jag dit igen och då får jag börja med provera, bara att ta nya tag.
Men jag fattar inte en sak som min läkare sa, jag ska dit på torsdag igen för att kolla om något ägg börjat växa för en del kan reagera sent på pergon...men kan det komma igång så sent efter avslutad kur (det har gått 11 dagar på torsdag sen jag tog sista pergotabletten)?
Låter mysko så jag ställer in mig på att inget hänt :).

du får fråga när du kommer dit om han ens tror att et är möjligt. så vet du tills nästa gång.
Skickar kramar till dig. hoppas nästa kur går bra!!

Usch vilken dag ja hade igår:/ vaknade med världens mensvärk och gick och satte mig vid frukostbordet,. Kände hur ja blev yr, la mig ner på köksgolvet efter ett tag orkade ja typ kräla till sovrummet o väcka min man. Var skitäckligt tappade all färg i ansiktet o händerna blev stela på nåt konstigt vis. Sen kallsvettades jag :/ mår bättre idag iaf...

Förresten, någon som får behandling mot hårväxt? Vet inte om min klassas som sjuklig men tycker ändå det är mer än vad tjejer brukar ha..

uuuh, va läskigt :/. Du får känna efter lite extra om du känner på liknande vis fler gånger för då borde du nog ringa till läkare.

Ingen aning om det där med hårväxt.

Det har hänt en gång tidigare iaf, vet inte om det beror på smärtan, att kroppen liksom får sin smärtgräns? Ska nog fråga om ja inte ska kolla blodvärdena kanske är järnbrist tex. Kollade igenom våra journaler o i min är det flera punkter som inte stämmer ang tex när min mens försvann , vet inte om det är avgörande för något viktigt men ska ändå be de ändra där det angivits fel.